LIFE HAPPENS

Två tjejer, två killar och en kondom. Så skulle den här filmen ha kunnat heta med en svensk 80-talsinspirerad titel.

Kim (Krysten Ritter) och Deena (Kate Bosworth) delar boende och har båda dragit hem varsin snubbe på hemmamatch. När det börjar hetta till kommer dom på att det behövs kondomer och tjejerna börjar yra runt i huset som ystra höns, varädom, varädom, varädom? Vilka dom förresten? Det finns nämligen bara EN kondom och den snor Deena.

Filmen klipper till ett år framåt och då är Kim givetvis mamma till en liten pojke. Så kan det gå när inte haspen är på. Och att vara väldigt ung och mamma är kanske inte alltid varken kul eller optimalt, i alla fall inte för Kim som har svårt att fixa barnvakt, svårt med relationen med sonens pappa som inte har minsta lust att ta ansvar, svårt med jobbet, svårt att träffa nån ny. Men, som sagt, shit happens och life happens och det är bara att bita ihop.

Kat Coiro har skrivit och regisserat en film som är helt okej på alla sätt och vis, men mest på grund av att Krysten Ritter är en riktigt bra skådespelare (och inte enbart kan spela tuffingar som Jessica Jones). En scen som inkluderar bröstmjölk är dessutom sjuuuuukt bra. Hahaha. Jag skrattar fortfarande.

BIG EYES

Jag vet inte om herrens väg äro outgrundliga men en hel del annat kan definitivt vara det. Som dom där fyra tavlorna jag hade på väggen när jag var liten. Fyra långsmala tavlor föreställande två flickor och två pojkar, alla fyra med väldigt stora ögon, tavlor som var det sista jag såg innan jag somnade varje kväll. Jag tror mamma hade klippt ut bilderna från nån tidning och ramat in dom själv med hjälp av kartong, plexiglas och färgad tejp som ram.

Nu såhär eoner senare kommer bilderna tillbaka i mitt medvetande så jädra tydligt, Big Eyes handlar nämligen om konstnären bakom dessa tavlor, Margaret Keane.

Big Eyes är baserad på den verkliga historien om Margaret (Amy Adams), hennes storögda konst och hennes äkta man Walter (Christoph Waltz) som under tio års tid hävdade att det var han som målade tavlorna.

För att bena ut filmen lite, tittar du på trailern kan du strunta i att se filmen. Jag råkade få se trailern på bio, orkade inte blunda vilket var dumt för trailern visar exakt hela filmen – e x a k t. Att det är Tim Burton som gjort filmen känns lite….jahaja. Jag känner mig tämligen less på Tim Burton men avsaknaden av både Johnny Depp och Helena Bonham Carter i rollistan känns som ett stooort plus.

Att Tim Burton är ett stort fan av Margaret Keanes konst och samlar på hennes verk märks faktiskt i filmen. Han har svårt att ”döda sina älsklingar”, det är många scener som hade tjänat på att tajtats till och ibland även klippts bort.

Amy Adams är (antagligen) väldigt porträttlik Margaret och jag kan inte klaga det minsta på hennes skådespelarinsats. Att Margaret är en kvinna jag har svårt att tycka om beror inte på Amy Adams. Att Walter är en man som i varje bildruta är fullkomligt vidrig att beskåda beror däremot en hel del på Christoph Walts massiva överspel. Även om Walter varit just såhär i verkliga livet hade filmen tjänat på att tona ner honom liiiite, han känns liksom inte riktig, han är som en seriefigur. Att Margaret inte kunde genomskåda denna psykopatsjälvlysande fars till människa säger dessutom en hel del om henne och det är inget positivt direkt.

Trots allt detta är Big Eyes en ganska sevärd film. Visuellt oklanderlig – såklart – det är ju Tim Burton och konsten ger mig hjärtklappning, jag skulle gärna äga en äkta Keane jag med.

Big Eyes har biopremiär imorgon.