KNOCK KNOCK

Så kallade home invasion-filmer är en genre jag oftast gillar. Mitt hem är verkligen min borg och jag har väldigt lätt att sätta mig in i utsattheten att få sitt hem invaderat att bus, drägg, tjuvar, misshandlare och – om det vill sig riktigt illa – mördare. Det behövs inte någon stor portion otäckheter för att jag ska tycka att det blir obehagligt.

I Knock Knock är det Keanu Reeves rollfigur Evan Webber som får sitt hus invaderat av två lättklädda unga damer när han är ensam hemma en kväll. Och det är Fars dag också till råga på allt. Stackars stackars Evan som blir lämnad av sin härliga fru och sina två barn just denna dag.

Nåja. Han får ju som sagt besök av två snuttiluttor som alldeles regnblöta ringer på hans dörr  – och han öppnar. Och dom får låna handduk och morgonrock och hej vad det går, det tar bara minuter innan dom helt ogenerat springer omkring i underkläder och börjar tafsa på honom. Och – märk väl – Evan är MAN och en MAN kan uppenbarligen inte säga nej när det dyker upp lössläppta psykopatiska sexuellt frigjorda OKÄNDA flickor. Alltså….jag tror inte på´t. Jag vägrar tro att denne till synes fullt normale familjefadern är så jävla….dumihuvvet. Han är korkad som ett spån OCH han spelar över som på en nyårsrevy i Emmaboda.

Sen är det tjejerna. Idioterna. Ana de Armas och Lorenza Izzo. Herreminjävlar alltså. Den sistnämnda är dessutom fru Eli Roth, mannen som skrivit manus OCH regisserar denna film och att casta henne i en huvudroll får mig att vilja börja lobba för dödsstraff för nepotism.

Jag hade rätt höga förväntningar på den här filmen, jag erkänner det. Inga infriades. Jag gillar Keanu men här är han bara sooooo baaaaad.  Det finns verkligen inga förmildrande omständigheter. Det här är en riktig skitfilm.

I avsnitt 12 av filmpodden Snacka om film pratar Steffo om Knock Knock. Och han är SNÄLLARE än jag med betyget! Coolt va?