JOHAN FALK 4: GSI – GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER

Johan Falk (Jakob Eklund) har bytt jobb. Nu har han avancerat till GSI, Gruppen för särskilda insatser, en del inom polismyndigheten som jobbar mot grovt kriminell verksamhet.

Patrik Agrell (Mikael Tornving) är hans nya chef, norrländsk, lugn och korrekt, egenskaper som kommer mer än väl till pass när ett tillslag i Gothia Tower går snett och en polis blir skjuten. Frank Wagner (Joel Kinnaman) misstänks direkt och han letar upp Johan Falk för han har nåt att berätta, något verkligen viktigt.

Joel Kinnaman är för Johan Falk-serien vad Edward Norton var för Primal Fear. Alla som har sett Primal Fear förstår precis vad jag menar. Alla andra förstår säkert också – nu – men när Falk-filmerna kom var Joel Kinnaman ett helt nytt ansikte och det enda jag kände var: han kommer bli nåt, han kommer bli nåt inihelvete STORT. Den där blicken som skär genom TV:n, det är sällan man ser det.

Jens Hultén som Seth Rydell är iskall, stenhård och fullkomligt trovärdig även om man har Bet365-reklamen i färskt minne. Jag undrar förresten om det inte är mer Seth än Jens som gör den reklamen. Det låter så när han pratar i alla fall.

Filmen Kodnamn Lisa kommer först tre år efter denna film men här är första gången vi får höra om detta. Det tänkte jag inte på – då – men nu. Tänk så bra det är att se om filmer ibland!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

JÖNSSONLIGAN – DEN PERFEKTA STÖTEN

Jag är den första att erkänna att det inte var någon intelligent formulering som lämnade mina läppar när jag för första gången läste om den uppdaterade versionen av Jönssonligan. Först blev jag häpen, sen förbannad, sen trött, sen bara…förvånad. Okej att återvinning är toppen men vad gäller underkläder och filmsuccéer är tanken oftast bättre än slutresultatet. Det blir liksom inte…fräscht.

Jag har aldrig varit något stort fan av Jönssonligan. Tveksamheterna jag kände berodde alltså inte på nån ikonisk kärlek till Gösta Ekman som Sickan, Björn Gustafsson som Dynamit-Harry eller Ulf Brunnberg som Vanheden och jag hade inte en tanke på att trycka upp Rör inte min Jönssonliga-T-shirts. Jag kände mest kom med nåt nytt för tusan, satsa på originalmanus, på spännande nya grejer inte gammal skåpmat.

Men mina initierade tankar och känslor kring Jönssonligan anno 2015 kom en smula på skam när jag såg trailern. Jag kände till min förvåning peppen växa. Kanske fanns det en liten möjlighet att det kunde bli en riktigt trevlig film av det här? Kanske var det just något nytt den kom med, fast i en inarbetad förpackning?

En av dom första dagarna i december såg jag den här filmen på en förhandsvisning via MovieZine. Vanheden – Alexander Karim – och filmens regissör Alain Darborg var på plats och pratade lite innan filmen. Alain berättade om sin förkärlek för heistfilmer och actionkomedier, Snuten i Hollywood och Dödligt vapen-filmerna och att han älskade att gå på bio av samma anledning som jag själv: för att drömma sig bort och slippa tänka på vardagsbestyr för en stund. I samma sekund klickade det för mig. Det kändes så tydligt att denne man inte skulle ha släppt ifrån sig en film som Jönssonligan – Den perfekta stöten om han inte kunnat göra den precis som han ville och varit stolt över slutresultatet. Så jag satt där i den hårda biofötöljen på Filmhuset och kände mig…lugn.

Efter alldeles exemplariska 94 minuter är filmen slut och det applåderas friskt i salongen, så även från mig. Jag är glad. Det var en härlig film. Hela upplevelsen kändes som en hemtrevlig men frisk fläkt. Tänk en stor standardsläktmiddag som piffas upp med någons nya flick/pojkvän som visar sig vara en glad skit med stort hjärta och skön humor, en sån som villigt bjussar på sig själv. Att filmen skulle kännas ofräsch var det sista jag borde ha oroat mig för, det här är mer som om gamla Jönssonligan gått på koffeintabletter, läsk och dubbla hastigheten samt utsöndrat med en pigg doft av WC-anka och bensin.

När filmen nu ska betygssättas finns det bara ett betyg att ge och jag hoppas att jag slipper gliringar för att jag därmed tycker att den är ”bättre” än till exempel The tree of life (som fick en etta), Gone girl (som fick en tvåa) och Guardians of the galaxy (som fick en trea). Jag jämför inte så. Jag jämför filmer med andra filmer i samma fack, samma genre, samma stil och jämför jag Jönssonligan – Den perfekta stöten med alla tidigare Jönssonliganfilmer (alla med vuxna skådisar och alla med barnditon) så tycker jag den här är bättre och jämför jag Jönssonligan – Den perfekta stöten med svenska familjefilmer över lag så tycker jag den är bättre än dom allra flesta.

Så både jag och min 15-årige son klämmer till med samma betyg. Det är en riktigt underhållande film det här!

Filmen har biopremiär på fredag över hela landet.

HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN

Jag vet inte hur mycket jag ska fokusera på känslan av att vara lurad. Jag vet inte ens om det är en väsentlig känsla i sammanhanget men likväl är det så jag känner mig just nu.

Normalt sett när jag ser en filmatisering av en bok jag tycker mycket om kan lurad-känslan handla om att mina visioner, mina fantasier inte stämmer med filmens bilder, att jag helt enkelt inte känner igen mig.  När jag ser Hundraåringen fascineras jag av hur exakt Felix Herngren lyckats få till stämningen, hur jag mentalt lyckas hamna inuti boken fast jag sitter på en biograf och det är kanske därför jag känner mig lurad. Handlingen i boken utspelar sig nämligen i mina hemtrakter men filmen gör det inte.

Min morfar har legat på ett ålderdomshem i Malmköping, kanske till och med samma hem där Allan Karlsson (Robert Gustafsson) på sin hundraårsdag bestämmer sig för att strunta i den specialbeställda prinsesstårtan och istället öppna fönstret, klättra upp, kliva ut och bege sig iväg på en tur som börjar med tofflorna i penséerabatten och slutar på andra sidan jorden.

Det var speciellt att läsa boken, jag kunde följa Allan på dom sörmländska vägarna, känna lukten av dom gröna bussarna med visserligen rena säten men tyget såg ut som inspydda heltäckningsmattor från Ålandsbåten och jag hör den där gnälliga dialekten som ger mig nostalgiska men ganska kalla kårar. Jag kände lukten av mandelkubb och gamla människor i pyjamas mellan raderna, jag mindes känslan av att inte veta hur pass dålig morfar egentligen var och jag såg Malmköpings busstation lika klart framför mig som om det var igår jag var där – vilket det inte var. Men i filmen är Malmköping Munkedal. Tågstationen i Munkedal är pimpad med en fejkskylt som det står Malmköping på och jag känner bara nejnej, det här är felfelfel. Det gör nästan lite…ont. Larvigt kan tyckas och jag kan hålla med, samtidigt är känslan av att känna sig lurad inget man bråkar med.

Men det är klart som korvspad utan svartpepparkorn och lagerblad att Hundraåringen kommer bli en flipp på bio. Den kommer spela in sjuka mängder pengar, den kommer få folk att vallfärda till biograferna och den kommer få folk att må ganska så bra där dom sitter i biofåtöljerna och njuter av Robert Gustafsson som gör Allan Karlsson precis så bra som Allan Karlsson förtjänar att göras. Att det knappt går att höra vad han säger när han som berättarröst tar oss genom sin livshistoria kunde ju ha gått att lösa med undertexter men det är som vanligt en dröm att stilla bedja om när det gäller svensk film på bio.

Annars är filmens stora tillgång alla okända ansikten som både i talroller och som statister får denna saga att på nåt sätt kännas verklig. När Johan Rheborg dyker upp i en liten roll som Tage Erlander vill jag bara att scenen ska vara över även om han gör det bra. Jag vill helt enkelt inte påminnas om att det är skådisar som jobbar tror jag. Så på det sättet är även Mia Skäringer, Jens Hultén och Iwar Wiklander lite för kända ansikten för filmens bästa. Samtidigt gör dom sina karaktärer rättvisa så varför klagar jag? Det känns onödigt på nåt vis.

Filmen har en liten balkaninfluerad trudilutt som jag gillar och jag ser i eftertexterna att det är Matti Bye som skrivit musiken. Annars är effekterna och ljudet två av filmens andra stora tillgångar. Kanonljud genom hela filmen, det exploderar både högt och maffigt och jag hoppar till några gånger av pur överraskning.

Hundraåringen som film gör mig inte besviken, jag känner mig som sagt bara lurad på vad jag trodde skulle bli en liten egen resa på stor duk tillbaka till igenkänningens jaktmarker. Men trots denna sordin vet jag att den inte påverkar min syn på filmens kvalitéer. Det är en BRA film. Den är underhållande, charmig, knasig och annorlunda för att vara en svensk familjefilm. Jag tror väldigt få biobesökare kommer känna sig besvikna när dom går ut från biografen, snarare precis tvärtom. Kanske kommer någon till och med att våga öppna ett eget fönster och kliva ut? Vem vet vad som väntar bakom nästa krök? Kan Allan Karlsson så kan väl jag, eller du?

Jojjenito har också sett filmen.