DARKEST HOUR

Jag börjar med att säga att den här typen av film verkligen inte – i normalfall – är min kopp thé. Historia, krig och gubbar som gör gubbiga saker, det blir inte snigelspår i biofåtöljen direkt. Vad var det då som fick mig att se Darkest Hour trots mina fördomar och aversioner? Faktiskt bara Gary Oldman.

Gary Oldman är en såndär skådespelare som aldrig gör mig besviken. Han är en kameleont, han spelar nästan aldrig samma typer av roller och han gör det väldigt sällan enkelt för sig. Sånt gillar man ju. Skådisar som vågar utmana sig själv ibland. Här får han chansen att sitta i sminket några timmar varje inspelningsdag för att förvandlas till den brittiska premiärministern Winston Churchill och SOM han gör det! Och SOM sminkmänniskorna gör det! Vilken otrolig make-up, alltså! Visst ser man att det är Gary Oldman där bakom nånstans men framförallt känner jag att det är Churchill jag ser, en politiker jag nästan inte visste (och vet) någonting om.

Det här är ingen biopic, ingen film som ger oss människan Winston. Det här är en boats som visar händelser under en mycket begränsad tid, dvs från andra världskrigets början och ett tag till framöver. Churchill är ny på sin post och måste känna efter med både hjärnan och hjärtat hur han ska göra, ska han förhandla med den där vidriga vattenkammade mustaschmänniskan i Tyskland eller inte?

Hela sex Oscarsnomineringar blev det för den här filmen och jag tycker den är värd dom alla även om jag tror att det bara är Gary Oldman som har en verklig chans på vinst. Och kolla, den får en TREA av mig! Vad skulle den då få av dig, speciellt om du är en sådan filmtittare som gillar historiska dramatiska filmer och krig?

ANNA KARENINA

 

 

 

 

 

 

 

Nej, det har inte brunnit i huvudet. Nej, jag har inte blivit självplågare. Nej, jag ser inte en film som Anna Karenina enbart med baktanken att få gå loss med motorsågen och hårddissa en av mina största filmiska antagonister.

Jag må inte vara världens smartaste människa men dum är jag inte. Jag må veta med mig själv att Kiera Knightley i tio fall av tio retar mig till vansinne men kanske, kanske är just denna film för Kiera vad The Town var för Ben Affleck, alltså sett ur mina ögon. Jag ratar ingen eller inget osett, det är inte min pryl och därför sitter jag här nu med mina tankar om filmen jag nyss sett.

En episk film om kärlek. En remake av en riktig klassiker. 1935 gjordes den med Greta Garbo i titelrollen och med Fredric March som Vronsky, 1948 med Vivien Leigh som Anna och Kieron Moore som hennes kärleksintresse, 1997 med Sophie Marceau och Sean Bean (av alla män på jorden) och nu är det alltså dags igen. Joe Wright, dom nutida kostymdramornas okrönte kung med filmer som Stolthet & fördom och Försoning i bagaget, har satt huggtänderna i detta passionerade drama baserat på Leo Tolstoys roman med samma namn.

Det är sent 1800-tal, det är rysk överklass, det är känslokalla äktenskap som mer fungerar som affärsuppgörelser och det är en kärlekshistoria mellan den gifta Anna (Knightley) och den också gifta Vronsky (Aaron Taylor-Johnson). Annas äkta make (Jude Law) är föga glad åt att hans fru har en annan man på sidan om, han tycker inte om att det pratas och han anser att Anna borde vara mer rädd om sin roll som mamma.

Alicia Vikander spelar rollen som Kitty och jag hoppas att Joe Wright fått upp ögonen för henne ordentligt och använder sig av henne i en huvudroll om han ger sig på något nytt kostymdrama framöver. Han har nämligen använt sig av Kiera Knightley i alla sina kostymfilmer hittills och jag tycker och tror att Alicia Vikander skulle kunna axla den manteln med den äran.

Joråsåatteh, så är det. Vad jag än tycker om Kiera Knighley så måste krypa till korset litegrann här. Är det något hon behärskar så är det denna genre, att snöra in sig i korsetter som ger hennes midja samma diameter som en toarulle, att visa och inte visa förtryckta känslor, att bita ihop, att åtrå fast hon inte ”får”. Hon är bra här, helt klart, men den som också är bra är Aaron Taylor-Johnson. Det här är Kick-ass-killen som lagt till sin frus efternamn till sitt som den moderna unge mannen han är och som på många sätt går sin egen väg, både i verkligheten och på film. Att Anna Karenina fungerar som filmupplevelse för mig beror till hundra procent på kemin mellan honom och Kiera. Skulle jag inte tro på den skulle filmen falla platt.

Jag har inte Garbos version av Anna Karenina i färskt minne och jag antar att det hjälper till när jag ska summera mina tankar om den här filmen. Jag har ingen version att direkt jämföra med så jag låter den här bli min för en stund. Aaron Taylor-Johnson har en blick som kan förflytta berg OCH få mig att ge ett kostymdrama ett helt okej betyg, ett betyg som är långt närmare en fyra än en tvåa.

Jag förvånar mig själv idag. En ganska skön känsla.

 

FÖRSONING

For God´s sake!”

Det skulle förvåna mig mycket om någon i filmhistorien sagt dessa tre ord lika ofta som Kiera Knightley. ”For God´s sake” uttalat med den där excentriska underbettet, jag kan nästan höra den engelska saliven skvätta men inte på det sättet som det skulle göra om det skvätte ur mig, nej, när Kiera Knightley spottar saliv gör hon det i små mängder och med grace plus att den hon spottar på får nåt fuktigt i blicken (som då inte är saliv).

Det är nåt med den där knotiga kvinnan som uppenbarligen anses vara sexigt men det är något jag verkligen inte förstår. När jag ser henne vill jag liksom bara skorva upp en himla massa gamla snorlobbor från långt ner i halsen, samla alltihop i kinderna (så jag såg ut som en Marlon-Brando-i-Gudfadern-hamster) och sen utropa ”FOR GOD´S SAKE!!!” med hjälp av hela magstödet så saliven fräser ur munnen som en vattenspridare. Det är få människor på jorden som har den inverkan på mig, om jag försöker riktigt ordentligt kan jag kanske komma på tio till på sin höjd.

Därför blev jag en smula förvånad när jag på eget bevåg gick och hyrde Försoning, bara sådär liksom. Det var nästan zombievarning på mig när jag knallade ner till videobutiken, letade fram den här filmen, betalade och gick hem. Så inte likt mig och kanske just därför så jäkla bra.

Jag minns recensionen jag läste hos Sofia i vintras, jag minns att jag tänkte hur lite sugen jag var på att se den där filmen men nånstans fastnade orden – uppenbarligen – och nu sitter jag här uppkrupen i soffan med mitt rabarberthé och längtar efter scones med lemon curd, duvorna vid Lord Nelsons staty och att se Arsenal spela i gammal god form.

Försoning är en film som redan efter ett par minuter har mig i sina klor. Ljudet av plinget från en gammal skrivmaskin får mig att bli tonåring igen och jag bara myser. Jag undrar hur många A4-sidor jag egentligen skrev på det där stora röda aset till makapär? Ljudet får mig i alla fall att bli alldeles lugn, harmonisk, nästan kontemplatorisk och det är en känsla som håller sig fast i mig hela första halvan av filmen trots att trettiotalets England är väldigt långt ifrån mitt flickrum i byhålan.

Cecilia Tallis (Knightley) kommer från en rik familj. Hon är kär i  Robbie Turner vars mamma jobbar som hushållerska åt familjen Tallis. Cecilias brådmogna lillasyster Briony (Saoirse Ronan) är hemligt förälskad i samme Robbie och när hon en dag ser sin syster uppfläkt mot en bokhylla med Robbies kropp väldigt nära sätter hon en boll i rullning som inte går att stoppa. Robbies liv dom närmaste åren blir ett resultat av missuppfattningar och lögner och filmen en känslomässig promenad i parken för att komma fram till själva målet: försoningen.

Det är härligt att se en riktigt ung Saoirse Ronan agera. Hon påminner mycket i sitt uttryckssätt om Jodie Foster som liten och hon har samma supervackra-men-ändå-ganska-alldagliga drag som Meryl Streep och det gör mig så glad för det innebär att det finns ingenting som kommer stoppa henne, hon kommer att få alla möjliga och omöjliga roller så länge hon själv vill.

Nå, blev det någon Kiera-försoning i min TV-soffa kanske du undrar? Njä, nej, det blev det inte. Det filmen förlorar på Knightley vinner den på James McAvoy och Saoirse Ronan och det filmen vinner på första halvans utsökthet förlorar den på tempo och känsla i andra. Slutresultatet är trots allt betydligt mycket bättre än jag någonsin kunnat tro. Tack för tipset Sofia!