A BAD MOMS CHRISTMAS

En av dom allra roligaste filmerna från 2016 heter Bad Moms. En klockren komedi, kul från början till slut med några hysteriska scener som jag för alltid kommer minnas genom att sätta saliv i halsen och skratta mig blå. Mila Kunis, Kathryn Hahn och Kristen Bell är en klockren trio som jag kände att jag GÄRNA skulle skulle hänga med mer. Jag blev alltså hoppetossglad när jag såg att det skulle komma en uppföljare.

Bad Moms Christmas hade premiär förra julen. Den släpptes på DVD några månader senare. Det har tagit mig fram till nu att se klart filmjäveln och som du förstår, det är INTE ett bra betyg för en film.

En första titt slutade med att jag stängde av efter tjugo minuter. Om man gör en uppföljare genom att lägga ett karbonpapper på originalet och sen BARA göra allt sämre, vafan är det att titta på? Har man inte bättre saker för sig i livet? Dessutom, att Kunis (Amy), Hahn (Carla) och Bell (Kiki) är asmysiga gör inte per automatik deras mödrar till detsamma. Ja. Precis. Mödrar. Mammor. Nu snackar vi Bad Moms på riktigt här när tjejernas morsor kommer och invaderar deras hem över jul. Det. Är. Inte. Så. Roligt.

Susan Sarandon som Carlas mamma Isis, Christine Baranski som Amys mamma Ruth och Cheryl Hines som Kikis mamma Sandy, det är tre skådisar som har det otacksamma jobbet att spela tre mammor ingen jävel orkar med. Döttrarna orkar inte och jag som tittar orkar FAN inte. Maken till jobbiga människor har jag sällan sett och där är anledningen till att det tagit mig ett halvår att se filmen. Små doser klarar magsyran, stora doser not so much.

Nu när jag arbetat mig igenom denna 104 minuter långa ”komedi” skäms jag nästan att säga att det mysigaste med filmen är tre män. Jay Hernandez som Amys kärlek Jessie, Peter Gallagher som Amys kuvade pappa och Justin Hartley som brandmannen/strippan Ty. Tacksamma roller alla tre och två av dom kräver dessutom ett rejält mått av självdistans (speciellt när det gäller dansen i eftertexterna). Men annars….fy fan vad solkigt det här känns.

Det är mycket julpynt i den här filmen men inte så mycket mysig julkänsla. Den är heller inte rolig. Att filmen klarar sig från det lägsta betyget beror på originalmammornas charm och snubbarna jag nämnde här ovan. För det där moraliska skitsnacket om att man bör förlåta sina föräldrar för all bajs som ställer till med BARA FÖR ATT DET ÄR JUL, det står mig upp i halsen.

LIKE FATHER

Att sammanföra Kelsey Grammer och Kristen Bell i samma film och ge dom huvudrollerna, med facit i hand är det konstigt att det inte redan hänt. Det är två skådespelare det är väldigt lätt att tycka om, åtminstone tycker jag det. Kelsey är Frasier, den stämpeln kommer han aldrig kunna tvätta bort. Kristen Bell är – för mig – lättsamma komedier (och ett riktigt bra instagramkonto) men för många andra är hon säkerligen mest Veronica Mars.

Like Father är en Netflix Original-film, skriven och regisserad av Lauren Miller Rogen. Fram till dags dato är hon mest känd för att ha gjort två kortfilmer samt gift sig med Seth. Rogen, alltså. Hon passar givetvis på att skriva in maken i en liten roll i filmen också, en roll han faktiskt gör bra. Förutom dessa tre är det ingen mer ”stjärnglans” i filmen men duon Grammer och Bell har så det räcker och blir över.

Rachel (Bell) är en workaholic, framgångsrik, driftig, PÅ. Hon är så pass PÅ att hon inte kan släppa mobiltelefonen ens när hon ska in i kyrkan och gifta sig med sin Owen. Man kan väl tycka att Owen borde ha kunnat fått nog tidigare – eller vid en bättre tidpunkt – men framme vid altaret, när han förstår att mobilen varit nedstucken i brudbuketten, säger han tack och hej och lämnar både förhållandet och dom förvånade bröllopsgästerna. Rachel verkar dock bli mest förvånad över att se sin pappa Harry (Grammer) i kyrkbänken då hon inte sett sin pappa på en sisådär 25 år.

Like Father är en film som man har sett sjutusen gånger förut. Inget nytt under solen över huvud taget. Men ibland är det precis det man behöver, lite mysigt underhållande sällskap på kvällskvisten och jag hänger gärna med båda dessa karaktärer, det är inga problem. Även om filmen som sådan är en lättglömd petitess kan jag inte låta bli att undra hur det gick sen – och det är ett bra betyg kan jag tycka.

Filmen finns att se på Netflix.

Fredagsfemman #317

5. På spåret-final ikväll!

Det här TV-programmet fortsätter vara bland det mest underhållande som finns. Det skulle aldrig falla mig in att missa ett avsnitt och det skulle heller aldrig falla mig in att ”bara” sitta och titta. Nejdå, jag sitter i soffan och tävlar både med och mot. Jag älskar att hjärnan inte får sogga ihop bara för att det är fredagskväll. SÅ jävla svårt ibland, nästan löjligt svårt och sen vissa veckor hamnar man helt rätt och bara tjongar in poäng! Men att VINNA På Spåret, det är kaxigt på riktigt och båda lagen som är med ikväll är verkligen värda att vara där.

.

.

.

4. #couplegoals

Här kommer ett tips på ett äkta filmpar att följa på Instagram! Båda är väldigt roliga på varsitt håll och båda bjussar en hel del på sig själva OCH på deras relation. Kristen Bell heter kristinanniebell och Dac Shepard heter daxshepard. Följ och mys. #couplegoals

.

.

.

3. Jag längtar efter Tårtgeneralen!

Robert Gustafsson hoppade av huvudrollen i Tårtgeneralen då han inte tyckte att manuset höll. Men han tyckte att ”Fuldans” var en tillräckligt bra låt för att delta i Melodifestivalen? Nåja. Nu handlar det inte om Robert eller Rolandz på plats 3, det handlar om att jag är sjukt jävla pepp på Tårtgeneralen. Jag får liksom bra vajbs här. Filmen har biopremiär över hela landet på onsdag och jag vill se den. Jag vill se den NU!

.

.

.

2. Senaste nytt med Jesper Rönndahl

Jesper Rönndahl är en såndär intelligent komiker och kanske är det den allra bästa sorten? Jag tycker i alla fall att vetenskaplig och nyhetsfokuserad humor är något alldeles extra då den till skillnad mot underbältethumor är aningens mer klurig, för att inte säga svår. Inte svår att förstå eller svår att skratta åt, det jag menar är att det kräver mer av själva komikern. Den här helgen intar i alla fall Jesper Rönndahl Rival och jag kommer vara där. Det ska bli SKÖJ!

.

.

.

1. Oscarsgalan!

Natten till måndag smäller det, då är det dags för 2018-års upplaga av Oscarsgalan, den 90:e i ordningen! För egen del blir det en helnatt med poddande, goda vänner, mat, snacks och mys för jag tycker fortfarande att detta är galornas gala och rena rama julafton. På söndag kommer ett specialinlägg här på bloggen där jag går igenom alla kategorierna. Förutom det hänvisar jag till podcasten Snacka om film för att höra mer om galan. Avsnitt 130 handlar om gissningar, avsnitt 131 (som kommer på torsdag) handlar om hur det blev. Bland annat.

THE BOSS

Kvinnor kan och tjejer kan och flickor kan! Det är vad den här filmen vill visa på ett roligt sätt, antar jag.

Melissa McCarthy spelar Michelle Darnell, en företagsledare med missanpassade social skills, dryg och jävlig med noll koll på sina anställda – och kanske framförallt sin allra närmaste medarbetare Claire (Kristen Bell). Det går bra för Michelle, hon tjänar storkovan men hon gör det genom att sparka nedåt. Drygt, fult och allt annat än schysst alltså och en dag får Claire nog och säger upp sig. Samtidigt uppdagas en hel del fifflerier och Michelle åker dit, blir av med hela bolaget och därmed också all sin makt och inflytande.

Det här är den andra komedin för året där hembakta kakor spelar en del av huvudrollen (Bad Moms är den andra) och det är den andra komedin för året där Kristen Bell är bra (Mad Moms är den andra) och den andra komedin för året där Melissa McCarthy är okej (Ghostbusters är den andra). Peter Dinklage har (som vanligt) förmånen att få en kul och lagom stor biroll i vilken han självklart kan briljera.

För mig är The Boss ingen solid komedi, den skriver mig alldeles för mycket på näsan med sitt ”kvinnor kan”-budskap och det mesta i filmen blir too much efter ett tag. Trevligt för stunden, lite för högljutt OCH jag retar mig som FAN på Melissa McCarthys turtleneck under hela filmen. Vem har såna tröjor??? Har hon det för att dölja halsen och därmed också en eventuell dubbelhaka eller vad? För mig känns denna enkla lösning för att få ett smalare ansikte som en ytlig motvikt till allt som egentligen är bra tänkt med filmen. Sunkig bismak liksom. Och totalt onödigt.

BAD MOMS

Jag har förstått att det värsta man kan göra som mamma är att tänka på sig själv. Fy jävulen om du unnar dig nåt för bara din eget välbefinnandes skull när du satt avkommor till världen, det sticker i ögonen på alla korrekta föräldrar, på dom som i alla lägen sätter sina barn i första rummet och/eller på pidestal.

Helt ärligt, dom som klagar högst och värst på dessa ”dåliga mammor” är…..håll i hatten nu….andra mammor. Det finns inget värre, inget elakare än bittra morsor, INGET i världen är värre än det. Så helt ärligt igen, ALLA har nåt att tjäna på att mammor tänker på sig själva lite till och från. ALLA. Barnen, partners, omvärlden OCH mammorna själva. Men det är en win-win-situation inte alla mammor förstår.

Personligen fattar jag ingenting av det där med att vara ”dålig”. Jag har fnissat bort alldeles för många föräldramöten för att känna mig som en ”riktig morsa” och när jag ser Bad Moms känner jag igen mig en hel del i mammorna som per definition är ”dåliga” – även om filmens kärna är att den vill berätta att man behöver vara lite av en ”bad mom” för att må bra. Att vara en ”good mom” är nämligen omöjligt, speciellt eftersom det per definition innefattar att man ska ha ett extrabarn i skepnad av barnens far.

Papporna i den här filmen framstår som riktiga low-life-scumbags utan att för den skull vara överdrivna. Jag skulle kunna namnge en handfull (eller två, tre, fyra) pappor som lätt skulle platsa i realitysåpan Bad Moms The Real World om nån TV-kanal bestämde sig för att satsa på en sådan.

Mammorna i filmen kan säkert kännas som överdrivna hittipåkaraktärer men jag känner inte alls så. Jag känner igen dom alla. Tvåbarnsmamman Amy (Mila Kunis) som vrider ut och in på sig själv för att få ihop jobb, barn och hem med allt vad det innebär OCH ha ork över att ha en fucking DRÖNARE hemma som inte lyfter ett finger för att agera som den fader han är, den utåtagerande Carla (Kathryn Hahn) som har en halvstor son och flirtar med allt som har puls, kön på personen är egalt och Kiki (Kristen Bell) som har så många barn att jag inte hann räkna, inga vänner och en man som aldrig får riktigt stånd utan hon får vika in snorren som en såndär figurballong.

Fy fan vad jag skrattade åt det där med ballongen! Och hon som var mjölkbonde och hade gjort en app! Och storhandlingen till tonerna av Icona Pops ”I love it”!(Hur många filmer är den låten med i egentligen?) Alltså….jag skrattade så mycket att sminket rann, jag kände mig som ett svart draperi i ansiktet även om det visade sig inte vara SÅ farligt trots att jag gnussat järnet. Jag skrattade så jag fick huvudvärk och blev trött bakom ögonen.

Jag skrattade så mycket att jag härmed utnämner Bad Moms till den roligaste filmen hittills i år!

 

 

 

Det här var augustis filmspanarfilm. Vad tyckte mina bloggkollegor? Skrattade dom lika mycket som jag?

Rörliga bilder och tryckta ord
Filmfrommen
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Och Joel som inte kommer skriva om den. Det är synd för han skrattade om möjligt mer än jag.

Steffo och jag pratar om filmen i avsnitt 50 av Snacka om film.

Fiffis filmtajm jämför: Den japanska och den amerikanska versionen av PULSE

Då var det dags igen. Dags att prutta i byxan åt en japansk skräckfilm, en såndär film som min jobbkollega beskrev som ”man tror nästan att dom dödar folk på riktigt-film”. Kanske är det även dags att återigen sucka lite förnumstigt åt en amerikansk remake som bara blev… ”sådär”? Eller bjussar jag mig själv på SM i fördomar nu? Kan utfallet måhända bli nåt annat? Vi får se. Nu ska jag grotta ner mig i Pluse X 2 i alla fall.

När den japanska Pulse kom 2001 var Internet täääämligen nytt. Inte så nytt att det nästan inte fanns men heller inte så vanligt att alla förstod hur det funkade. Här är det nämligen klurigt även för unga människor att hantera både webben och en dator och det märks främst i en scen där en av huvudrollskillarna, Kawashima (Haruhiko Katô) får hjälp av en datakunnig tjej som förklarar hur han ska kunna spara adressen till den där sidan på nätet som ”spökar”. Print screen pratas det om. En hel del faktiskt. Det heter visst Print screen även på japanska.

Pulse handlar alltså om ett gäng japanska studenter som via skärmen på sina datorer för frågan: Yûrei ni aitai desu ka? (Vill du träffa ett spöke?). Spöket ”får” ungdomarna att begå självmord på lite olika sätt och vissa av dessa, ja speciellt ett kanske, ser otroligt verklighetstroget ut. Jag tänker på scenen med en människa som hoppar från hög höjd och splattar ner i marken och att denna scen inte är klippt. Snyggt gjort. Och lite otäckt.

Annars är det inte mycket i den här filmen som ÄR otäckt. Ibland kallas denna typ av skräckfilm för Slow Bore Horror, alltså saktfärdiga tråkiga skräckisar på ren svenska. Jag vet att många ser japanska skräckfilmer överlag som både slow och bore MEN jag är inte en av dessa. Slow, javisst, men sällan bore.

Pulse är dock urtypen av en Slow Bore Horror-film för mig. Tempot är så långsamt att jag har svårt att hålla mig vaken och scener som borde vara pulshöjare blir det sällan. Ljudet av en plastvägg är nog det som skrämmer mig mest, eller…ja….tänk dig ett tjockt duschdraperi mitt i lägenheten. Känslan när man drar det åt sidan blir som att komma hem till en hemmapulande obducent med kitschig heminredningssmak, typ. Tror jag. Jag känner inte så många men jag kan tänka mig att det är så det skulle kunna se ut.

Den amerikanska versionen har inte tagit efter det långsamma tempot direkt. Denna film kom 2006 och känns betydligt modernare i sin framtoning. Det är fortfarande en muggig, grå, mörk, trist känsla i filmen men det är snabbare klipp och lite mer ”action” på direkten. Efter en kvart har jag fått en otäck stämning i kroppen fler gånger än under två timmar med originalversionen.

Det underlättar att Kristen Bell spelar huvudrollen, både för att jag gillar henne och av den enkla anledningen att jag känner igen henne. Jag känner liksom sympati lite lättare för henne på nåt vänster, dom japanska skådespelarna kändes så väldans bleka i jämförelse.

Hela den här ”internetgrejen” som grundstoryn kretsar kring känns på nåt sätt mer ”på riktigt” i den här filmen. Datorerna är lite mer uppdaterade och beteendet kring att ”surfa på nätet” känns väldigt mycket mer naturligt. Jag tror liksom mer på filmen nu.

Om spökena i den japanska versionen var så grå att dom lätt smälte in i den skuggiga bakgrunden är dom amerikanska spökena desto mer framträdande. Dom går inte att missa. Det dyks fram både det ena och det andra ut datorskärmar, väggar och torktumlare och ja, jag hoppar till både en och två gånger. Tre och fyra också kanske. Ja, fem med.

Fasiken, det är verkligen en funktionell skräckfilm jag ser! Vad hände? Den amerikanska versionen är ljusår mer sevärd än den japanska, det hör inte till vanligheterna.

Pulse (Originaltitel Kairo)
Produktionsår: 2001
Regi: Kiyoshi Kurosawa
Speltid: 118 minuter

 

Pulse
Produktionsår: 2006
Regi: Jim Sonzero
Speltid: 90 minuter

 

 

SOME GIRL(S)

I kölvattnet av mina senaste Neil LaBute-inlägg (Your friends & neighbors samt Tre om en-inlägget) sitter jag i en liten sliten eka och ror febrilt för att komma in till land. Det är dimmigt, det är kallt men jag är envis som ett helvete och nu sitter jag här med ännu en film med Neil LaBute-inblandning på näthinnan.

Some girl(s) var från början en teaterpjäs skriven av Neil LaBute som sen blev ett filmmanus skrivet av Neil LaBute och med tanke på hur svintråkig filmen var är jag glad att jag inte såg den på en teaterscen.

Jag inser att jag är en smula orättvis nu, kanske hade både filmen och pjäsen fungerat bättre med någon annan än Adam Brody i huvudrollen? Filmen hade det definitivt. Adam Brody är nämligen ett mycket konstigt val tycker jag, han är så iskall och personlighetslös att Ben Affleck skulle kännas vivid, sprudlande med glimten i ögat bredvid honom – och så känns han i en BRA film. I en mindre bra film blir han närmast outhärdlig att titta på.

Dom fem kvinnliga skådespelarna, Kristen Bell, Zoe Kazan, Emily Watson, Mía Maestro och Jennifer Morrison gör så gott dom kan med detta taffliga manus, ingen skugga på dom, inte alls. Denna gång skyller jag 50% på ett intetsägande manus, 40% på dålig casting och regi och 10% på Adam Brody  – bara för att.

Både Some girl(s) och Neil LaButes The shape of things spelar i samma liga, jag kallar den Superettan.

THE LIFEGUARD

.

.

.

.

Allt, precis allt jag skrev i min lilla introduktion till american independent-filmer stämmer in på The Lifeguard. Den är nästan skrattretande gjord efter Formulär AI. Eller nästan förresten, stryk det ordet.

The Lifeguard är Liz W. Garcias första film. Hon har både skrivit manus och regisserat, hon är dessutom född 1977. Det sistnämna är intressant ur en enda synvinkel, hon var nämligen produktionsassistent under inspelningen av Mördartomaterna kommer tillbaka, en film som gjordes 1988. Kaxig erfarenhet för en elvaåring!

The Lifeguard handlar om Leigh (Kristen Bell), en 29-år-och-tio-månader gammal kvinna med redig trettioårskris som är tillsammans med en redan upptagen man. Hon får nåt depressivt ryck, drar från jobb och storstad till sitt barndomshem i en mindre stad, flyttar in hos föräldrarna, får jobb som badvakt och inleder ett förhållande med en 16-årig kille som beter sig mognare än hon själv.

Första halvan av filmen  imponerar inte alls på mig, andra halvan däremot. Den lägger in en mycket högre växel efter halva speltiden och eftersmaken är riktigt god. Kristen Bell imponerar på riktigt. Jag är så van att se henne i rent komiska roller, här är hon mer… vanlig. Inget smink, okammat hår, visar känslor både högt och lågt och det är jättehärligt att se. Mamie Gummer är såklart också bra som Leighs kompis som försöker bli gravid tillsammans med sin inte-alltför-härliga äkta make. Såklart skriver jag, för det är såklart för oss alla som gillar Meryl Streep. Nu ska man inte jämföra föräldrar och barn men dom är så otroligt lika rent utseendemässigt att det är omöjligt att inte jämföra.

Nåt som slog mig är det underfundiga användandet av alternativa ljud i filmen. Jag märkte av det flera gånger men allra tydligast var under en ganska tuff scen när Leigh ska försöka trösta en viss person. Man hör ingen dialog, bara musik och musiken är svagt ackompanjerad av ljudet av en förtöjd båt som slår mot en brygga. Det blev nästan meditativt, båtljudet, det svaga plasket, det gav ett lugn till scenen som känns otroligt smart genomfört.

The Lifeguard är nittio minuter åldersfokuserat lågmält drama med några smaskiga sexscener mellan en kvinna som om hon var man skulle kallas gubbsjuk och en pojke som om han var flicka antagligen skulle kallas hora. Det finns lite att fundera på där.

Henke har också sett filmen.

MOVIE 43

HAHAHAHAHhaaahahHAHAHA! Va fan ÄÄÄÄÄR det här? Vad var det jag såg? Såg jag det jag tror? HihHAhahhahahahaa! Nåt så överjävla galet har jag aldrig sett förut, jag är heeeeelt slut, helt mentalt sönderskrattad.

Okej. Jag backar bandet lite, jag ska försöka bena ut det här. Movie 43 är en episodfilm. Bob Odenkirk, Elizabeth Banks, Steven Brill, Steve Carr, Rusty Cundieff, James Duffy, Griffin Dunne, Peter Farrelly, Patrik Forsberg, Will Graham, James Gunn, Brett Ratner och Jonathan van Tulleken har regisserat varsin liten del, varsin liten film-i-filmen där den ena filmen är sjukare/roligare/galnare än den andra. Stilmässigt påminner Movie 43 mest om Dum & Dummare, Den där Mary, Kingpin och alla dom andra Bröderna Farrelly-filmerna men lägg dom filmerna i en gryta och koka ihop dom med allt du kan komma på PLUS allt du INTE kan komma på så får du en försmak av den här filmen.

Jag är fullt medveten om att det här är en av dom mest sågade filmerna i modern tid om man läser recensioner – vilket jag gör ibland – och om man litar på recensioner – vilket jag sällan gör. Jag bildar helt enkelt min egen uppfattning om filmen och den är otroligt simpel:

1. Hyr filmen. Är du misstänksam kan du alltid göra diskrensning på den delen av hjärnan som innefattar god smak innan du trycker på play.

2. Se dig omkring. Tycker du det är pinsamt att se underbältet-kiss-å-bajs-å-och-nakenhumor ihop med svärmor/barnen/nån annan – se filmen själv.

3. Öppna ögonen, titta på filmen.

4. Skratta.

Enklare än så blir det inte. Roligare än såhär blir det inte heller. Jag har fan kramp. Det var banne mig läääänge sedan jag hade såhär kul. Och det var inte bara nyhetens behag. Jag har sett filmen två gånger och den höll även andra gången  – och imorgon blir det en tredje.

[Svensktips! Håll lite extra koll på reklamfilmen för Tampax (efter typ halva filmen). Den är regisserad av Patrik Forsberg och skriven av samme Forsberg samt Olle Sarri.]

[Tips #2. ”Under” detta inlägg kan du se namnen på en del av alla skådisar som är med i filmen. Det är en lika imponerande som annorlunda som häftig samling men det roligaste kanske är att inte veta, att bara låta sig bli överraskad i scen efter scen?]

HIT & RUN

Charlie Bronson (Dax Shepard) heter egentligen Yul Perkins. Han vittnade mot sin bästa polare Alex (Bradley Cooper) och blev tvungen att byta både namn och bostadsort när han fick vittnesskydd.

När hans flickvän Annie (Kristen Bell) får ett jobb i Los Angeles som hon inte kan tackar nej till kan han inte göra annat än att följa med – trots att han vet att han kommer nära brottsplatsen igen OCH dom han satte dit. Samtidigt har Annies ex letat upp henne på Facebook, en allt annat än trevlig snubbe och han är också ute efter hämnd. Blir det en katt-å-råtta-lek? Japp. Det kan man säga.

På många sätt är detta en film som gjorts tusen miljoner gånger förut men det finns en charm i filmen som är svår att förklara. Det känns som att skådespelarna VET att filmen kan bli svag men att dom har gett sig fan på att göra den bättre än den borde vara.

Alla skådespelarna gör sitt bästa, det är inget fel på hur den är filmad, på tempo eller musik. Nu känner jag mig som någon som ska göra slut – det är inte du….det är jag – men i det här fallet kan det nog vara jag som helt enkelt inte fastnade för filmen. Jag skrattade några gånger, det finns en del dråpliga scener men utöver det försvann filmen tämligen snabbt från mitt medvetande. Det var dock lättare än jag trodde att vänja mig vid synen av Bradley Cooper i dreads.

SAFETY NOT GUARENTEED

Jag är ledsen om jag i och med denna ”recension” gör nån besviken men jag väntade helt enkelt för länge.

Det var en vecka sedan jag såg filmen och nu när jag ska skriva om den minns jag ingenting. Ingenting alls. Det är helt blankt, helt svart (eller vitt, jag vetefan) och jag kan inte krysta fram ens ett litet häpp. Det här händer inte ofta, jag kan inte påminna mig att det nånsin har hänt men det har det nog.

Så nu vet jag inte om jag ska betygssätta den efter hur det känns NU eller hur jag tyckte medans jag såg den. Det betyget jag borde ge med tanke på det vakuum som hjärnan erbjuder som minnesbild är inte överensstämmande med verkligheten för filmen var inte dålig, den bara inte fastnade. Men godkänt kan det inte bli tal om. Ändå.

 

Tre om en: Tre filmer jag inte kände till förrän en bloggvän tipsade om dom

Det händer ibland att jag får filmtips från både från läsare och andra filmbloggare om filmer jag inte visste fanns. Såna filmer är extra kul att leta upp och även om dom inte alltid hamnar i toppskiktet av min betygsskala så blir jag alltid glad över att det finns människor som lägger ner tid och energi på att tipsa mig om filmer som dom själva gillar.

Håll till godo. Här är tre filmer. Tre genres. Tre filmtipsare.

 

Black Water

My tipsade om den här australienska krokodilfilmen när hon inte hittade den bland mina recenserade läskiga-djur-under-vatten-filmer. My har rätt, självklart är det en film jag borde ha sett men nej, den hade jag totalmissat.

Som så många andra australiensiska filmer så är även denna ”baserad på en verklig händelse” och som så många andra gånger så känner jag ”Yeah, sure” när filmen är slut. Jag menar, hur många dumhuvvemänniskor finns det i världen egentligen, eller i Australien för att vara lite mer precis?

Tre personer, två systrar och den ena systerns man, ska bege sig ut på en fisketur i nån träskflod i norra Australien. Dom hyr en guide för dagens utflykt och tillsammans beger dom sig ut på floden i en minimal metallbåt.

Båten välter (nähää?), guiden blir uppäten (nähää?), brunettsystern och mannen simmar mot land och tar skydd i ett träd medans blondinsystern (nähää?) har ”fastnat” under den upp-å-nervända båten. Nånstans i det mörka vattnet befinner sig en hungrig krokodil som vill ha mer att käka en än simpel fiskeguide.

Nu låter det kanske som att jag är grymt skeptisk men det är jag inte. Filmen är väldigt spännande ibland och krokodilen är inte bara stor, välgjord och busigt hämndlysten – han morrar och hoppar också! Saken är bara den att det händer inte så mycket. Det är mycket väntan och många långa scener med dessa människor uppkrupna i ett träd och jag vet inte om jag är konstig men DET är inte så värst pulshöjande. Däremot hoppar jag till ett par gånger och närbilderna på den där krokodilen gör att jag känner en viss glädje över att det är långt till sommaren.

Här finns filmen.

 

 

You again

Jag fick tips från  bloggläsaren Hannele att jag borde se den här filmen och då är det klart att jag lyssnar.

Marni (Kristen Bell) är skitful, finnig, har fett stripigt hår och tandställning när hon går i plugget. Hon blir brutalt mobbad under hela skoltiden av JJ (Odette Annable) som inte enbart är sadist utan även skolans snyggaste tjej. Åren går och Marni försöker bearbeta sin jobbiga uppväxt och har fått fason på sig själv och sitt självförtroende. Nu har hon både ett toppenjobb och ser grymt bra ut. Bortsett från brist på pojkvän så är det full pott.

Nu ska Marnis svärmorsdröm till storebror gifta sig och hon reser hem till sin familj och till sin  barndomsstad. När broderns brud presenteras som Joanna får Marni en chock: det är JJ! Att det dessutm är JJ´s framgångsrika moster (Sigourney Weaver) som betalar för hela kalaset gör inte saken bättre då hon var Marnis mamma Gails (Jamie Lee Curtis) antagonist i skolan.

Allting kommer tillbaka, allting går igen, rivalitet, svartsjuka, missuppfattningar, barnsligheter. Åren har gått men har dessa kvinnor egentligen vuxit upp? Hur djupa är såren, hur bra har ärren läkt?

You again har förutsättningar att vara en riktigt bra komedi som inte enbart kretsar kring flams och trams för bitvis är den både rolig och ger en bitter bismak i munnen – men – det är en amerikansk komedi i ordets kanske värsta bemärkelse. Det är en kvinnosyn som möjligtvis passade sig på 30-talet och själva peaken nåddes när familjefadern, Marnis pappa och Gails make efter ett utflippat kärringbråk sitter bakom sitt massiva jakarandaskrivbord som en annan landsfader och har sina två kvinnor på andra sidan bordet och avkräver dom utegångsförbud för sitt handlande. Vem fan är HAN att komma och snacka? Och dom säger inte ens emot! Han bara sitter där och ORERAR.

Jodå, det finns en hel del scener jag går igång på faktiskt men att cheerleadingmentaliteten retar mig är inget nytt eller det där att en ledsen kvinna trycker i sig ost på sprayburk med orden ”Vad spelar det för roll? Jag ska ju ändå inte gifta mig!”, alltså var är det med det här med bröllop och giftermål som är så JÄKLA viktigt egentligen? Dessa delar av ”tjejfilmer” gör att jag känner mig som en man men jag tror samtidigt att det finns väldigt många tjejer som känner som jag.

För att inte riskera att fastna i analyserande av en film som varken kräver eller behöver det så tycker jag ändå den var okej. Putslustig ibland, skönt knasig ibland, vissa passager var helt onödiga (som att det tydligen är ett måste i varje film med bröllopstema att det ska bjudas in en känd artist till festen så det kan fuldansas och sjungas med i eftertexterna till en ”känd” låt). Kristen Bell gjorde sitt jobb med den äran och det var härligt att se Jamie Lee Curtis och Sigourney Weaver agera mot varandra. Gammal är inte bara äldst, gammal kan också vara bäst.

Här finns filmen att hyra.

 

 

Rösten från andra sidan (Don´t look now)

Bland kommentarerna till The constant gardener dök plötsligt Movies-Noir upp med ett otippat tips: Don´t look now med en naken Donald Sutherland endast iklädd peruk.

Hur otippat är inte det att jag en fredagkväll, alldeles ensam hemma, stoppar i en mysko psykthriller från 1973 i DVD-spelaren med sånt knastrigt ljud att jag tror att det är en bifogad sönderspelad LP-skiva jag lyssnar på?

Donald Sutherland och Julie Christies dotter är död. Hon hade en röd kappa på sig. Dom åker bort, träffar på två underliga gummor varav den ena är blind och synsk och hon lurar i den sörjande modern att dottern finns kvar med dom, som en ande eller nåt. Donald klär av sig, visar hela tjottaballongen och ja, visst har han peruk.

Men herregud, det här är INTE en bra film. Ointressant, ickespännande, konstig och ful, den är som en rondellhund tillverkad av en blind man utan smak. Inte ens en Suntherlandsk dingelidong kan rädda en film, inte för mig i alla fall.

Här finns filmen.

Tack Filmitch som gav mig tipset på detta finfina Tre om en!

Scream 4

Första gången jag hör en rolig historia (som på riktigt ÄR rolig, vilket inte är så många) så skrattar jag. Andra gången jag hör den kanske jag fnissar igenkännande. Tredje gången drar jag lite på munnen, nickar lite, säger ”jaja, den var ju kul FÖRSTA GÅNGEN” och fjärde gången är det som att plocka upp en redan urtuggad Hubbabubba från trottoarkanten och stoppa i munnen.

Visst är det roligt att återse Neve Campbell som Sidney Prescott för fjärde gången men jag skulle lika gärna se henne i någon ny roll. Fast hon är samtidigt smart. Jag antar att lönen hon fick för denna film gör henne tillräckligt ekonomiskt oberoende att hon kan tacka nej till en massa annat, till exempel roller som faktiskt kräver något av henne som skådespelerska.

Emma Roberts är en mänsklig tjejig Disneykaraktär personifierad, jag tror banne mig hon suttit modell för Rapunzel i Trassel. Courteney Cox ser precis ut som hon gör i Cougar town: uppstramad, fullbotoxad och ganska olik en ”svennebananig” 47-åring. Hon kommer närma sig Cher-looken ju äldre hon blir, tro mig. Vad hon sett i David Arquette har jag aldrig förstått mig på och här spelar han Dewey Riley, igen, med samma töntiga mustasch och det är en rollfigur som aldrig varit särskilt kul.

Nu kan man ju tycka att jag är aningens snäv i mitt synfält eftersom jag fokuserar mer på skådespelarnas utseende än på filmen men HERREGUD, VAD SKA JAG GÖRA DÅ? Filmen är ju CRAP!

Filmens tagline är ”New decade. New rules.” Ingenting kunde vara mer rätt. Det här decenniet har jag bestämt mig för att aldrig, eller enbart i yttersta nödfall, se en film som är del 4 eller högre i en filmserie där redan del 3 började balla ur och denna regel har kommit till enbart tack vare Scream 4.

FORGETTING SARAH MARSHALL

Peter (Jason Segel) är dyngkär i sin tjej Sarah (Kristen Bell). Sarah är superkänd TV-serieskådis i en amerikansk lite annorlunda brottsserie där hon tillsammans med Billy Baldwin spelar två poliser som ”kombinerar detektivarbete och (prat om) sexualitet”. Peter är kompositör och lägger bakgrundsmusik till samma serie.

En dag kommer Sarah hem och gör slut, dumpar Peter på ett rätt osnyggt vis och till slut kommer det fram att hon träffat en ny kille – den ekivoka megakändisen och artisten Aldous Snow (Russell Brand).

Peters hela värld rämnar, han sörjer som ett barn sörjer en död kakadua. Han gråter, skriker, försöker komma över Sarah med alla till buds stående medel (inkl ligga med allt med puls) men ingenting hjälper. Till slut kommer han på att han ska åka till Hawaii. Han behöver komma bort och Sarah har alltid pratat om hur fint det är just där så han köper en flygbiljett och går till första bästa hotell för att försöka få ett rum.

Hotellet är fullbelagt men Rachel (Mila Kunis) som jobbar i hotellreceptionen lyckas fippla till det så att Peter får sviten några dagar eftersom det visar sig att Sarah och Aldous underligt nog bor på samma hotell. Till Peters stora…glädje? Eller?

Okej. Det här är inte varken bråddjupt och svårt, det här är en komisk studie i mänskligt förfall. Det är inte ofta jag skrattar gott åt att någon annan gråter men här går det liksom inte att låta bli.

En komedi på nästan 120 minuter håller sällan samma standard filmen igenom och Forgetting Sarah Marshall är definitivt för lång för sitt eget bästa, men, även när den sackar så är den underhållande.
Jason Segel är riktigt bra på att spela ”the guy next door” och Mila Kunis är både supersöt och otroligt rätt-tajmad filmen igenom. Russell Brand spelar nog bara Russell Brand men han är kul som få och Paul Rudd har en liten liten roll som han självklart gör det mesta av.

Skulle jag bli dumpad nu så är det här definitivt filmen som skulle ta mig igenom den svåraste tiden – och det med ett leende på läpparna.