Svensk söndag: MIN STORE TJOCKE FAR

Osvald, lyssna på mig. Vi har en pappa som inte riktigt är som andra.”

Osvald Nilsson (Nick Börjlind) vet att hans pappa är lite annorlunda. Det är sommarlov 1959 och Osvald är nånstans i Sörmland med sina föräldrar Victoria (Ann Petrén) och Fritz Algot ”Tjaffo” Nilsson (Rolf Lassgård). Pappan har lovat Osvald att spela fotboll då han själv behöver gå ner några kilo samtidigt som han har lovat kyrkokören att lära dom sjunga en argentinsk mässa. Samtidigt dricker han rätt hårt, flirtar med damer och snackar goja. ”Säg inte till mamma att jag småtuggar lite med en pudding”. Han går på restaurang med sin son men byter lite snabbt bord till nån med klänning och tvingar Osvald käka pompa i sin ensamhet och samtidigt hålla en hemlis.

Jag såg den här filmen när den kom 1992. Då tyckte jag den var rätt bra. Jag identifierade mig inte med någon särskild, jag såg filmen rakt upp och ner så som man kanske alltid borde göra men som jag sällan kan. Tjaffo var en tjock men charmig pappa men han var i alla fall en pappa. Han var där i fysisk form även om han sällan var det i psykisk.  Nu såhär tjugo år senare är mina sympatier med Ann Petréns Victoria och jag önskar bara att hon skulle FLY. Ta Osvald i näven, ordna sig ett eget liv, träffa Tjaffo på sina egna premisser och inte på hans. Jävla gubbjävel!

Nu är det väldigt få människor som är rent svarta eller vita, gråskalan är som tur är utbredd även bland narcissister och alkoholister. Det går därför inte att tycka genuint illa om den där stora tjocke fadern men det går att se på livet på ett annat sätt. Det där var 1959. Skulle det kunna hända 2014? Ja, kanske. Varför inte?  Rolf Lassgård har väl varit med på listan över Sveriges sexigaste män sen i mitten på 90-talet, har han inte? Är man bara snygg vad gör det om det fyllevinglas och ljugs?

Jag tycker fortfarande att filmen är godkänd men jag ser den inte med värme i magen som jag gjorde sist. Jag misstänker att det beror på att den 20-åriga jag inte riktigt hade samma synskärpa som mitt 40-åriga jag. Och tvärtom. Men Ann Petrén är som vanligt självlysande. Det fattade jag inte heller – då.

MIG ÄGER INGEN

Jag har läst Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen. Jag tyckte om den. Jag tyckte om språket och trots att den behandlar ett ämne som tyvärr är alltför vanligt i både bokform, film och verklighet så kändes den nånstans fräsch. Däremot är det inget häpnadsväckande över historien, ingenting som gör sig bättre på film än i skrivet format så jag blev aningens förvånad när jag först såg att boken skulle bli film.

Fast å andra sidan, varför blev jag det? Är det inte snarare en regel än ett undantag att det skrivs filmmanus på topplisteböcker? Som om en bok som säljer mycket per automatik är bra och som att en bok som är bra per automatik kommer bli en bra film. Så är det inte. Alls.

Mig äger ingen är ingen bra film. Trots det känner jag att det inte är nåt direkt tok nånstans, det är inte någons fel. Filmen är korrekt vad gäller det tidstypiska, Mikael Persbrandt som pappa Hasse, Ida Engvoll, Saga Samuelsson och Ping Mon Wallén som dottern Lisa i olika åldrar och Tanja Lorentzon som mamman Katja, allihop gör det bästa dom kan och Kjell-Åke Anderssons regi är det heller inget att klaga på. Filmen är helt enkelt inte intressant nog, inte för mig och – tror jag – inte för någon.

Det som slår mig mer och mer är hur lik Mikael Persbrandt är Allan Edwall, både utseendemässigt och när han pratar. Det är inget negativt . Allan Edwall är så in-i-bängen-mycket barndom för mig att jag blir varm i hjärtat av alla som på nåt sätt liknar honom. Och sista scenerna i filmen med Ida Engvoll som Lisa, jag trodde banne mig det var Helena Bergström som ung, att dom klippt in henne från Black Jack eller nåt. Otroligt likt och inte heller det negativt menat.

Mig äger ingen var avslutningsfilm på Malmö Filmdagar, jag såg den således tillsammans med mina filmspanarkollegor. Här är länkar till dom bloggar som lagt upp recension av filmen: Sofia, Henke och Jojje.

NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Prästen i filmens lilla samhälle Borunda funderar högt. Vad är det som gör att det är så erbarmeligt svårt att klippa banden från sin hembygd? Den sanning som fanns där när vi växte upp sitter som en skadad nervtråd i ryggmärgen och precis som hundar fastbundna i en löplina försöker springa längre än dom kan precis så försöker många av oss som lämnade våra barndoms hålor komma loss bara för att märka att det inte går. Linan har en ände, det tar stopp.

Någon annanstans i Sverige hade lika gärna kunnat heta Överallt i Sverige. Det är inte så att någonstans i Sverige ligger EN by likt Borunda där invånarna över 30 är socialt missanpassade, avundsjuka, psykiskt instabila, skitsnackande, alkoholfokuserade, trasiga, ärriga, ensamma, kärlekstörstande och överbreppsbenägna och invånarna under 18 har tappat all form av tro på mänskligheten och framtiden. Det är inte en hittepå-by uppdiktad i Hans Gunnarssons roman och sedan överförd till film, det är fucking jävla vardag för alla som bor i samhällen med mindre än 40000 invånare och ju färre antal människor i byn desto starkare procentuell soppa.

Jag känner att jag blir lite upprörd här. Filmen måste verkligen ha funkat. I tankarna förflyttas jag 25 år tillbaka i tiden, till en tid och plats då jag insåg att jag måste flytta till en större stad för att överleva och då menar jag inte fysiskt utan mentalt.

Mikael Persbrandts Stefan är den enda i filmen som tagit sig ifrån byn och skapat ett liv i en större stad (Stockholm eller Göteborg, ja, nån stad med NK i alla fall) och trots att han är belevad, lyckad och känns rätt sund så hamnar han i gamla mönster på en pisskvart inne på den lokala pizzerian. Barndomsminnen tar sig genom märg och ben som infekterade pilar och direkt känner han igen Jonas Indes Krille även kallad ”Nifen” eftersom han gjorde det livsavgörande felet att uttala det svenska ordet kniv på engelska under ett glosförhör i typ mellanstadiet. Krille känner igen Stefan precis lika väl och minns dagen då Stefan tryckte ner hans huvud i en ospolad toalett som om den var igår.

Det finns mängder av scener jag skulle kunna skriva om och referera till men jag vill inte. Jag vill inte berätta hela filmen och jag kan inte se scenerna enbart som filmiska diton då ingenting av det som händer i filmen är nyheter för mig. Det jag inte själv har upplevt har jag sett på nära eller relativt nära håll och kanske är det därför jag har så jävla svårt med att att filmen kallas ”en djupt tragisk komedi”. Det här är fantamej inte roligt! Det här är Sverige, det här är svenskar, det här är VI och vårat land och hur vi beter oss och mår och visar man Sverige på det här viset finns det inte mycket att flabba åt. Kanske går det att se det tragikomiska om man är uppvuxen i en storstad med glada, friska och harmoniska vuxna omkring sig, jag vet inte. Kanske.

Mitt enda ”problem” med filmen är det gamla vanliga: typecastandet. Det är trist att se Magnus Roosman som det obligatoriska svinet, Helena Bergström som självklart gråter och snorar, Jonas Inde som överförfriskad-äldre-ungdom-på-glid, Peter Andersson som sunkig, Jacob Nordenson i brun manschesterkavaj och Marie Richardson som milf-våp. Jag hade gärna sett samma skådespelare i filmen men det hade känts långt mer intressant om regissören Kjell-Åke Andersson vispat runt ordentligt bland rollerna. Jag undrar när den svenska filmen kommer, den som känns riktigt nyskapande, spännande och modig i rollbesättandet men utan att ge avkall på dom kända stora namnen. Tänk att få se Lasse Åberg som våldtäktsman, Helena Bergström som Black Army-ledare, Jakob Eklund som långtradarchaufför, Eva Röse som hjärnkirurg och Mikael Nyqvist som typ…bonde.  Ja just det, bondegrejen är ju redan avklarad och det gick ju bra.

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Någon annanstans i Sverige ger mig inga svar. Å andra sidan har 24 års funderande inte heller gett mig några svar så vad trodde jag? Om jag så blir hundra år så kommer jag aldrig kunna knäcka den här nöten, jag vet bara att jag aldrig kommer att flytta tillbaka till ”min” håla. Jag kan absolut tänka mig att bo i en annan håla men aldrig någonsin mer i min.

Filmen finns på Voddler.