EN PLATS I SOLEN

Ingen kan säga att jag inte är idog i alla fall.

Jag känner mig som en speedad iller när jag tänker på alla mina försök att se Liza Marklunds filmade böcker med Malin Crépin i huvudrollen som Annika Bengtzon. Sex filmer, sex försök och alla gångerna har jag haft dom bästa förutsatserna. Jag har verkligen tittat med öppna ögon, jag har varje gång velat tycka att det är bra och varenda gång, sex gånger på raken, har det känts som att jag hoppat magplask från treans trampolin. Inte femman, trean. Vissa gånger har det känts som om bålen ska släppa från resten av kroppen, vissa gånger har det svidit litegrann men det har alltid känts som att det hade gått att göra bättre, lite snyggare, lite mer utan stänk.

Att filmatisera omtyckta böcker är en vansklig uppgift. Det krävs att alla i ledande position verkligen tycker om det dom gör och respekterar förlagan för när det glitchar nånstans i leden märkt det väldigt tydligt. Jag får känslan av att dessa sex filmer är gjorda enbart av EN enda orsak: att tjäna pengar. Det finns inte ett uns av genuin och kärleksfull vilja att sätta levande synliga ansikten på dessa litterära karaktärer, det är bara löpande band, det är snabbmat, det är liksom ingen finess på det hela.

Här får Annika Bengtzon åka ner till Marbella när en svensk familj hittas gasmördad. Som vanligt finns det många trådar, mycket tänkvärt speciellt om vad människor är beredda att göra för att få en plats i solen men också som vanligt så sjabblas kärnan av historien bort.

Jag är glad att det här är den sista filmen i serien. Jag är glad för att den här filmen var den sämsta, för att jag lyckades ta mig igenom nio timmar av halvkass svensk kriminaldrama, för att det är över nu. Kommer det fler filmer så säger jag nej tack, då hoppar jag över. Nu räcker det liksom.

LIVSTID

Nämen NU snackar vi!

Livstid börjar med fem minuters faktiskt spänning. Jag njuter samtidigt som jag räds en smula att den schyssta början snabbt ska blekna och att resten av filmen ska bli lika beige som dom fyra föregångarna (Nobels testamente, Prime time, Studio Sex och Den röde vargen) men min rädsla visar sig vara obefogad. Livstid är en BRA film.

Men vari ligger skillnaden? Varför funkar den här filmen? Varför känns samtliga skådespelare som att dom skärper sig, som att dom hoppat upp ett snäpp? Min enda förklaring är regissören Ulf Kvensler. Han har regisserat en film i serien och det är Livstid och jag kan inte låta bli att fundera på hur resten av filmerna hade varit med honom i registolen. Jag imponeras, jag gläds, fan det GÅR JU att göra spännande film av dom här böckerna, varför görs det inte oftare? Varför ser inte dom andra regissörerna det Kvensler ser?

Livstid är inte en bättre historia än dom andra i serien men överföringen från bok till film har skötts på ett alldeles ypperligt sätt. En försvunnen liten pojke, en skjuten polispappa, en psykotisk mamma, en polis som är vän till familjen hamnar mitt i mordutredningen och den döde polispappan som även är ”känd från TV” har en gloria som snart hamnar på sned.

Jag känner mig glad. Det känns skönt att det femte försöket ÄNTLIGEN bar lite frukt. 89 minuter svischade förbi och jag blev underhållen på precis det sätt som kriminalfilmer som dessa ska leverera. En skönt stund framför TV:n, inga direkta irritationsmoment, en historia som håller, karaktärer som visar känslor som jag faktiskt tror på, befogad musik och en god eftersmak. Härligt. Tack!

DEN RÖDA VARGEN

Jag skriver ganska ofta om likriktningen i svenska filmer, om det tröttsamma och tråkiga i att se samma skådisar i film efter film efter film och i samma typ av roller. Det känns som att nya ansikten väldigt sällan får en chans. I Den röda vargen finns ett par nya ansikten som kanske inte borde ha fått en chans och jag hoppas verkligen att dessa – ingen nämnd, ingen glömd – har blivit castade i form av statister med dialog och inte som skådespelare.

I Den röda vargen samsas riktigt underpresterande folk med storheter som Per Ragnar, Stefan Sauk och Stina Ekblad och det är kanske just därför filmen ändå behåller någon form av värdighet. Historien är heller inget större fel på. En mördad man i Luleå leder till ett attentat som skedde för trettio år sedan och en grupp extremister som skickar brev till mördade män och kvinnor med maocitat. Lite hattigt berättat men nånstans känner jag att slutresultatet ändå är helt okej.

Annika Bengtzon som huvudkaraktär är en rätt perplex kvinna. Det är svårt att tycka om henne. Hon är kall, hon är egoistisk, hon sätter karriären framför allting annat och när det går åt helvete är jag som tittar inte särskilt överraskad. Jag tycker på riktigt att hon är en rent usel morsa. Jag förstår mig liksom inte på henne och visst, det är okej, jag behöver inte fatta allt men det underlättar i denna typ av film om jag känner nån form av lojalitet och medkänsla för huvudrollen och det gör jag inte här, inte ett uns.

Det är ingen stark trea jag ger den här filmen, den fjärde i serien. Det är mer en tvåa som precis halkat på en trottoarkant och kommit över på den tredje sidan, så svag är den men det är samtidigt den hittills bästa av delarna. Man kan säga att kraven är inte så höga.

STUDIO SEX

Min absoluta favoritbok av Liza Marklund är Studio Sex, den klår till och med Gömda.

Studio Sex läste jag i ett svep under ett dygn, ett dygn under vilket jag egentligen inte hade tid att läsa. Men ibland blir det så, ibland fastnar jag för en bok som liksom skriker på min uppmärksamhet som ett utsvultet barn och då är det bara att ta fram flaskan och mata – eller läsa som i det här fallet. Och jag läste å läste och imponerades svårt av både historien och bihistorien som vävdes samman i ett där och då helt perfekt slutresultat. Jag förstår att det inte är enkelt att göra film av detta. Jag förstår att just bihistorier och speciellt sådana som utspelar sig i en annan tid på en annan plats är i superkniviga att få till så att eventuell twist inte glöms bort, avslöjas för tidigt eller schabblas bort helt.

Att titta på Studio Sex objektivt är omöjligt för mig. Det går inte. Jag kan inte. Frågan är om det ens är möjligt, om jag ens borde försöka. Jag tror inte det. Många av oss som läst Liza Marklunds böcker om journalisten Annika Bengtzon har ju gjort det innan filmerna kommer så jag är definitivt inte ensam om mitt problem och just i det här fallet känns det verkligen som ett sådant. Som ett PROBLEM.

Malin Crépin är helt okej som Annika Bengtzon. Mer eller mindre okända skådespelare används i biroller och det är befriande skönt att se och absolut inget som hamnar på min minuslista . Ändå blir det liksom inte bra och den här filmen är klart sämst av dom tre som släppts trots att grundmanuset – boken – är den mest välskrivna och mångbottnade. Eller så är det just det. Bra manus kan inte behandlas som snabbmat. Studio Sex hade behövt vara 15-20 minuter längre för att alla delar av historien skulle ha fått tillräcklig plats och nu gnäller jag inte bara för att gnälla, jag gnäller för att dom som såg filmen tillsammans med mig – och som inte läst boken – faktiskt inte förstod alla turer i filmen. Jag själv blir mest ledsen på när bra böcker slaktas på det här sättet. Den här förbaskade slit-å-släng-mentaliteten som genomsyrar allt från soffor och musik till nylonstrumpor och filmer nuförtiden.

Studio Sex handlar om unga tjejer som hamnar tokigt i tillvaron, om politiker som utnyttjar sin position i samhället, om narcissistiska män med skev självbild, om att pengar styr, om rädslor, om mod, om vägval och problemlösning på hög personlig nivå. Filmen hade kunnat bli så jävla bra. Nu blev den inte det. Läs boken istället.

PRIME TIME

En känd TV-programledare blir mördad på ett slott i Sörmland. Tio mer eller mindre kända personer är närvarande och en viss journalist vid namn Annika Bengtzon är på plats och lägger näsan i blöt som värsta Miss Marple. Det hade kunnat bli en riktigt skön Agatha Christie-look-alike-film av det hela men nejånejånejåneeeeej det blev det inte. Det blev som man säger – pannkaka.

Pannkaka är gott, jädrigt gott faktiskt. Jag äter mycket och gärna pannkaka men jag äter det helst med nån form av sött tillbehör. Jordgubbssylt, smörstekta kaneläpplen, hjortronsylt, egenplockade trädgårdshallon, glass av något slag, blåbär, bananpengar, lönnsirap, vaniljgrädde – och nu börjar det kurra i magen känner jag – valnötter, hemgjord chokladsås och listan kan göras hur lång som helst. Däremot, om en klåpare steker pannkakor och serverar dessa med ljummet vatten och riven bark då har jag inte svårt att tacka för maten redan innan den ätits upp. En sån pannkaka är Prime time. Urvattnad, smaklös och mycket tråkigare än den borde vara. Det är ju bara att följa receptet, hur svårt kan det vara?

Liza Marklunds bok som ligger till grund för filmen är bra, den är nästan på gränsen till spännande. Jag sträckläste den under en sommardag och tänkte väl inte mer på den efteråt men jag hade en skön lässtund under tiden. Filmen hade kunnat vara detsamma, den hade kunnat underhålla lättsamt och trevligt men utan att bli just sådär smaklös som jag tycker att den är. Den bränner aldrig till. Skådespelarna går på halvfart, det känns som Johnny Bråttom varit både scripta, regissör och klippare och jag retar mig ett tag men inte så mycket. Filmen är liksom inte värd det.

Jag valde, jag såg, jag överlevde helt utan men. Fyra filmer kvar att beta av.

Fyra.

Fyra?

Fyra!

NOBELS TESTAMENTE

”Från producenterna av Millenium-Trilogin”, så står det på filmaffischen, så säljs filmen in. Intressant det där.

När Liza Marklunds första bok Sprängaren blev film 2001 gjordes ett i mina ögon superfatalt misstag: Colin Nutley fick regissera filmen och som ett brev på posten fick Helena Bergström huvudrollen som journalisten Annika Bengtzon. Jag tror alla som har läst böckerna kan hålla med mig om att bokens Annika är väldigt långt ifrån filmens Annika och att Helena Bergströms kändisskap är problemet som ligger där emellan.

Tänk om dom rollbesatt annorlunda redan då, tänk om dom gett en någorlunda okänd skådespelerska chansen och därmed också gjort bokens huvudperson rättvisa. Så blev det inte och två år senare var Nutley/Bergström på´t igen med nästa bok, Paradiset, men efter det tog det slut. Det blev tyst som i graven. Böckerna fortsatte sälja som smör men några fler filmer blev det inte, inte förrän nu.

Fyra filmer kommer under 2012, varav Nobels testamente är den första, regisserad av Peter Flinth. Annika Bengtzon spelas nu av Malin Crépin, ett val som känns betydligt mer klockren än det förra. Björn Kjellman och Leif Andrée i återkommande biroller gör inte heller ont. Just den här boken har jag inte läst och kan alltså inte jämföra historien på detaljnivå men filmen är föga spännande. En kvinna blir mördad mitt på dansgolvet på Nobelfesten bara några meter från Annika Bengtzon och som nån slags nyckelvittne förbjuds hon att skriva om det som hänt. En journalist som inte får skriva är som en sångerska som får talförbud men Annika jobbar på lite ”alternativt” med redaktionens goda minne. Hon kör research, letar upp info om den döda kvinnan och hamnar – såklart – i händelsernas centrum.

Vilka är det då som förväntas se, hyra och köpa den här filmen? Är det Beck-folket? Är det Maria Wern-fansen? Är det dom som idogt väntar på att nåt vettigt ska göras med Camilla Läckbergs romaner? Är det tyskarna? Om jag tänker efter så det knakar, om jag tjongar till med en gissning så vild att mitt hår krullar sig så det ser ut som Elisabet Höglunds, om jag verkligen försöker sätta mig in i situationen att JAG var den som skulle sälja in den här filmidén till konsulenter och sponsorer och då förväntas kunna svara på frågan, alltså helt oavsett anledning så skulle mitt svar inte kunna bli annat än ett ljummet kraxande jag vet inte.

Att böckerna har en stor läsekrets förstår jag, det är relativt välskrivna böcker, skönt enkla att läsa i hängmattan, på flygplatser och den där kvarten innan man somnar en vardagkväll. Men filmerna. Ahuuummmm. Jag vet faktiskt inte.

Nobels testamente har en aura av löpandebandkänsla över sig, precis detsamma som vissa Beck-filmer har. Kanske beror det på att jag ser så väldigt mycket film, kanske beror det på att jag är överkänslig för smitvägar och plastighet, kanske beror det på att manuset inte är välskrivet nog men slutresultatet duger inte. Har man inga som helst krav, tycker man att alla-pratar-svenska i kombination med en ytlig deckargåta är gott nog för en filmkväll – precis som jag kände alldeles nyss – då duger filmen absolut men den behöver glass, latte, skön filt, fluffig kudde och möjlighet att ta en powernap som frivilligt tillval.

Det kommer alltså fem till filmer i serien, jag är inte direkt sådär jättepepp på dom men samtidigt känner jag mig själv. Håll koll efter Studio Sex, Den röda vargen, Prime Time, Livstid och en Plats i solen, dom lär dyka upp här på bloggen vad det lider.