COME EARLY MORNING

Det händer ibland att jag ser en helt vanlig halvbra mellanmjölksfilm, en ordinär trea på betygsspråk, men som visar sig vara en film som inte släpper taget. Stockholm Östra är en sån film, Drinking Buddies en annan (okej, den fick en fyra men ändå…) och den här filmen är definitivt en sådan.

Nu är det några veckor sedan jag såg dagens film och jag lovar, jag tänker på den dagligen. Inte hela dagarna givetvis men den poppar upp lite då och då och jag undrar hur det gick för Lucille (Ashley Judd), jag vill se mer.

Lucille är 30-nånting, har inte svårt att träffa killar men är rädd för relationer. Många är dom mornar hon smyger upp från bortamatchsängar för att ta sig hemåt utan att snubben hon träffat på krogen – som hon inte sällan glömt namnet på – vaknar. Hon verkar aldrig se på detta som ett problem, det är mest hennes inneboende som försöker peta på henne och luska lite i orsak och verkan.

Filmen handlar om några veckor i Lucilles liv, om hennes relation till föräldrarna, om hennes jobb och hennes chef (Stacy Keach), om jukeboxen hon åker omkring med på bilflaket, om den herrelöse hunden hon tar hand om och hur hon träffar Cal (Jeffrey Donovan), en snubbe som inte beter sig som hon är van vid.

Jag har på riktigt aldrig sett Ashley Judd bättre än här. Hon är S Å J Ä V L A B R A. Hon känns så naturlig och vanlig, det är jättehärligt att se.

Filmen är skriven och regisserad av Joey Lauren Adams, tjejen med den pipiga rösten i Chasing Amy you know och hela filmen är stabil, habil, schysst på alla sätt och vis. Den är liksom en trea men minnesmässigt mer än så. Den är peppig också. Det får bli så, en trea med pepp-topping!

BLUE CAPRICE

I lördags var det dags för novembers månads träff med Filmspanarna. Precis som förra året körde vi en heldag på filmfestivalen där Henke valt ut filmerna. Några av oss såg alla tre utvalda filmerna, några såg ett par och några ännu fler än tre.

.

Vad visste jag om filmen Blue Caprice innan jag satte mig i salongen mer än att Caprice är en bil och att den antagligen i filmen skulle vara blå? Jag visste ingenting.

Jag brukar vara tydlig med att jag gillar att se film som är ett blankt papper, där jag inte behöver brottas med förväntningar eller onödig kunskap i ämnet. I fallet Blue Caprice hade nog både jag och filmen tjänat på att jag vetat mer. Men hur skulle jag kunna veta att jag just i detta fallet hade behövt bemöda mig om att läsa på? Det går ju inte. Sånt vet man inte utan facit i hand.

Nu har jag i alla fall gjort min läxa. Filmen handlar The Beltway sniper attacks där John Allen Muhammed och Lee Boyd Malvo mördade tio personer i oktober 2002 genom att skjuta dom till döds via ett hål i bagageluckan på en – tadaaaa – blå Caprice.

I filmen är det Tequan Richmond som spelar 16-årige Lee som blir lämnad av sin mamma och hittar en fadersgestalt i Isaiah Washington som spelar John. Båda två är godkända skådespelare som gör det dom ska av manuset, men fan, det retar mig att jag inte visste att alltihop var sant. Jag tror jag hade brytt mig mer om vad som hände då, jag tror jag hade försökt förstå mer, JAG TROR JAG HADE KUNNAT HÅLLA MIG VAKEN DÅ JUUE.

Filmen är nämligen gräsligt sömnig men snyggt filmad och scenerna från Antigua var extra fina. Jag fick lukten av tonfisk på burk i näsan. Jag var nämligen där dagen efter en tyfon typ skövlat hela ön, alla restauranger var stängda och det enda någorlunda middagsätbara (om man inte ville äta nötter eller billig choklad) som gick att hitta var pasta som behövde en koktid på 35 minuter och tonfisk i olja. Men jävlarns, det var vackert och varmt i havet även om det låg nedfallna palmer över hela ständerna.

Jahapp, det var mitt bestående minne av filmen det. Några scener från Antigua och tonfisk i snoken. Inte speciellt bra betyg för filmen och uruselt betyg för mig. Jag är en dålig dålig filmbloggare som inte gjort min läxa, en läxa jag inte ens visste att jag hade.

Filmspanarna som också såg filmen var Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito,  Har du inte sett den, Fripps filmrevyer och The Velvet Café.

Måndagar med Matt: CHASING AMY

Okej, Matt Damon är inte med många sekunder i den här filmen men han är med och det räcker för en temarecension. Å andra sida är hans partner in crime Ben Affleck med desto mer OCH den här filmen är producerad samma år som deras oscarvinnare Good Will Hunting så ja, Chasing Amy får vara med på ett hörn.

Holden (Ben Affleck) och Banky (Jason Lee) tecknar serier tillsammans. På en serietidningsmässa träffar dom på Alyssa (Joey Lauren Adams), en tjej som med sin blotta uppenbarelse totalt golvar Holden. Alyssa har dock en sida, en egenskap, som Holden inte riktigt räknat med i sin iver att förföra henne. Alyssa är lesbisk.

Kevin Smith har skrivit och regisserat en film som i många stycken är helt briljant. Dialogen är knivskarp, historien både ytlig och bråddjup på en och samma gång men det finns brister, en del jag helt enkelt inte kan blunda för.

Ben Affleck är ungefär lika självklar som en skalad banan i omloppsbana runt jorden och lika välkomnande som en inflammerad finne i pannan på sin egen bröllopsdag. Han funkar inte och jag är inte förvånad, mer förbannad. Jag försöker tänka mig nån annan, nån bättre skådespelare i hans roll och ungefär alla namn som dyker upp känns bättre. Tyvärr för filmens skull stör jag mig precis lika mycket på Joey Lauren Adams.  Det går så långt att jag får kalla kårar när hon pratar. Att dom två som par inte klickar för mig är kanske föga förvånande.

Jason Lee däremot sticker ut som polaren Banksy och egentligen alla utom huvudrollerna är utmärkta. Fan, vad ger man en film som denna för betyg? Den är bra mycket bättre än genomsnittet, huvudrollsinnehavarna är hiskeliga men trots det hade jag hade en mysig stund (även om jag sänkte ljudet till ett minimum när Joey klafspratade som mest). Det tål att tänkas på det här.

Att vela är inte likt mig.

Jag bestämmer mig direkt.

Typ, nu.

Det är riktigt jävla bra det här. Ändå. Liksom.

Nu hoppar Måndagar med Matt-temat över en vecka och återkommer 4 november. Nästa vecka blir det nånting heeeelt annat här på bloggen. Mohahahaaaaa.