TRÄDGÅRDSGATAN

Linda (Karin Franz Körlof) och Peter (Simon J. Berger) är två drogmissbrukare som fallit för varandra. Med ett varsitt barn från tidigare relationer försöker dom hålla ihop både sig själva och kidsen som blivit ofrivilliga syskon mitt i härvan av brukande och det blir ingen långvarig relation men den sätter ändå spår hos dom alla fyra. Djupa spår och även sår, såna som är svårlagade även om år – många år – passerar.

Jag hyrde filmen på Itunes mitt i ett sug efter svensk ”snäll” film och det var kanske inte det bästa av drag. Jag har gjort bättre val i mitt liv, så mycket kan jag säga. Trädgårdsgatan är ingen munter pralin direkt och Gunnar Järvstads manus känns svårjobbat. Kanske hade historien gjort sig bättre i romanform, jag tror faktiskt det.

Ingen skugga ska falla på skådespelarnas insatser, alla gör sitt absolut bästa, det är snarare hur berättelsen visas på film som stör mig. Det hoppas, korsklipps, dåtid blandas med nutid ibland även i samma scen och det blir rörigt. Samma sak i en bok hade funkat bättre, i alla fall för mig och min hjärna.

Så, tyvärr, det här blev en film som hyrdes, sågs och glömdes inom en tvåtimmarsperiod (och då är filmen 1 tim och 50 min).

 

Guldbaggenomineringarna 2013

Tidigare idag offentliggjordes nomineringarna till årets Guldbaggegala, det vill säga den svenska varianten på Oscarsgalan.

Det finns en del nomineringar jag är glad för, en del jag tycker är konstiga och en hel del jag tycker saknas. Hypnotisören till exempel. Hur kommer det sig att Sveriges utvalda bidrag till Oscarsgalan inte finns med ens på ett liiiitet hörn i guldbaggesammanhang. Hur är det ens möjligt?

Min personliga favorit från 2012, Bitchkram, fick nöja sig med blott två nomineringar men sett till att Hypnotisören kammade noll så kunde det ha varit värre.

Den 21 januari vet vi vem som vinner.

Bästa film:

Call Girl

Searching for Sugar Man

Äta Sova Dö

 

Bästa kvinnliga biroll:

 Léonore Ekstrand – Avalon

Yohanna Idha – Katinkas kalas

Ulla Skoog – Dom över död man

 

Bästa manliga biroll:

Peter Carlberg – Avalon

Milan Dragišić – Äta sova dö

Fares Fares –  Snabba cash II

 

Bästa kvinnliga huvudroll:

Pernilla August – Call Girl

Nermina Lukač – Äta Sova Dö

Linda Molin –  Bitchkram 

 

Bästa manliga huvudroll:

Johannes Brost – Avalon

Bengt C.W. Carlsson – Lycka till och ta hand om varandra

Matias Varela – Snabba Cash II

 

Bästa regi:

Mikael Marcimain för Call Girl

Gabriela Pinchler för Äta Sova Dö

Jan Troell för Dom över död man 

 

Bästa kortfilm:

Dance Music Now av Johan Jonason

Fotografen av Vanja Sandell Billström

Gläntan av Peter Grönlund

 

Bästa dokumentärfilm:

Palme av Kristina Lindström och Maud Nycander

Pojktanten av Ester Martin Bergsmark

Searching for Sugar Man av Malik Bendjelloul

 

Bästa manuskript:

Malik Bendjelloul – Searching for Sugar Man

 Marietta von Hausswolff von Baumgarten – Call Girl

 Gabriela Pichler – Äta sova dö

 

Bästa foto:

Hoyte van Hoytema – Call Girl

Måns Månsson – Avalon

Jan Troell och Mischa Gavrjusjov – Dom över död man

 

Bästa klipp:

Andreas Jonsson, Hanna Lejonqvist och Niels Pagh Andersen – Palme

Kristofer Nordin – Call Girl

Malik Bendjelloul – Searching for Sugar Man

 

Bästa kostym:

 Cilla Rörby – Call Girl

Katja Watkins – Dom över död man

Jaana Fomin – Mammas pojkar

 

Bästa ljud/ljuddesign:

Jonas Jansson – Snabba Cash II

Petter Fladeby och Per Nyström – Call Girl

Malik Bendjelloul och Per Nyström – Searching for Sugar Man 

 

Bästa mask/smink:

Eros Codinas – Call Girl

Jenny Fred – Snabba Cash II 

Maria Strid Zackrisson – Dom över död man

 

Bästa musik:

Benny Andersson – Palme

Malik Bendjelloul och Sixto Rodriguez – Searching for Sugar Man 

Johan Söderqvist och Andreas Unge – El Médico – the Cubaton Story

 

Bästa scenografi:

Lina Nordqvist – Call Girl 

Sandra Lindgren – Bitchkram

Pernilla Olsson – Dom över död man 

 

Bästa visuella effekter:

Tim Morris – Call Girl

Torbjörn Olsson – Hamilton – I nationens intresse

Andreas Hylander – Isdraken

 

Bästa utländska film:

Amour – Regi: Michael Haneke

Laurence Anyways – Regi: Xavier Dolan

Moonrise Kingdom – Regi: Wes Anderson

BITCHKRAM

Två gånger i vuxen ålder har jag önskat att jag var tonåring igen. Första gången var en novembereftermiddag 1998 och andra gången var tisdagen den 28:e augusti 2012, kl 11:50.

Första gången var när jag precis hade sett Fucking Åmål och satt och både svor över och önskade att jag hade sett filmen när jag var fjorton, så mycket enklare allt hade varit då. Min tonårstids storfilmer, Filmen G, Ingen kan älska som vi och PS Sista sommaren kändes som fossiler i jämförelse. Vilken WOW-grej det här var, fan, jag vill va ung igen!

Strax efter frukost den 28:e augusti satt jag i biosalongen på Malmö Filmdagar och skulle precis börja titta på filmen Bitchkram. Dagen innan var jag med på ett seminarium där filmens regissör Andreas Öhman också var med och vi hann prata lite om filmen, om att det alltid är svårt att göra en uppföljare till en film som blivit omtyckt och om att Andreas själv var väldigt nöjd med slutresultatet. Så jag satt där i salongen och var lite rädd. Tänk om jag skulle tycka att filmen var apdålig? Tänk om jag skulle behöva ta fram motorsågen. Ja. Tänk om. Tänk om det var som en bal på slottet då? Tänk om filmen var bra, kanske lika bra som I rymden finns inga känslor till och med? Ja, som sagt, tänk om.

Kl 11:50 är filmen slut. Jag vänder mig mot Julia som sitter bredvid och säger: ”Jag måste hitta Andreas innan jag åker hem”. Hon tittar på mig och svarar:”Vill du ha en näsduk?”

Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få en stor kram av Beppe Wolgers, att bli bjuden på den perfekta jättekoppen varm choklad, att ha på sig en randig onepiece när det är 30 grader kallt ute, rimfrost på rutorna och ha en osedd TV-serie-box som ligger och väntar. Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få ett mentalt jätteplåster som är indränkt i ångestdämpande medicin, Red Bull och Coca Cola, att få en stor jävla hästspruta med självförtroende, framtidstro och pirr-i-magen injicerad rätt in i solar plexus. Bitchkram lyckades få mig att säga orden som jag säger så sällan och egentligen inte vill: ”Tänk om jag var 16 år igen. Vad lycklig jag skulle vara då.”

Fast jag ÄR ju lycklig. Fyrtio år och svinlycklig. Jag är toklycklig över att vara vuxen och kunna ta till mig den här filmen på detta sätt. Jag är lycklig över att tårarna rinner ikapp med snoret och att Andreas stod vid den där lyktstolpen utanför bion och att jag faktiskt sa till honom precis vad jag tänkte: Du är fan bäst i hela jävla världen!

Andreas Öhman har med Bitchkram lyckats göra något som känts som en omöjlighet i svensk film: få till en helt igenom supernaturlig dialog. Jag har inte varit med om det (heller) sedan Fucking Åmål. Det är så mycket som är bra med den här filmen. Musiken används helt perfekt, klippning, typsnitt, scenografi är klockrent, skådespelarna är rätt igenom helt grymma och det är med stor glädje jag ser Fanny Ketter, min favorit från TV-serien Bron, i en av huvudrollerna. Den andra huvudrollen görs av Linda Molin från Apflickorna men till skillnad mot i den filmen har hon ett kanonmanus att jobba med här. 

Filmen är annorlunda, rolig, tokig, galen, känslosam, igenkännande, snygg och sorglig samtidigt. Alla ingredienserna är varsamt nedhällda i en fin gammal soppskål, en soppskål som jag likt Emil i Lönneberga vill trä över huvudet för att kunna slicka i mig dom sista dropparna. Jag gick från bion med en längtan efter att se filmen igen, att samla ihop alla jag känner och vallfärda till biografen för en gemensam stund av filmeufori. För det här är eeeuufooooooooria för mig. Svensk film när den är som allra allra bäst.

Bitchkram har biopremiär 19 oktober.

APFLICKORNA

Bland det svåraste som finns i filmrecensionssammanhang är att se en tokhyllad och upphaussad film och att se den sist av alla.

Apflickorna är en film som inte lockat mig nämnvärt  trots den samlade massmediala kritikerkårens jubel och visslingar och på nåt sätt är det skönt för nu kan jag sitta i biosalongen med noll procent förväntningar. Jag ser mer fram emot smaken av min latte än av filmen och jag erkänner utan att skämmas att hade filmen inte fått en Guldbaggenominering hade jag inte sett den alls.

77 minuter senare är filmen slut och kaffet har varit det sedan länge. Gulp liksom. Hjälp. Vad fan var det här? Vad är det som gör att det här underliga dramat fått så mycket uppmärksamhet, alltså, jag fattar verkligen inte.

Jag kan med lätthet gräva fram två parametrar i filmen som är toppen: Isabella Lindquist som Emmas lillasyster Sara samt ljudet. Ljudet är fenomenalt bra, varenda litet klicketiklock, varenda vattendroppe som klafsar, varenda ridbyxeskav mellan låren, allt låter helt perfekt i mina öron och lilla Isabella gör en skådespelarinsats som är mer värd en Guldbaggenominering för Bästa kvinnliga biroll än filmen är för Bästa film. Hur gammal kan hon vara? Sex? Superduktig är hon alldeles oavsett ålder.

Mathilda Paradeiser som Emma och Linda Molin som Cassandra gör antagligen precis allt dom kan med sina karaktärer men dom har så infernaliskt lite att jobba med så det känns som ett mission impossible att det ska bli minnesvärt och bra. Båda dessa karaktärer får mig att skruva på mig i biofåtöljen. Sen är det det här med gymnastik på hästryggen, förlåt men herregud hur larvig kan en sport se ut egentligen? Det här är snäppet värre än gång.  Tjejerna springer runt i manegen som vore dom dressyrhästar och jag fnissar så kaffet bubblar sig i näsan.

Apflickorna vara okej för att vara en rookiefilm och regissören Lisa Aschan kommer säkerligen att få filma igen men att nominera denna film till en Guldbagge säger mycket mer om svensk filmindustri än om filmen i sig. Jag blir lite rädd och vill flytta till Norge.