IRA & ABBY

Så blev jag sådär glad igen. Jag hittade ännu en film med Jennifer Westfeldt i huvudrollen, en film hon även skrivit manus till och trots att Kissing Jessica Stein inte var nån höjdare så var Friends with kids just det och jag vill inte sluta hoppas på en filmisk repris av den sistnämnda. Inte än.

Här får vi träffa Ira (Chris Messina), en kille i yngre medelåldern som har uppenbara issues med det mesta och har veckovis träffat en psykolog i tolv år  sträck. Men psykologen får nog, säger åt Ira att kamma sig och komma in i matchen, att ge fan i att tänka så mycket och börja leva och Ira gör just det. Spontant dyker han in på ett gym för att köpa sig ett medlemsskap och där jobbar Abby (Jennifer Westfeldt). Hon avskyr att träna men hon är ett socialt geni och jättebra på att ta folk.

Det sista var ett understatement. Ta folk, ja det gör hon och hon tar Ira så pass bra (och tvärtom) att hon friar till honom samma kväll. Så den superspontana Abby och den kontrollerade Ira gifter sig. Gott så, kanske, eller inte. Man kan säga att Ira hittar tillbaka till terapisoffan men denna gång med Abby bredvid sig.

Usch ja. Giftemål. Kan det gå annat än åt helvete? Det är ju alltid så himla puttinuttgulligt till en början men sen vänder det och vänder det inte några grader i taget för att sen hittas tillbaka till utgångspunkten så vänds det hundraåttio grader på en gång och det blir pannkaka, gråt och tandagnisslan samtidigt. Ira och Abby – som dessutom haft så bråttom så man kan tro att dom hade kniven mot strupen – hinner med på en månad vad vanliga par gör på tio år och det är DÄR filmen tappar mig. Den hade kunnat ha sina poänger men jag köper inte dom som finns för filmen blir för mycket, den blir too much överallt samtidigt. Att jag inte förstår var Abby ser hos Ira i förstaläget hjälper säkert till.

Njä. Det här var faktiskt inte (heller) så bra. Jag får nog släppa taget om Jennifer Westfeldt och se om Friends with kids istället.

Här finns filmen.

KISSING JESSICA STEIN

Efter min helnatt med Jennifer Westfeldt och filmen Friends with kids var jag inte riktigt mätt, jag ville jag ha mer. Lite klickande på Lovefilm ledde mig fram till Kissing Jessica Stein, en romcom med tio år på nacken som fick bli mitt sällskap under en långfrukost en ledig dag.

Som sådan funkar filmen fint, som underlag för en C-uppsats i ämnet Nyfiket bisexuell skulle jag nog säga näääää. Filmen är liksom genomskinlig, lite som ett nyputsat fönster eller ett billigt Ikea-glas innan man kört det i diskmaskinen hundra gånger. Det finns inte ett steg som inte går att gissa på förhand, inte en sekund som förvånar, inte en scen som berör sådär ända in i hjärteroten men ändå, ändå är det helt okej med en film som denna. Den behöver inte förändra mitt liv, den behöver inte vara mer än just bara ett lättsmält sällskap till en lång frukost.

Jennifer Westfeldt är gullig. Jag gillar henne. Hon må ha fixat nya gaddar på samma sätt som Carola, sådär så att hon nästan inte kan stänga munnen och dom ser bortom bländvita ut, men vad gör det? Hon är go liksom. Lagom. Mysig. Precis som i Friends with kids spelar hon den där ständiga singeltjejen men här är hon 28 och barn finns inte med i planeringen. Hon dejtar stolpskott till killar på löpande band och ser inte slutet på eländet, i alla fall inte slutet om det betyder att hitta en man att gifta sig med. Kanske skulle en tjej funka bättre? Långsökt? Jorå. En hel del.

Som puttinuttgullig verklighetsflykt under nittio minuter är det här helt okej. I alla andra fall inte.

Här finns filmen.

FRIENDS WITH KIDS

Jag var liksom lite Alfons Åberg den kvällen.

Jag tänkte att jag skulle lägga mig, jag skulle bara titta liiite på film först. Kanske titta på första halvtimmen och sen se resten imorgon när jag är lite piggare? Jag är ju inte dum i huvudet, jag VET att jag behöver sova, måste sova om klockan närmar sig midnatt och alarmet ringer 06.15. Jag fattar! Hallåååå, kom igen! Jag skulle ju bara titta lite, börja titta, liksom nosa på filmen och sen stänga av. Lukta på den hembakade banankakan, kanske smaka lite på ett hörn och sen spotta ut resten. Skitlätt, jag har gjort det förr, jag kan den grejen, vet precis hur man gör.

Men vad mysig den är tänker jag efter första tjugo minutrarna och skiter lite i både morgondagen och Alfons för en stund. Vilken skön film. Jag fnissar och mår alldeles bra. Ett kompisgäng på sex personer, två par plus Julie som är den eviga singeln (Jennifer Westfeldt) och Jason som avverkar damer på löpande band (Adam Scott) befinner sig både mitt i livet och vid ett bord mitt i en restaurang. Efter en högljudd diskussion om hur fan man är funtad som förälder när man tar med sig barn på en dyr fin restaurang släpper det ena paret bomben: Vi ska ha barn!

Paret som är först ut att skaffa barn är Leslie och Alex (Bridesmaidsstjärnorna Maya Rudolph och Chris O´Dowd), paret som är tvåa ut är Ben och Missy (Jon Hamm och Kristen Wiig) och sen är det Julie och Jason som aldrig verkar hitta nån presumtiv mamma/pappa till deras framtida barn. Så, dom bestämmer sig för att skaffa barn med varandra. Vad kan passa bättre, dom är ju ändå bästa vänner?

Fan, klockan är snart ett. Jag ska upp om fem timmar och det är nästan en timme kvar av filmen. Meeeeh, jag ska bara titta liiite mer, jag tänker inte alls titta klart, herregud hur korkad tror du att jag är? Men man blir liksom pigg av att fnissa och filmen är ju sådär perfekt med skön musik och karaktärer som är både snygga och fula och snälla och dumma och helt jävla fel och jättebra samtidigt. Alltså alla karaktärerna är det, sådär som du är och jag är. Bra ibland och dåliga ibland. Sådär som alla människor är, det är ju det som gör oss alla intressanta och det är det som många filmer i den här genren misslyckas med. Det gör inget att det visas lite snor, fulgråt, trasighet och att folk gör tokiga val, det är bra, heja sånt!

Jennifer Westfeldt som spelar huvudrollen i filmen även skrivit manus och regisserat den. Wohooooo säger jag, snyggt gjort, verkligen! Friends with kids är nämligen en såndär film som inte tar (eller får) jättestor plats i massmedia men som kommer att leta sig fram till sin publik på andra sätt. Det är en film som kommer hålla länge, som jag kommer se om många gånger och som – AJ FAAAN DÅ – klockan är typ TVÅ nu och här sitter jag och skriver alldeles frustande och rabies-salivig runt munnen.

Jag tycker ju bara att det var en sån jättemysig filmstund, okej, det är mitt i natten och jag kommer se ut och bete mig som en statist ur The night of the living dead på jobbet imorgon men hey, spela roll, I´m worth it!

När Alfons Åberg sa jag ska bara så var han en litet barn. Jag är vuxen, jag kan ska bara hur mycket jag vill för jag är vuxen och tar ansvar för mina handlingar precis som Julie och Jason tar ansvar för sina. Så nu tänker jag se om filmen och sen åker jag direkt till jobbet. Ska bara hämta ett glas mjölk först.

Fredagsfemman # 28

5. Colin Nutley

Den 27:e oktober invigs Friends Arena och på Mix Megapols hemsida kan man vinna biljetter dit. Jag blev lite sugen på att vara med och tävla men sen läste jag hela texten: Du kommer att få uppleva några av de största svenska artisterna, sportstjärnorna och underhållarna i ett sammanhang du aldrig tidigare sett dem i; artister som sjunger med artister de inte brukar sjunga med och idrottsstjärnor som gör sånt de normalt inte gör. Helt enkelt, ett stort ögonblick som aldrig kommer tillbaka, signerat Colin Nutley. Hallojsan. Är verkligen Colin Nutley det mest innovativa vi kan hitta på i ett sånt här sammanhang? Är han kanske Sveriges svar på Danny Boyle? Jag vet inte det ja.

 

4. Fares Fares

Här är en kille som går från klarhet till klarhet utan att passera gå. Han gjorde en finfin insats i Safe house och nu är det dags igen i Snabba Cash II. Doftar det Guldbaggenominering månne?

 

 

3. Jennifer Westfeldt

Här är en tjej som jag är mäkta imponerad av. Hon har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i en film som fick mig att leka Alfons Åberg härom natten. Vilken film det är? Håll utkik, recensionen kommer upp i eftermiddag.

 

 

2. Sportsommaren är över – leve filmkvällarna!

Hur häftigt det än har varit med både fotbolls-EM och OS så känns det otroligt skönt att kunna krypa ner i soffan och titta på en film utan att känna att jag missar försöken i rytmisk sportgymnastik eller finalen i slägga. Att hösten nalkas känns faktiskt inte så tokigt alls.

 

 

1. Gubba-action!

På onsdag smäller det och nånting säger mig att ordet smäller inte är ett overstatement. Jag kommer sitta på första parkett med kikare och vuxenblöja – en långtradarmusche som denna får man sällan se i storbildsformat. Expendables II, snart på en bio nära dig.