Fredagsfemman #314

5. Uppdatering om Monica Z

Nej, det gick inge vidare det här. Precis som jag skrev förra veckan så tänkte jag alltså se om Monica Z (när den fanns på SVTPlay), ge den en chans till eftersom den inte föll mig i smaken när jag såg den på bio. Jag borde ju gilla den. Borde. Men det är nåt med filmen som skaver för mig. Jag känner aldrig att jag kommer nära Monica Zetterlund, hon känns…iskall. Det går inte. Betyget 2/5 får helt enkelt vara kvar för i min värld är det helt korrekt. Den är inte bättre än så. Oklanderlig scenografi såklart, jättebra skådespelare, Edda är ljuvlig men känslan i filmen är inte ett dugg mysigare än kolsyreis.

.

.

.

4.  Comedians in cars getting coffee

Så nu har då äntligen Jerry Seinfelds trevliga fika-och-chit-chat-tv-serie kommit till Netflix. Trevlig är verkligen rätt ord för detta kan jag tycka för trots att gräddan av den amerikanska humoreliten sitter där bredvid honom i bilen (och vid cafébordet) så är det sällan det grävs djupare ner i gästernas liv än vad tungan kan snappa upp i en muffinsfrosting. Det är sååååå synd tycker jag för dom här kvartarna är mysiga. Närbilder på kaffemaskiner i arbete och coola bilar och skratt. Men, som sagt, inte så mycket mer än så.

.

.

.

3. Den döende detektiven

Jag är antagligen sist på bollen men jag har hängt en del på SVTPlay på kvällarna och återigen var slumpen framme. Jag klickade på Rolf Lassgård-polisserien Den döende detektiven och fastnade. Blott tre avsnitt, snabbt och enkelt genomtittat och rätt trevligt faktiskt. Helena af Sandeberg och Henrik Norlén var liksom gräddet på moset, Lassgård är Lassgård.

.

.

.

2. Om  du har tappat tron på mänskligheten, här är en timme som ger dig framtidstro (och en och annan tår i ögat)

David Letterman är tillbaka med vitt tomteskägg och allt och den här gången är han utan husband och på Netflix. I det första samtalet har han bjudit in världens kanske med likeable man någonsin: Barack Obama. Det är ett samtal om det som varit, det som är och det som kommit samt en hel del funderingar kring den ”nuvarande administrationen” i USA och hela tiden sitter jag och tänker: ”Barack Obama finns på jorden. Han finns. Det finns fler som han. Alla är inte och kan inte vara vansinniga idioter”. Klicka in på My next guest with David Letterman och förbered dig på en av TV-världens kanske mysigaste timmar någonsin.

.

.

.

1. Johan Glans. Vilken kung!

I onsdags såg jag Johan Glans live för första gången. Herremingudochhanstossigadrängar vad rolig han var! Och är. Och vad intressant det är att han är så icke existerande på sociala medier. Det känns nästan lite….fräscht. Inte en massa reklam överallt, inte en massa retweetande av fina recensioner. Han bara är. Dyker upp, levererar, ger oss i publiken kramp tamejfan i hela kroppen och sen lämnar han byggnaden och vi undrar vad som hände. Dessutom måste jag erkänna att det var befriande skönt att – för en gångs skull – njuta av humor som inte har det minsta med politik eller religion att göra. Ibland behöver man det – också.

.

.

Fredagsfemman #250

5. Jävla klåpare!

Av en slump klickade jag mig in på TV12 vilket typ ALDRIG förut hänt (om det inte visats fotboll). Men precis när jag hamnade på den kanalen började första avsnittet av den svenska humorserien Jävla klåpare och jag kunde varken zappa vidare eller sluta skratta. Ett sånt klockrent hån av hantverkare! Jag hoppas att dom som jobbar med dessa yrken har självdistans nog att skratta dom med. Måns Nathanaelson, Anastasios Soulis, Liv Mjönes och Leif Andrée har huvudrollerna. Skrattfest!

.

.

.

4. Okejokejokej jag erkänner.

Jag har garvat jättemycket åt Swedish Dicks också. Finns på Viaplay. Johan Glans och Peter Stormare är en störtskön duo. Peter Settman regisserar. Och det blir en säsong 2.

.

.

.

3.  Amy Adams

Hon är helt magnifik i Nocturnal animals och snart får vi se henne i Denis Villeneuves Arrival. 2016 är verkligen Amy Adams år! (Vi kan väl helt enkelt bara förtränga Lois Lane i Batman V Superman va?)

.

.

.

2. Den svenska uppföjarvarianten

Kan det ha varit så att det började med Reine och Mimmi i fjällen? Alltså ”trenden” med att göra film av en populär TV-serie? Sunes sommar kom efter Sune gjort succé som julkalender, Svensson Svensson blev film, Lorry likaså. Och nu ska alltså Solsidan bli film också. Det jag tänker på ibland är tvärtomtanken. Jag skulle gärna se filmen Vuxna människor fortsätta som en TV-serie. Jag undrar nämligen ibland vad det blev av alla karaktärerna. Karin Bjurströms Nenne, Felix Herngrens Frank, Micke Persbrant, lyckades han nånsin hålla sig trogen som sin buffel Georg och Fredrik Lindströms kulturman Markus, vad hände med honom? Är jag ensam om dessa tankar?

.

.

.

1. Hur lång tid tar det innan Fredrik Backmans nya bok Björnstad blir film?

Hinner man säga ”sickenblås”? Björnstad handlar alltså om kärleken till en folkrörelse, manlighet, identitet, sport och längtan efter att få visa vem man verkligen är. Manlig gruppdynamik, småstad och hockey alltså. Allvarligare än föregångarna. Jag hoppas på den här filmen och på att det finns en roll typecastad för Göran Ragnerstam.

.

.

.

 

Fredagsfemman # 112

5. Den första vadå?

I onsdags hade den andra Captain America-filmen premiär, den som i resten av världen heter Captain America: The Winter Soldier men som i Sverige fått titeln Captain America: The Return of the First Avenger. Är det bara jag eller finns det nån mer som tycker detta blir aningens för övertydligt? Jag får lite samma känsla som av radioprogrammet Klartext, nyheter på lätt svenska, som om nån bestämt sig för att det är nåt viktigt vi riskerar att inte förstå om originaltiteln behålls. Ett tips. Vi förstår.

.

.

.

4. Film av Fjärilseffekten?

Att Karin Alvtegens böcker inte redan blivit filmer fortsätter vara en gåta för mig. Nu har jag läst ut hennes nyaste bok Fjärilseffekten och detsamma gäller den. En otroligt välskriven berättelse. Och hennes morfars syster var Astrid Lindgren, bara en sån sak!

.

.

.

3. Svenskar i Indien

Jag som väldigt sällan, ja i princip aldrig, följer TV-serier på reklamkanaler har hamnat i nåt slags udda men ändå behagligt soffpotatisläge där jag hittar mig själv i soffan på tisdagkvällar SKRATTANDES åt en humorserie som inkluderar reklamavbrott. Jättebästisar med Johan Glans och David Batra är verkligen jättekul.

.

.

.

2. En amerikan i Sverige

Det värsta med punkt 2 är att jag intagit samma skrattande soffläge som i punkt 3 fast på fredagkvällarna OCH framför samma TV-kanal. Welcome to Sweden är en humorserie som känns väldigt amerikansk sett till känsla och tajming och den liknar ingen annan svensk serie (i alla fall ingen som jag kan komma på). Josephine Bornebusch träffade sin kille, Greg Poehler, i USA och nu har dom flyttat till Sverige. Det spelas på kulturkrockar såklart men det är knivskarpt gjort och framförallt är det härligt att se Claes Månsson som snäll pappa och Lena Olin som mycket bitsk morsa.

.

.

.

1. Klockrena roadtrips X 2

Okejokejokejokej, jag erkänner. Jag sitter bänkad framför TV:n även på torsdagkvällar när Christine Meltzer och Carina Berg bilar genom USA och på måndagkvällar när Filip & Fredrik gör detsamma i La Bamba. Dessa båda program är otroligt lika vid första anblicken men skiljer sig rätt mycket åt om man ids analysera en smula. Promillehalten är dessutom betydligt lägre hos tjejerna. Är det nåt bra jag missat på onsdagkvällarna?

KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM

När man sitter på en förhandsvisning av Kvarteret Skatan reser till Laholm och har Johan Glans precis bakom sig är det lätt att känna ett visst…tryck.

Jag är ett riktigt fan till TV-serien och har skrattat mig tårögd många gånger till dom  finurliga sketcherna (jag menar, döpa en riskaka till Willi, hur kan man INTE skratta åt detta) men många är dom filmförsök som har gått käpprätt åt helvete när omtyckta seriepersonligheter förflyttas till vita duken (Reine och Mimmi i fjällen. Remember? Nån?)

Min oro visade sig vara fullständigt onödig. Det tar inte mer än ett par sekunder så skrattar jag första gången men inte sista.

Det är inte på något sätt högintellektuell humor, det skämtas friskt (och faktiskt ganska befriande) om cancer men allvarligare än så blir det inte. Det är naket, det är äckel-päckel-humor, fisar och spyor men precis som i TV-serien finns det en bas i historien som är sorglig, jobbig och rätt så….hemsk.

Den som står för det mesta av det sorgliga, jobbiga och hemska är David Batras Ulf, en kille som får Ove Sundberg att kännas som en mysfarbror, en stämningshöjare, en sån man vill hänga med på all ledig tid. Ulf är ett as, han har inga kvalitéer som hamnar på pluskontot, han symboliserar allt vidrigt som ryms i en människa men ändå skrattar jag åt honom. Inte med, åt. Jag har betydligt lättare att skratta åt Ulf än åt Ove Sundberg och jag undrar varför. Ove ger mig klåda, Ulf vill jag mest bara….slå.

Klara Zimmergren är ny i gänget och spelar Ulfs fru. Staaaackars mänska. Hon smälter bra in och är alldeles knastertorr i sin komik och jag älskar det. Att Johan Glans verkar ha fastnat i den där bortkommen-och-ryggradslös-icke-manlig-man-som-behöver-solskyddsfaktor-stjärnstopp är i och för sig trist för jag är helt säker på att han kan så mycket mer än så. Däremot är hans Magnus en klockren figur just här.

Vanna Rosenbergs Frida smälter bra in i sitt och Magnus ljusrosa tokmatchade hem, ett hem som andas hundraprocent henne. Om Magnus inte kan, inte får eller inte vill vara med och bestämma hemma förtäljer inte historien men jag kan gissa. Rachel Molins mansslukerska Jenny har slukat klart och bestämt sig för sin Rune och nu ska dom allihop till Laholm av alla ställen på jorden. Varför då? Ingen vet, ingen mer än Ulf.

Jag erkänner utan omsvep: jag tycker det här är askul! Jag fnissade mig igenom filmen, försökte hålla tillbaka ibland då resten av salongen var rätt tyst men det gick inte. Tårarna rann. Jag skrattade. Hoppas att du märkte det Johan. Jag ville se om filmen direkt efteråt och DET är ett jättebra betyg.

 

ÅSA-NISSE – WÄLKOM TO KNOHULT

Att gilla att titta på film oavsett om det handlar om ett jobb eller en hobby kan vara en ganska ensam tillställning, det tror jag dom flesta av oss filmtokar kan hålla med om.

Filmtittande som fenomen är inte speciellt socialt, det kanske är därför biograferna har varit – och sannorlikt alltid kommer att vara – en viktig plats där jag i alla fall kan få känslan av att jag upplever något tillsammans med andra även om väldigt få upplevelser är lika subjektiva som eftersmaken av en film.

Det kryllar inte av film som uppmuntrar till stormöten. Filmer som hela familjen kan samlas kring som en efter-efterrätten-samling i TV-rummet växer inte på träd och jag tror att det är därför som den obligatoriska svenska juldagsbiopremiären är så viktig för många. Då kan alla från dagisbarn till gammelmormor se samma film och det har ett absolut mervärde även om värdet kanske inte ligger i just filmens konstnärliga utförande utan i mysighetsfaktorn att göra något tillsammans allesammans.

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult är en film som passar in i just detta. Den har alla ingredienser som behövs för att en hel klan ska kunna se den samtidigt och som en familjefilm har den alltså enligt mitt sätt att se på saken ett absolut värde men som film betraktad, haha, nej.

Dom yngre barnen känner igen Johan Glans och David Batra, mammorna kan njuta av Kjell Bergqvist med guldtand, papporna får nöja sig med Maria Lundqvist, Sissela Kyle och Ann Petrén med löständer och en äldre generationen kan ooooooa åt Stig Grybes välkända nuna och kanske även känna en viss glädje (?) åt att få återse Åsa-Nisse på film även om det varken är svartvitt eller i John Elfströms tappning. Själv blir jag som alltid glad av  Brasse Brännström och mina (enda) höjdpunkter i filmen var när han var i bild. Jag skrattade faktiskt. En hel gång. Det var när Brasse fes.

Jag valde bort att se Åsa-Nisse på bio, vilket jag är ganska glad för, men jag valde bort den av en enda anledning: jag ville se den tillsammans med ett gäng andra. Det har jag gjort nu. Vi var fem personer i åldrarna 12 till 60 år som såg den och det här är det samlade omdömet:

”Det är otroligt, hela svenska komikereliten är på plats och ändå blir det inte bättre än såhär. ” (40-åringen)

”Alltså, det är ju synd, men det här är verkligen inte bra. Jag går och lägger mig nu. Gonatt! ” (12-åringen, 20 minuter in i filmen)

”Det här är inte ens en B-film, det är en Ö-film.” (60-åringen, en timme in i filmen)

”Zzzzzzzzzzz, va, huuööoo….kolla det där är ju han som spelar Ove Sundberg….zzzzzzzz” (14-åringen)

”Hahahaha! Han fes! Hahahahaha!! Fy faaaan vad dåligt det här är, hahahaha!” (38-åringen, dvs jag)

Så säga vad man vill om svenska familjefilmer, dom skapar debatt och får hyperaktiva barn att sova som stockar.