HOME INVASION

Här är det ord och inga visor. Två minuter och trettio sekunder in i filmen har ramhandlingen etablerats, en person är dödad och maskerade män har – brutalt – gjort inbrott i en villa där en kvinna och hennes son bor. Tyvärr ackompanjerades allt detta av billig TV-filmsmusik MEN jag beslutade mig för att inte döma ut filmen på förhand. Jag har min nya 25-minutersregel att hänvisa till om det blir för B det här, samtidigt, den har nåt som får mig intresserad. Kan det möjligen vara dom där maskerna? Vad ÄR det med masker som är så himla intressant?

Den kvinnliga huvudrollen spelas av Spieces-läckerbiten och van Damme-sidekicken (i Maximum Risk) Natasha Henstridge och hon står även som producent för filmen. Asch alltså, det bådar inte gott va? Jag får känslan av att hon har lite fuck-you-pengar på banken som hon kan sätta sprätt på samtidigt som hon behöver ett jobb och fördomssirenen som sitter på min hjässa snurrar, blinkar och låter som värsta hesa Fredrik. Snälla snälla film, överbevisa mig, få mig att känna mig som en idiot! Jag skulle tycka det var så himla härligt.

Den billiga TV-filmsmusiken fortsätter samtidigt som jag förstår att sonen inte är en son utan en styvson och att mamman (styvmamman) Chloe kanskekanskekanske inte gift sig med sin man om han inte vore så sprängrik. Det är i alla fall vad styvsonen tror. Han gillar alltså inte sin ”nya mamma” nämnvärt.

På IMDb kan man läsa en hel del matnyttigt om skådespelare, bland annat roliga/smarta/finurliga citat som dom sagt under sina karriärer. Detta är ett citat från  Natasha Henstridge: ”I was about 12 years old when I started getting boobs. I never tried to hide them because I started to realize the power I had with them.”

Filmens andra huvudroll spelas av hunken från Speed 2 Jason Patric och citatet från honom får mig att undra om han är jättenöjd med valet att göra dagens film. ”I’m willing to take less money and fourth billing and do interesting roles. I hate putting limitations on myself. I don’t set out to sell popcorn or make money for the major studios. What I’d like is for my work to have meaning.”

Om jag hade funnits med på IMDb hade du kunnat läsa detta citat från mig:
”Livet är alldeles för kort för att titta på rutten film, ändå envisas jag med att göra just det. Jag är dumihelajävlahuvet.”


YOUR FRIENDS & NEIGHBORS

När filmåret 1998 precis hade listas la en av mina följare på Facebook upp sin egen lista av favoritfilmer från samma år. På första plats låg en film jag inte kände till, Your friends & neighbors. ”Se den nån dag när du känner för lite cynism” skrev han och nu är den dagen här. Cynismens dag har kommit till stan och om någon filmaffisch skulle visas på stora blinkande annonspelare som nån slags ”reklam” för denna människosyn så är det denna, herreminjävlar alltså.

Här får vi stifta bekantskap med Barry (Aaron Eckhart med mustasch och aningens fler trivselkilon än vi är vana att se honom), en man som enligt egen utsago aldrig haft så bra sex med någon som han har med sig själv. Han är gift med Mary (Amy Brenneman) och om hon visste vad maken tyckte skulle hon nog säga detsamma. Det är inte passion deras förhållande grundar sig i direkt.

Terri (Catherine Keener) är gift med Jerry (Ben Stiller) och dom har nog rätt bra sex men han kan inte sluta prata. Han prataråprataråpratar och hon blir typ galen. Jerry är för övrigt lärare och har en förkärlek för att flirta med – och om det går vägen även ligga med – yngre kvinnliga elever. Terris hemlighet är att hon gillar tjejer hon med.

Cary (Jason Patric) skulle kunna vara Patrick Batemans (American Psycho-killen) brorsa. Satan en sån otäck människa. Psykopatäckel i nån slags ”perfekt” förpackning som istället för musik lyssnar på sina egna knulljud när han tränar.

Det är en tämligen svart resa man får vara med på under filmens 100 minuter. Människans vanligaste tragiska sidor exploateras åt alla håll och kanter och det är svårt att tänka kärleken överlever allt-tanken med den här filmen i färskt minne. Människor kan verkligen vara sjukt osympatiska och det otäcka är att det är så enkelt. Det är så mycket simplare att vara denna typ av människa än motsatsen, mycket mer kravlöst, mycket mer YOLO.

Filmen är skriven och regisserad av Neil LaBute och i mina ögon känns han som en manlig variant av min favorit Nicole Holofcener. Nu vill jag se mer av honom och jag vill torrskrubba mig med kaustiksoda. Den där cynismen alltså…