THE FIFTH ESTATE

Förundrat tittar jag på The Fifth Estate och undrar för det första om det här är den första spelfilmsversionen av en dokumentärfilm som jag ser och för det andra hur konstigt det känns att spelfilmsversionen är intressantare än dokumentären.

Jag tyckte We steal secrets – The story of Wikileaks var en helt okej dokumentär, Julian Assange är en komplex figur. I The Fifth Estate är det Benedict Cumberbatch som spelar Julian Assange och röstmässigt är han så lik den riktige Assange att jag häpnar. Även i kroppshållning och mimik får han till det, det är först i riktiga närbilder som det svajar lite men aldrig så mycket att det stör.

Handlingen känns tämligen exakt om jag jämför filmerna, till och med Assange danskväll i Reykjavik är med. Spelfilmen går dock inte in på våldtäktsanmälan på samma sätt som dokumentären vilket kanske är lite synd men dramaturgiskt rätt för filmen.

Alicia Vikander spelar Daniel Bergs (Daniel Brühl) kärlek Anke och hon gör det jättebra, inget strul med det engelska uttalet eller något konstigt alls.

Det mesta jag läst och hört om den här filmen har varit mer eller mindre sågningar men fullt så illa tycker jag inte att den är. En sevärd vardagskvällsfilm, inget att berätta för barnbarnen om men heller ingenting som gör mig besviken.

WE STEAL SECRETS – THE STORY OF WIKILEAKS

Vem är Julian Assange? Är han vår tids Mick Jagger?

Jämförelsen är inte min, det är ett citat från en man i filmen men jag förstår tanken. Den australiensiska hackern Julian Assange blev en karismatisk linslus och förgrundsfigur för det som visserligen inte var ett rockband men väl en sajt för publicering av hemliga läckor – WikiLeaks.

Har man hängt med det minsta i massmedia dom sista sju åren så kan man inte ha missat WikiLeaks-hajpen. Sarah Palins privata mejlkonversationer, isländska Kaupthing Banks tvivelaktiga affärer, amerikanska soldater som attackerar civila i Bagdad och hemliga dokument från Irak-kriget, listan kan göras lång på sånt vi kunnat läsa om. Samtidigt är det Assanges sexövergrepp på två svenska kvinnor som främst finns i mitt minne. Hur han gömde sig på engelska landsbygden och nu på Equadors ambassad för att inte bli utlämnad till Sverige.

Oskyldig eller skyldig, jag vet inte och min åsikt angående hans agerande har inte med skuldfrågan att göra, jag tycker mest det är larvigt att gömma sig likt en räv i ett gryt. Det går tydligen bra att granska andra men inte att bli granskad själv. Osnyggt och fegt beteende om nån frågar mig. Jag gillar att även detta tas upp i dokumentären, att det ses som en del av hela WikiLeaks-Assange-larger-than-life-grejen.

Filmaren Alex Gibney har på ett lättillgängligt och smart sätt fått ihop historien och trots att jag till en början inte direkt kände engagemang så ändrades det fort och trots en speltid på 130 minuter så sackar filmen aldrig i tempo. Julian Assange är sannerligen en spännande snubbe men också läskig på nåt vis. Han har en mur av integritet omkring sig som som känns obehaglig, jag får sektledarvibbar från hans blick och jag kan förstå att kvinnor faller som furor för honom. Tyvärr. Han känns liksom inte som en hygglig kille.

Hur som helst, filmen är lång, snygg, intelligent och vältalig, precis som Julian Assange själv. Eller Lasse Berghagen om man så vill.

Jojjenito och Fripps filmrevyer har också sett filmen. Klicka in på deras bloggar för att se vad dom tycker.