Det finns en falang av oss filmintresserade som säger att dom alltid ser bra film. Denna grupp läser på, känner efter och väljer noggrant och eftertänksamt ut vilka filmer som ska ses, och jag tror faktiskt det är en lyckad metod om man känner att det är just bra filmer som är anledningen till att man vill lägga ner tid på en hobby som denna. Men för egen del – och extra mycket just idag – tycker jag lite synd om denna grupp.
Jag vet att det finns en del som tycker jag är helt fläng som envisas med att se filmer som jag på förhand borde veta är dåliga, som jag är totalt o-pepp på, som ”alla andra” tycker är kass (sett till ImdB-betyg med mera) och som hör till genres jag normalt sett inte ser som favoriter. Det må så vara och det är kanske sant. Men det en fläng filmtittare som jag får uppleva – och oftare än man kanske kan tro – är det som smarta och mer konsekventa filmväljare missar: jag får bli sådär extraordinärt positivt överraskad, sådär så hjärtat nästan svämmar över!
Nålen på min pepp-o-meter vad gäller Apornas Planet – Uppgörelsen (vadan dessa svenska titlar förresten? Ta bort!) rörde sig knappt, den låg still runt nollan och så är det ibland. Trailern lockade inte, en uppföljare till Apornas Planet: (R)evolution (ÄNNU sämre titel banne mig!) kändes inte direkt nödvändig och jag gillar ju inte djur, ändå behövde jag inte övertalas mer än tio sekunder när sonen ville gå på bio. Såklart vi skulle se apfilm. Ojoj så kul det skulle bli. Hehe. Not.
Två timmar och tio minuter senare sitter jag i biosalongen med stickningar i händerna och ihopbitna käkar. Stickningar av fascination att det går att luras nåt så inihelvete bra på film och käkkramp på grund av RÖVHATTARNA som satt en bit bort och pratade/skrattade/messade och facebookade sig igenom filmen. Dom kan vara glada att jag inte är en apa och att jag inte heter vare sig Caesar eller Koba, för med aningens sämre tålamod och bättre tillgång till vapenarsenal hade Filmstaden Söder kunnat förvandlas till APE HOME igår kväll. Jag hoppas det finns en särskild plats i helvetet för folk som medvetet förstör för andra på biografer. Och finns det inget sånt helvete kan jag ta på mig att skapa ett. Jag har kreativ fantasi och är bra på att få saker gjorda.
Vad gäller filmen så snurrar mina tankar mest kring tre punkter.
1. Det var modigt att ge den visserligen stabila men ändock birollskillen Jason Clarke den mänskliga huvudrollen i filmen. Det är alltid roligt när mod lönar sig, han är verkligen en fullpoängare här!
2. Jag tycker det är lite jobbigt att bli lurad till månen på detta vis. Aporna är (precis som i förra filmen) helt GALET bra gjorda. Jag blir fan förbannad så bra gjorda är dom. Jag vill inte tro att dom inte finns, att skådespelarna spelar mot Andy Serkis (som apledaren Caesar) och andra hittipåfigurer, jag vill att aporna ska vara lika verkliga som dom ser ut.
3. Det verkar som att en hel del filmrecensenter som sågade Trans4mers jäms med fotknölarna, som häcklade effektsökeriet, som spottade åt logiska luckor och garvade rått när Autobots kom ridande på Dinobots, hux flux köper dom allt med den här filmen. Denna film har antagligen färre icke-CGI:ade-sekunder än Transformers hade, det finns mängder av skrattretande logiska luckor även här (som att aporna pratar fåordig men korrekt engelska samt kan skriva klokskaper med krita på bergsväggen) och att se schimpanser rida på perfekt tränsade svarta hästar (hästar som dessutom inte verkar existera i några andra scener än när det ska krigas och jiddras) är inte mindre komiskt att beskåda än Optimus Prime på en metalldinosaurie.
Min o-pepp visade sig i alla fall göra nytta. Jag känner mig glad nu. Upprymd. Positivt överraskad. Jag tänker drista mig till att använda det klyschiga uttrycket att ”det bjöds på filmmagi” för det var precis vad det gjorde. Filmen var tänkvärd, känslosam, spännande och en fröjd för ögat och jag tänker ge den samma betyg som jag gav förra apfilmen dock med det lilla tillägget att detta är en film som kommer stanna kvar i magen, det gjorde inte den förra.
