JÖNSSONLIGAN – DEN PERFEKTA STÖTEN

Jag är den första att erkänna att det inte var någon intelligent formulering som lämnade mina läppar när jag för första gången läste om den uppdaterade versionen av Jönssonligan. Först blev jag häpen, sen förbannad, sen trött, sen bara…förvånad. Okej att återvinning är toppen men vad gäller underkläder och filmsuccéer är tanken oftast bättre än slutresultatet. Det blir liksom inte…fräscht.

Jag har aldrig varit något stort fan av Jönssonligan. Tveksamheterna jag kände berodde alltså inte på nån ikonisk kärlek till Gösta Ekman som Sickan, Björn Gustafsson som Dynamit-Harry eller Ulf Brunnberg som Vanheden och jag hade inte en tanke på att trycka upp Rör inte min Jönssonliga-T-shirts. Jag kände mest kom med nåt nytt för tusan, satsa på originalmanus, på spännande nya grejer inte gammal skåpmat.

Men mina initierade tankar och känslor kring Jönssonligan anno 2015 kom en smula på skam när jag såg trailern. Jag kände till min förvåning peppen växa. Kanske fanns det en liten möjlighet att det kunde bli en riktigt trevlig film av det här? Kanske var det just något nytt den kom med, fast i en inarbetad förpackning?

En av dom första dagarna i december såg jag den här filmen på en förhandsvisning via MovieZine. Vanheden – Alexander Karim – och filmens regissör Alain Darborg var på plats och pratade lite innan filmen. Alain berättade om sin förkärlek för heistfilmer och actionkomedier, Snuten i Hollywood och Dödligt vapen-filmerna och att han älskade att gå på bio av samma anledning som jag själv: för att drömma sig bort och slippa tänka på vardagsbestyr för en stund. I samma sekund klickade det för mig. Det kändes så tydligt att denne man inte skulle ha släppt ifrån sig en film som Jönssonligan – Den perfekta stöten om han inte kunnat göra den precis som han ville och varit stolt över slutresultatet. Så jag satt där i den hårda biofötöljen på Filmhuset och kände mig…lugn.

Efter alldeles exemplariska 94 minuter är filmen slut och det applåderas friskt i salongen, så även från mig. Jag är glad. Det var en härlig film. Hela upplevelsen kändes som en hemtrevlig men frisk fläkt. Tänk en stor standardsläktmiddag som piffas upp med någons nya flick/pojkvän som visar sig vara en glad skit med stort hjärta och skön humor, en sån som villigt bjussar på sig själv. Att filmen skulle kännas ofräsch var det sista jag borde ha oroat mig för, det här är mer som om gamla Jönssonligan gått på koffeintabletter, läsk och dubbla hastigheten samt utsöndrat med en pigg doft av WC-anka och bensin.

När filmen nu ska betygssättas finns det bara ett betyg att ge och jag hoppas att jag slipper gliringar för att jag därmed tycker att den är ”bättre” än till exempel The tree of life (som fick en etta), Gone girl (som fick en tvåa) och Guardians of the galaxy (som fick en trea). Jag jämför inte så. Jag jämför filmer med andra filmer i samma fack, samma genre, samma stil och jämför jag Jönssonligan – Den perfekta stöten med alla tidigare Jönssonliganfilmer (alla med vuxna skådisar och alla med barnditon) så tycker jag den här är bättre och jämför jag Jönssonligan – Den perfekta stöten med svenska familjefilmer över lag så tycker jag den är bättre än dom allra flesta.

Så både jag och min 15-årige son klämmer till med samma betyg. Det är en riktigt underhållande film det här!

Filmen har biopremiär på fredag över hela landet.