LUCKA #11: THE FITZGERALD FAMILY CHRISTMAS

Familjen. Detta ord som rymmer så mycket utav glädje, gemenskap, sammanhållning, genbank och traditioner men också hemligheter, bråk, öppna sår och tid som aldrig läkerdessa, ångest och annan blandad panik. Och julen är en familjehögtid, eller hur? Massor med mys och skit som kommer upp till ytan i väldigt många hem, inte enbart hos The Fitzgeralds.

Edward Burns har skrivit och regisserat denna lilla film som rymmer så väldigt mycket. Kanske upplevs den jobbig för många som eventuellt känner igen sig, kanske upplevs den som banal för dom som gått genom livet utan tillstymmelse till familjebekymmer. För mig blev den ”bara” en bra film men det är inte kattskit det heller.

Edward Burns spelar själv huvudrollen som Gerry Fitzgerald, den äldste – och vuxne – storebrodern som fungerar som nåt slags nav i familjen. Hans fem (?) yngre syskon verkar se honom som en fadersgestalt, kanske för att den riktiga pappan lämnade familjen för tjugo år sedan och mamman fortfarande inte kommit över det. Och nu vankas det både födelsedag för modern OCH jul OCH den försvunne pappan har mage att leta sig tillbaka – med jobbig information dessutom.

Det är bra skådespelarinsatser rakt igenom men för mig är Connie Britton den starkast lysande stjärnan, vilket hon i och för sig alltid är i dom filmer och serier hon är med i. Förtjänar hon inte betydligt mer cred än hon får, va va va???

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla i filmen:

GRAND PIANO

Året innan Damian Chazelle blev känd över hela världen för sitt manus och sin briljanta regi till trumfilmen Whiplash gjordes filmen Grand Piano. Denna gång har han ”bara” skrivit manus och självklart är det ett instrument som spelar nån form av huvudroll även här. Precis, du gissade rätt, ett piano!

Grand Piano handlar om Tom Selznick (Elijah Wood), en konsertpianist med världsrykte, ”vår tids Rachmaninov” som lider av nåt så vedervärdigt i sammanhanget som scenskräck. Han är gift med Emma Selznick (Kerry Bishé) som är en av världens största skådespelare och tillsammans är dom såklart ett massmedialt spännande par.

När filmen börjar är Tom på väg till Chicago för att genomföra en stor konsert och man förstår hur han våndas när planet nästan går ned för räkning men han mår mer illa över den kommande konserten än över rädslan att dö i en flygkrasch. Hur som helst, Tom och hans flygel tar sig upp på scenen och partituret hamnar i hans händer i sista stund. Konserten börjar och han bläddrar bland notbladen. Där står det nåt med röd skrift. Ett mordhot.

Nästan hela filmen utspelar sig under denna konsert och jag får lite Phonebooth-känsla av många anledningar (som jag kanske inte ska skriva här pga spoiler). Det är rätt spännande ibland faktiskt och framförallt är det snyggt filmat. Det är egentligen bara två ”krux” jag har med filmen, Elijah Woods ögon och – som alltid – John Cusack och det blir ju rätt problematiskt i en film som denna när så mycket hänger på John Cusack och Elijah Woods ögon.

Bortsett från det, Damian Chazelle är en riktigt bra manusförfattare och det var ett smart drag att ta in honom när manuset till 10 Cloverfield Lane skulle skrivas. Han är finurlig, både med och utan inblandade instrument.