THE BURNING PLAN

Mariana (Jennifer Lawrence) tycker att hennes mamma Gina (Kim Basinger) ljuger och beter sig allmänt underligt. Gina lämnar maken och dom fyra barnen hemma allt som oftast och säger att hon ska iväg på diverse möten och andra måsten men Mariana cyklar efter henne en dag och ser mamman parkera vid en husvagn mitt i ödemarken. Husvagnen tillhör Nick (Joaquim de Almeida), en man som på sitt sätt gör Gina lycklig – och tvärtom.

Sylvia (Charlize Theron) driver en restaurang och har ett KK-förhållande med kocken John (John Corbett). Hon har uppenbara svårigheter med psykisk närhet och håller alla som vill komma henne nära på armlängs avstånd.

Lilla Maria (Tessa Ia) brukar hänga med sin ensamstående pappa Santiago (Danny Pino) på jobbet när han flyger bekämpningsmedelsflygplan över åkrarna men en dag är hon kvar på marken och ser flygplanet störta. Pappan hamnar på sjukhus och ingen vet om han kommer överleva och ingen vet var Marias mamma är.

The Burning Plan är tre historier (ja, det är fler egentligen men det är tre huvudhistorier) som så småningom sammanflätas till en. Den här filmens manusförfattare och regissör Guillermo Arriga är mannen bakom manusen till Alejandro González Iñárritus första tre filmer: Älskade hundar, 21 gram och Babel. Det finns en hel del fina igenkänningsfaktorer, bland annat förmågan att fläta ihop relationer på sätt som till en början inte är helt självklara.

Den här filmen kretsar kring tre riktigt begåvade blondiner: Charlize Theron, Kim Basinger och Jennifer Lawrence. Dom utseendemässiga likheterna mellan Basinger och Lawrence är så slående att deras mamma-dotter-relation känns hundraprocentigt verklighetstroget. Kim Basinger är makalöst bra här och när jag tänker på en speciell husvagnsscen blir jag både ledsen i ögat och svårt imponerad av hennes skådespelarprestation. Att visa känslor på det sättet kan aldrig vara lätt, varken i verkligheten eller med ett filmteam runt omkring sig.

Det är någonting som saknas i filmen för att jag ska bli berörd ända in i hjärtat, ändå tycker jag om den. Den liksom dansar fram med fleecetofflor på fötterna, tyst, effektivt, varmt, lugnt och behagligt och det känns som att Arriga gläntat på dörrar till hemliga rum som jag tacksamt får titta in i. Hade jag varit på ett annat humör när jag såg filmen hade sen säkerligen fått snäppet bättre betyg men jag tvivlar på att den någonsin kan få ett sämre.

Här finns filmen.

X-MEN: FIRST CLASS

Helt ärligt, jag vet inte var jag ska börja. Ska jag börja med filmen eller med omständigheterna kring den? Äsch, jag börjar med det tråkigaste.

Jag såg filmen nu ikväll på en biograf i en halvstor ort i mellansverige (*host* Borlänge).

Jag skulle kunna hänga ut både biografen och denna salongs maskinist men i nuläget väljer jag vänta på eventuellt svar på mitt mejl till SF samt att svälja tungan och förlama fingrarna för inget gott kommer ur förnedrande könsord skrivna i affekt, jag är bara så grymt besviken.

Att stora delar av reklamen och en trailer blev ”förstörd” pga suddigt ljud och sprakande högtalare, det är trist men inget stort problem. Det tråkiga var att problemen fortsatte även när filmen började och dom första tio minutrarna av filmen var så suddiga att händelserna knappt var skönjbara och texten gick inte att läsa alls. Några minuter till gick och maskinisten fick till det. En rand i mitten av duken – ca 2 meter bred – hade perfekt bild, resten var fortsatt suddigt. Efter ytterligare tio minuter fick jag nog och gick upp och pratade med maskinisten som då stod inne i salongen för att titta på den suddiga bilden som han enligt egen utsago ”inte fick till bättre än så”. När jag ifrågasatte detta så svarade han: ”Jag kan inte göra mer”.

Att en av dom vänstra högtalarna dessutom var sprucken och såg till att alla höga ljud och actionsekvenser lät som en klockradio gör på maxvolym, det liksom bara brölade och sprakade, det gör inte saken ett dugg bättre.

Mitt förslag till maskinisten var att stänga av filmen och åtminstone förklara läget för oss alla som var där men när jag sa det tittade han på mig som om jag kom från månen. Att i det här läget fortsätta visa filmen med sämre bild än en sönderspelad VHS, det tycker jag är rent respektlöst mot oss som betalat pengar för att se filmen.

Nu kanske du undrar varför jag inte bara reste mig och gick och krävde pengarna tillbaka? Jag valde att inte göra det för att jag åkt 7,5 mil enbart för att se filmen och att åka 7,5 mil tillbaka igen utan att ha sett den alls kändes inte bra det heller. Filmen var däremot….bra. Mycket bra till och med!

Att få följa Charles Xavier ända från 12-års ålder tills han blev Professor X och den polska judiske pojken Erik Lehnsherr som såg sin mamma bli ivägskickad till koncentrationslägret och hela hans resa tills att han blev Magneto det kändes både maffigt och fint. Det här är verkligen en prequel som gör nytta!

James McAvoy som Xavier och Michael Fassbender som Magneto är båda helt fenomenala i sina rolltolkningar. Fassbender är verkligen en framtidens man som jag tror kommer segla upp och bli en av dom riktigt stora när som helst. Han är redo, frågan är om världen är det.

Jennifer Lawrence, tjejen alla med ett mänskligt hjärta tyckte synd om i Winter´s bone, spelar Raven/Mystique och jag har jättesvårt för henne i den rollen. Den känslan släpper visserligen efter halva filmen men nånstans är det ändå så att hon spelar exakt likadant oavsett om hon är seriemutant eller trasig hillbilly. Om det är att vara en ”bra skådespelerska” eller om det är att ha lättillgängliga manér det vet inte jag, jag vet bara att jag retade mig på henne i lårhöga stövlar när hon pratande på samma sätt som när hon var Ree.

Det jag tycker allra mest om med X-men: First class är ändå Matthew Vaughn, regissören. Jag tror jag är lite kär i honom. Han har alltså inte bara lyckats göra kultfilm av Kick-ass, här lyckas han göra en serietidningsaction som håller hela vägen från start till mål, som får min puls att gå på högvarv i 132 minuter, som får mig att längta efter en ledig dag med brutal nederbörd så jag kan se om dom tre tidigare X-men-filmerna OCH som får mig att le som en proppmätt bonnkatt hela vägen hem från bion TROTS allt detta tjafs med suddig bild och spruckna högtalare.

Heja Matthew Vaughn, jag är med i ditt lag!

Uppdaterat 11-06-05.

Jag fick svar från SF imorse:

”Hej,

Tack för ditt mail.

Va tråkigt att det hade blivit så. Jag har kontaktat biografansvarig angående ditt ärende. Behåll biljetterna så länge så kommer vi återkomma till dig.”

Ett par timmar senare fick jag följade mejl:

”Jag har varit i kontakt med biografansvarig och vi vill ersätta dig med ersättningbiljetter som du kan använda till valfri film (giltig alla dagar i 3 månader). Skicka in dina biljetter till oss.”

Mitt svar till SF:

”Tack för snabbt svar.

Jag skickar in mina biljetter och tar med glädje emot nya. Samtidigt undrar jag hur det blir med alla andra som ser/har sett den här filmen i denna undermåliga salong, dom som inte mejlar er eller pratar med personalen på plats. Visst förstår jag att det är upp till var och en att protestera men det känns som att det inte är första prio att laga utrustningen inför kommande föreställningar och dom som inte klagar högt kanske istället väljer att aldrig mer komma tillbaka.

I vilket fall så tackar jag på förhand för nya biljetter och jag hoppas jag kan gå på samma salong på samma biograf när Transformers 3 har premiär utan att behöva få magsår och sitta och kisa hela filmen igenom.”