ESCAPE ROOM

Ögonen fastnar på postern här bredvid. Jag har precis sett klart filmen och letar efter en bild till detta inlägg. Det här är bilden som dyker upp på IMDb. Jag tittar. Grubblar. Funderar på vad det är jag faktiskt tittar på. Dom där tomma pusselbitarna över munnen på filmens Zoey (Taylor Russell). Vad visar det? Att hon inte är en människa? Att Escape Room är nånslags AI-Terminator-film? Jag fattar inte, jag gör faktiskt inte det. Metallskelett? Odjur? Monster? Vad ÄR det? Det är ingenting som har med filmens handling att göra i alla fall. Ingenting alls.

Escape Room, som film, är som Saw fast för barn. Det är en välgjord bagatell med icke kända ansikten i alla roller men alla sköter sig bra. Det är ingen skräckfilm, mer en spännande thriller i sina bästa stunder. Den behandlar det här med liv och död både ingående, invecklat och djupt samtidigt otroligt ytligt när någon väl dör.

Alla vänner av diverse fobier och panikångestattacker får sitt lystmäte här och jag erkänner att jag ibland kände en redig ynnest att jag satt i soffan och inte var med gänget i filmen på deras strapatser. Jag tycker det här var en helt okej film, underhållande nog för en fredagskväll framför TV:n. Slutet må vara noll procent tillfredsställande men en schimpans kan räkna ut att Escape Room 2 kommer dyka upp innan man sagt gott nytt år 2021.

LOVE, SIMON


Obegripligt mossig version av komma-ut-som-gay-film trots att halva världen verkar vallfärda till biograferna för att se 17-årige Simon mejla sig ut ur garderoben just nu.

Det här lika smaklöst som ett hubbabubba man tuggat på i perioder sen 1983 så jag väljer att låta min dotter tycka och tänka idag. Jag såg filmen med henne, hon är 21, jag är en gammal kärring i sammanhanget och inte det minsta målgrupp för filmen MEN – hon är! Så här är Filippas recension av Love, Simon.

Love, Simon är egentligen inte dålig, men det känns som en film som borde ha producerats för 30 år sedan snarare än år 2018. Filmen motsvarar ett fint försök att filmatisera en ung killes struggeling med sin sexualitet men det blir för klyschigt och trovärdigheten faller gång på gång när scener av överdramatisering av såväl mobbning och utfrysning sker.

Filmen hade dock, i mina ögon, blivit betydligt bättre om fokus istället hade varit att porträttera en homosexuell eller transsexuell kärlekshistoria genom forum som Grindr eller Snapchat istället för det tafatta försöket att göra film av ett anonymt mejlande. Inte minst då filmen ”leker” med stereotyper och normer på ett skiftande sätt och visar ”förslag” på snubbar som skulle kunna vara den som Simon mejlar med. Det känns som att manusförfattarna vill förmedla den viktiga läxan att vem-som-helst kan vara gay och att stereotypifiera människor och sätta de i fack är otroligt dumt. Samtidigt som de har en übergay karaktär med i filmen som lägger kommentarer på löpande band som sätter mobbarna på plats och en pappa som ständigt drar heteronormativa antaganden om Simon och andra män.

Jag vet inte ens vad jag egentligen vill eller borde säga om denna film mer än att det gör mig väldigt ledsen om denna film behövs så mycket som tittarsiffror och omdömen verkar peka mot. Vem är jag att egentligen betygsätta eller formulera en åsikt kring problematiken att vara homosexuella idag, eller förr i tiden? Vem är jag att ifrågasätta Simons känslor inför sin sexualitet och den, av honom, existerande uppfattningen som hans skolkamrater har kring öppet homosexuella? Det är inte min sak att kommentera hans eller andra lidande av att komma ut eller hitta sig själva. Däremot, om det i USA eller andra västerländska länder, fortfarande finns en mentalitet om homosexualitet som den i filmen, tycker jag det är otroligt sorgligt.

Men hur viktig filmen än är….den är långtråkig och skitdålig. Och då hjälper viktigheten inte ett dugg.

Filippas betyg:

Mitt betyg: