Veckans dokumentär: Jag är min egen Dolly Parton

Dolly Parton är en komplex kvinna. Alla har vi våra tankar och funderingar kring den där bystiga råamerikanska tokplastikopererade kvinnan. Hon är nånslags urbild av en vuxen barbiedocka med rosa kläder och blonda peruker men hon symboliserar också styrka, personlighet och en jävla massa skinn på näsan.

I den här filmen får vi träffa fem sångerskor, Nina Persson, Helena Josefsson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén och Gudrun Hauksdottir och höra dom berätta om sig själva och sina tankar om rädslor, självförtroende, relationer, sina drömmar  – och barn. Det är mycket prat om barn och föräldraskap och inte alls lika mycket fokus på det som borde vara den självklara gemensamma nämnaren mellan dessa kvinnor och Dolly herself, det vill säga musiken. Dolly har ju liksom inga barn alls.

Den röda tråden jag saknar till en början blir lite klarare ju längre filmen går, eller så är det jag som släpper taget efter en stund och struntar i om jag greppar baktanken eller ej. Det är trots allt fem karismatiska kvinnor som bjussar på sig själva, fem mycket olika kvinnor med musikaliska bakgrunder som skiljer sig väldans från varandra och det är en mysig liten filmisk resa jag får vara med på. Sen är filmen inte alltigenom mysig, vissa delar är jobbiga att se (bland annat Gudruns diskussion med sin dotter om hur hon uppfattas som mamma) och vissa delar är kanske lite väl puttinuttiga för min smak.

Det enda irritationsmomentet som inte släpper är att Helena Josefsson låter precis som Filippa Bark när hon pratar, men mitt aber med detta är ju inte Helenas fel. Jag tycker bara inte så mycket om Filippa Bark.

TV-tips! Den här dokumentären visas på SVT1 imorgon kväll kl 22.00 (30/8).