Etikett: Jodie Whittaker

Publicerat

Venus

När jag googlade efter en bild till den här recensionen och den här postern dök upp trodde jag att jag svalt ett halvkilo pompa utan att tugga först. Jag fick andnöd, bokstavligt talat.

Nåt så urbota jävla själsdödande som en sminkad och glosögd Peter O´Toole i tweedkavaj och mansscarf har jag aldrig sett på bild förut men efter att ha sett filmen slog det mig att den är än värre.

Jag tycker inte det räcker med att Peter O´Tooles gamla stöt Maurice hyr en limo för att impa på den unga tonårsmodellwannaben Jessie (Jodie Whittaker) och hon är sådär naivt svårt imponerad av biljäveln och utbrister ”Ohhhhiiiiii, kan jag öppna takluckan?” och chauffören öppnar luckan och hon ställer sig upp med sin lilla skoluniformskjol och bara ben och halva kroppen är utanför bilen och hon ler och volymen höjs på Corinne Bailey Rae´s låt Put your records on och jag förstår att här, här ska jag få hurven och tycka att wååååoooow vilken härligt frigjord engelsk myspysrulle det här är men min enda känsla är att jag hellre skulle vilja äta en kall korv bruna bönor fast det är den otäckaste maten jag vet.

Maurice kärar nämligen ner sig i Jessie och han är typ hundra år och hon knappt byxmyndig. Jag ser mig själv som rätt openminded vad gäller åldersskillnader och relationer men även jag har en gräns, tydligen har  jag det. Maurice är nämligen äcklig. Jessie kan tacka hans prostataproblem för att hon slipper gubbens riktiga hardcorenärmanden, nu blir det bara lite pussar på av henne noga utvalda ställen men det räcker för mig. Jag längtar efter hallonsylt till bruna bönorna för ingenting kan ändå bli äckligare än detta.

Hade jag inte svårt för Peter O´Toole innan så har jag det nu. Det vänder sig i magen. Filmen Sleeping Beauty är ingenting jämfört med detta. Regissören Roger Michell har tidigare gjort Notting Hill och det var ju kul för honom men man lever inte på gamla meriter huuuur länge som helst. Min behållning av filmen stavas Vanessa Redgrave, hon är toppen, superfin och begåvad och jag slutar där. Det räcker nu. Jag mår liksom illa.

Här finns filmen.

Publicerat

Attack the block

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns få element som är så störande som kaxiga ouppfostrade ungjävlar. Jag har sjukt svårt att frambringa tålamod och förståelse för denna del av mänskligheten fast jag vet, jag VET, jag veeeeeeeeet att det oftast beror på hur idiotvuxna i deras närhet beter sig. Barn gör inte som vuxna säger, dom gör som vuxna gör och allt det där. I know, jag fattar rent logiskt men känslomässigt sparkar jag bakut med alla benen samtidigt.

I en fattig förort till London sätter ett såntdär vidrigt grabbgäng skräck i besökare genom att knivråna dom. Sam (Jodie Whittaker) råkar befinna sig på fel plats på fel tidpunkt och hamnar mitt i dessa uttråkade, hormonstinna, gränslösa och panka killars väg. Dom robbar henne på allt hon äger och har och mitt när rånet pågår som mest tjongar det ner nåt ljusklotsaktigt mitt i taket på en parkerad bil. Gängets ledare Moses (John Boyega) klättrar in i bilen och blir attackerad av vad-det-nu-är, nåt UFO-monster-aktigt som han sen letar upp och har ihjäl. Men vad är det för nåt, vad kommer det ifrån och vad är det för håriga gorillamonster med självlysande tänder som regnar ner från himlen?

Attack the block är ingenting jag någonsin sett förut. Joe Cornish  har skrivit och regisserat en ungdomsaction-scifi-samhällskritisk-slaffsfilm som på sitt lilla vis är helt nyskapande. Därför blir jag lite förbaskad på mig själv när jag retar mig på ”missar” som att en tuff svart tonårsförortstjej har sprillans nya konståknings-skridskor ståendes i bokyllan för i samma veva lyckas han skildra vad som faktiskt händer – på riktigt – när man åker liten skruttig moppe nedför en betongtrappa och det inte är en massa balla stuntkillar som utför tricken i slowmo: det går åt helvete.

Det är inga speedade biljakter, det är moped-och-cykel-turer på cykelbanor i lagom tempo, ja, det mesta är ganska basic. Visst är filmen överdriven – heeeey det regnar aliens från himlen –  men det är ändå grått asfaltigt och ganska ocoolt allting.

Det enda riktigt coola i filmen är musiken som är signerad Basement Jaxx (här finns ett skönt exempel inspirerat av John Carpenter och hans film Attack mot polisstation 13 från 1976). Musiken gör precis lika mycket för den här filmen som Daft Punk gjorde för Tron: Legacy eller Chemical Brothers gjorde för vissa av scenerna i Hanna.

Nånstans inuti mig svider det att jag inte kan ge filmen bättre betyg än en hygglig trea men jag kan inte för jag tycker inte den är bättre än så. Samtidigt har den sköna kvalitéer som gör att jag mer än gärna rekommenderar den. Tyvärr har den premiär samma dag som Tintin och det är synd tycker jag. Jag tror att Attack the block kommer att gå relativt obemärkt förbi på biograferna men att den kanske får en välförtjänt liten boom på DVD så småningom. Jag kommer i alla fall att se om den och jag kommer DEFINITIVT lyssna en hel del på soundtracket.