GARP OCH HANS VÄRLD

 

 

Det här var en riktig höjdare, förr, då när jag såg film på VHS och kanske inte hade så många. Jag älskade John Irvings böcker och Garp lite speciellt, att se honom förkroppsligad i Robin Williams skådespeleri var otroligt fint. Då. Men nu? Håller filmen i nutid?

Berättelsen om T.S Garp (Williams) som blev till genom att hans mor, sjuksköterskan Jenny (Glenn Close) våldtar en krigspilot med konstant stånd bara minuter innan han dör. Jenny ville bli mamma men hon ville vara ensam, ville ICKE ha en man. Hade Jenny levt nu hade hon gått i bräschen för Krossa Patriarkatet-kampen, hon avskydde verkligen män på alla de sätt.

Att som manshatare uppfostra en son kanske inte var helt lätt för Garp växte upp till en man som inte riktigt var som alla andra. Vilket vi får se i filmen. Och läsa i boken. Oj vad bra den är, boken. Så. Jävla. Bra. Men filmen då? Jorå, den är helt okej – fortfarande.

DRIVING MISS DAISY

Det är nåt med Morgan Freeman som får vuxna män att få nåt saltvattenaktigt i ögonvrån. Det är nåt med Morgan Freeman som får vuxna män att le sådär så det känns ända ner i bröstkorgen både på den leende och på den som sitter bredvid och beskådar delfinen. Det är nåt med Morgan Freeman som gör att vilken film som helst med honom i rollistan är tittbar för dom allra flesta snubbar. Exakt vad det är vet jag inte, jag vet bara att det är sant.

Driving Miss Daisy är ett lågmält drama, en snuttig bagatell som kopplat in både hjärtat, hjärnan och Hans Zimmers puttriga klarinett till respiratorn och som vann många människors kärlek och fyra Oscars när det begav sig. Den vann bland annat priset för bästa film i stark konkurrens med Född den fjärde juli, Döda poeters sällskap, Drömmarnas fält och Min vänstra fot och jag kan inte för mitt liv begripa hur det gick till. Inte så att jag tycker filmen är dålig men den klickar inte för mig. Den rullar framåt i samma tempo som Miss Daisys gamla bil och den rätt ocharmiga tanten förblir ocharmig aningens för länge. Orka, liksom! Orka tassa runt henne, orka vara henne till lags, orka låta henne vara universums nav, nej fy fan, jag önskar att både sonen (Dan Aykroyd) och chauffören (Freeman) skulle slå näven i bordet och klämma i med basrösterna i ett unisont VI TAR INGEN SKIT, för gamla mammor med skev självbild och näpsiga slavdrivare borde världen fått nog av för länge sedan.

Jag vet, jag överdriver nu. Filmen är ingen sån film. Filmen är en såndär sköööön hollywoodvariant när allt blir bra till slut och the good guys always wins och alla blir snälla och kloka och det borde gruppkramas och oscarsjuryn tvångsäter dyra snittar i ren eufori (åldringsfokus OCH  rasfrågor i samma film – JUBEL OCH JACKPOTT!) och jag är precis sådär ironisk som hela min generation alltid är men som nya generationer inte riktigt förstår att man kan vara.

Nåja.

Som sagt, dåligt är det inte men heller ingen oscarsvinnare, inte i mina ögon. Jag menar, den här filmen kom samma år som Tango & Cash och var tog den vägen på Oscarsgalan, jag bara frågar?

Här finns filmen.