Skräckfilmsvecka: Fiffis filmtajm jämför MANIAC då och nu

1980 kom Maniac, en av dom svartaste och mest oförlåtliga filmer jag sett. 2012 kom en remake. Jag har sett dom båda och jag såg dom direkt efter varandra, jag massiv(över?)doserade alltså blodiga mord för att kunna ställa filmerna mot varandra. Jämföra. Försöka utröna hur originalet står sig mot den nyskapande kopian.

Joe Spinell och C. A. Rosenberg skrev originalmanus till filmen Maniac och huvudrollen spelas av herr Spinell själv. Kanske var det bara han som verkligen visste hur pass sjuk denne Frank Zito egentligen var och hur han skulle gestaltas?

Frank Zito är i alla fall medelålders, har ett ganska alldagligt utseende, bor i New York och har ett jobb som han verkar kunna sköta. Det ingen vet är att han nattetid förföljer, dödar och skalperar kvinnor.

Första gången jag såg Maniac (ca tio år sedan) upplevde jag filmen som ohygglig. Inte ohygglig som i betydelsen spännande utan ohygglig som i…ohygglig. Kolsvart, vidrig, äcklig. Jag tog illa vid mig, jag blev rädd, jag fick inga rimliga förklaringar alls till hans handlande, det var bara blodigt, mosigt, aggressivt övervåld.

Maniac kom 1980, alltså alldeles för tidigt för att filmen skulle få den där sköna 80-tals känslan. Istället andas den, stinker, 70-tal och kanske inte sjuttiotalets fräschaste odör. Frank Zito ser ut som en läbbig klon mellan Stacy Keach och Jaws och dom blodiga effekterna imponerar fortfarande både i grymhet och perfektion. Men det läbbigaste med Maniac är inte blodet eller dom närgångna skalperingsscenerna, det läbbigaste är bakgrundsljudet som ackompanjerar Zitos tankar. Dom små ljuden, det suggestiva tysta brummandet, den närmast ihåliga känslan som på ett fenomenalt sätt får mig att förstå att det inte finns någon återvändo, Frank Zito är en sjuk människa och det finns varken bot eller bättring.

Det här är en människa att vara rädd för på riktigt och speciellt en av scenerna i filmen visar det på det fenomenalt sätt. Jag tänker på toalettscenen. På tjejen som är ända in i benmärgen skiträdd. På hur jag sitter som på nålar och märker att jag andas i samma takt som henne. På paniken att hon inte vill dö. På ångesten i magen om jag vore i hennes ställe. Filmen är hemsk på det sättet. Jag blir rädd för folk. För knasbollar, knäppisar, idioter.

Jag ger mig själv tio minuters kaffepaus innan jag drar igång remaken. Det behövs. Det tog inte lika mycket på krafterna att se Maniac nu som det gjorde sist men en liten hjärnrens är på sin plats innan jag beger mig in i Frank Zitos värld anno 2012. Jag har köpt mig en kardemummabulle men känner inte för att äta den. Ibland räcker det att lukta på kardemumma för att jag ska bli mätt och lugn. Det här var en sådan gång.

Början, förtexterna, introt till Maniac anno 2012 ger mig gåshud. Musiken påminner om Kavinsky´s score till Drive, jag blir alldeles lycklig. Jag googlar upp kompisitörens namn och det visar sig att han heter Rob, är fransos och helt jävla GRYM!

Det är suggestivt, det är mörkt, musiken är av yppersta klass och typsnittet på MANIAC i knallrött som tjoffas upp över hela TV:n. Det känns 80-tal helt enkelt och det kan i min värld aldrig vara fel. Att huvudkaraktären Frank Zito (Elijah Wood) är första klassens galning behöver jag aldrig tveka om. Den informationen får jag snabbt och blodigt.

Det mest komplicerade med filmen är helt klart Elijah Wood i huvudrollen. Det är svårt att se honom som någon annan än Frodo. Här filmas han ofta på avstånd, gärna via en hel eller trasig spegel och med lite ny ansiktsbehåring är han mer än lovligt lik någon av bröderna Birro. Det känns som att filmskaparna medvetet vill hålla oss borta från hans (dumma) blick, vilket är precis motsatsen mot originalfilmen. Jag förstår varför, Joe Spinell och Elijah Wood spelar inte i samma liga rent utseendemässigt, det är som att jämföra T-rexen i Jurassic Park med Ted, men jag undrar hur dom tänkte när Wood blev tillfrågad. Att det skulle locka kids?

Ibland när det är nån skådespelare med i en film som man retar sig på till tusen *host John Cusack* kan det ibland funka att tänka på annat, eller nån annan. Det är svårt här. Större delen av filmen får man nämligen höra honom prata det han tänker, alltså höra det som händer inne i hans huvud och ibland fantiserar jag att han säger Bilbo, Bilbo, watch out for the dragon! fast han inte alls tänker så. Det är ju lite…..busigt. Och ganska så korkat. Men det är inte enbart i Frank Zitos huvud som hjärnspöken spelar spratt.

Vad tycker jag då om filmen? Jag tycker att stämningen i filmen är minst lika vansinnig som i originalet. Den här mannen är så väldigt sjuk, så satans sadistisk i skallen, det finns inga som helst försonande drag. Det finns heller inte en enda scen som låter oss slippa se vad som pågår, vad han utsätter dessa kvinnor för. Den närmast klaustrofobiska känslan jag upplevde under återbesöket till originalfilmen känner jag inte här och det beror enkom på att jag VET att det är Elijah Wood som stalkar, slashar och samlar skalper. Med en annan huvudrollsinnehavare tror jag denna film hade varit minst lika skadlig för gå-hem-själv-på-nätterna-psyket som första filmen är och var.

Det är väl det vettigaste jag kan summera båda dessa filmer med: är du det minsta rädd för vara själv ute på kvällar, nätter och i mörker så kommer Maniac-filmerna inte bota dig, snarare göra dig till värsta hardcore-stugsittaren. Har en film lyckats eller misslyckats då?

Maniac 1980 (Regi William Lustig)

Maniac 2012 (Regi Franck Khalfoun)

Filmitch skriver om en annan film att kanske bli rädd för idag (eller kanske inte): Nothing to fear.

Här finns det fenomenala Maniac-soundtracket a la Rob på Spotify. Enjoy!

Veckans klassiker: ROCKY

Det är den 25:e november 1976 och en mörkhårig kille jabbar för fullt i en suspekt lokal med skum belysning nånstans strax utanför Philadelphia. Med blodigt huvud vinner han boxningsmatchen och får 40 dollar för besväret.

Rocky (Sylvester Stallone) sitter på britsen i omklädningsrummet iklädd hudbeige morgonrock med texten The Italian Stallion i vita bokstäver tryckt på ryggen. Han undrar när han får gå en match igen. Uppenbarligen är detta hans enda inkomstkälla och nu måste han klara sig ett par veckor på dessa dollars. Han går hemåt mot den spartanska men mysiga lägenheten, matar och pratar med sina fiskar, tittar på den svartvita idolbilden av Rocky Marciano och drömmer – kanske –  om ett annat liv.

Adrian (Talia Shire) är en tjej som jobbar i djuraffär och hon är syster med Rockys polare Paulie (Burt Young). Det är helt uppenbart att Rocky gillar henne och till en början känns dom som världens mest omaka par. Han är vältränad, tuff och värsta machokillen, hon är väldigt blyg, inåtvänd och har gått på en del nitar med män. Självförtroendet är inte riktigt på topp när Rocky bjuder hem henne till sig men hur osäker hon än känner sig så gör hennes agerande den där dejten till en av filmvärldens mysigaste, alla kategorier. När Rocky tar av henne glasögonen och ber henne ta av sig mössan, gosh, ååååå, det är ju bara såååå romantiskt!

Oscarsgalan 1977 var ett riktigt smörgåsbord för filmen Rocky. Tio tunga nomineringar resulterade i tre vinster (Bästa klippning, Bästa regi och Bästa film) och Sylvester Stallone själv var nominerad i både kategorin Bästa Originalmanus och Bästa manliga huvudroll. I och med det blev han den tredje mannen i historien att under samma år nomineras i dessa två kategorier. Charlie Chaplin och Orson Welles var dom andra två (för Diktatorn 1940 respektive En sensation 1941).

Det här är en film jag sett många många gånger. Alltså MÅNGA gånger. Första gången jag såg den var strax efter att jag sett Rocky IV och kärat ner mig fullständigt i Sylvester Stallone som Rocky Balboa och då kändes Rocky som en ganska ”oglassig” film jämfört med 80-tals-glammen i del fyra men herregud, vem bryr sig om glassighet egentligen? Man är väl inte ytlig heller? Det behövdes bara en tittning till innan jag var fast, sen sa det *plonk*, poletten trillade ner och Rocky fick en given plats i mitt filmhjärta.

Jag har följt Sylvester Stallones filmkarriär på nära håll hela mitt liv och egentligen är det nog karaktären Rocky som han upprepat i film efter film efter film efter detta. Han spelar en underdog, han börjar på botten, han kämpar sig sakta men säkert upp mot toppen och han slutar som vinnare. En self-made-man som inte surfar på räkmackor, han tar aldrig den lätta vägen. Han biter ihop och fokuserar enbart på målet, tittar aldrig tillbaka. En bra förebild för många – inklusive mig själv.

Det som gör att filmen Rocky blev en sån framgång och att Sylvester Stallones agerande känns så in-i-bängen-trovärdig är att han faktiskt – i det här fallet – inte spelar underdog, han ÄR en underdog. 1976 ÄR Sylvester Stallone i samma situation som Rocky Balboa, fast där Rocky boxas för brödfödan skriver Sylvester ett filmmanus. Med endast 106 dollar på fickan tackar han nej till att sälja sitt älskade manus för några tusen dollars och en chans att se Burt Reynolds i huvudrollen, han vill ju göra rollen själv! Det är en fascinerande historia som Sylvester Stallone berättar när James Lipton intervjuar honom i Inside actors Studio. Börja 16 min in i programmet om du enbart vill höra om detta men mitt tips är att du ser hela – med hörlurar.

Rocky är urtypen av en klassisk film. Det är en allmänmänsklig historia filmad på ett sätt som sätter standarden för tusentals filmer framöver och den har en okänd skådespelare i huvudrollen som i och med denna film gör honom odödlig.

Suck. Eyyy Rocky. I love you.