Dagens Jim Sturgess: Across the universe

Jag erkänner utan omsvep: The Beatles är i stort sett ett svart hål i min musikaliska intressebank. Visst vet jag att dom var – och är – otroligt stora och visst kan jag gnola med i hitsen men jag har ingen aning om varför den där vita plattan är så stor eller vad Sgt Pepper egentligen är.

Att då se en film, en musikal, med enbart Beatleslåtar, är inte det aningens dumt i min situation? Jo, kanske. Kanske inte. Svårt att säga. Det är ju också så att när jag inte har någon relation till låtarna så kan jag se förbi dom även om jag fattar att om huvudrollen heter Jude så kommer det trallas lite Hey Jude innan filmen är slut.

Jude (Jim Sturgess) är en ung varvsarbetare från Liverpool (givetvis). Han hoppar på en stor båt och korsar Atlanten i jakten på sin biologiske far som visar sig vara vaktmästare på Princeton, gift och ha två barn och inte ett överdrivet stort intresse för att bli pappa till en halvvuxen tjomme på äldre dar. Jude träffar Max som har en lillasyster (Evan Rachel Wood) som kärar ner sig i Jude och allihop bestämmer sig för att rymma till New York där dom bor i nåt flummigt kollektiv hos en avdankad lokal rockersbrud vid namn Sadie.

Alla skådisar sjunger själva, det gillar jag och jag ÄLSKAR att höra Jim Sturgess sjunga. ÄLSKAR. Jodå, så är det, han är grym and I love him! Ja, jag tror fan det. Inte filmen, men han. Whohoo!

(Dagens Anne Hathaway-recension heter Love and other drugs)

 

Love and other drugs

Jamie (Jake Gyllenhaal) är en såndär kille som skulle kunna sälja sin mormor för rätt provision. Han är även en sån kille som skulle sälja henne snyggt, med ett charmigt leende till extremt överpris och ändå få köparen att känna sig toknöjd efteråt. En sådan försäljare är Jamie.

När han börjar som säljare på läkemedelsföretaget Pfizer och med hjälp av sitt breda leende, hundögon, blombuketter och ett jävla driv ska försöka få läkare att skriva ut Zoloft istället för Prozac och därmed ge honom själv klirr i kassan träffar han på Maggie (Anne Hathaway), en übervacker kvinna med perfekta mörkbruna lockar. Denna Maggie tar sig så långt in i Jamies hjärta att han för första gången i sitt liv håller sin promiskuösa gigolostil i schack och faktiskt känner något.

Om handlingen hade slutat där hade Love and other drugs varit vilken romantisk komedi som helst. Nu är det inte det. Maggie har nämligen Parkinson och med detta invävs en annan problematik, den där om svårigheten att vara anhörig och stå bredvid, den där om den cyniska läkemedelsbranschen, om amerikansk sjukvård, om en svår sjukdom mot vilken det inte finns något botemedel.

Love and other drugs är en film som vill mycket, den vill så jävla mycket att det istället inte blir nånting. Det är en romantisk komedi som inte är särskilt rolig. Att kasta in Jamies tjocka, rätt äckliga loser-bror som sidekick är ingen genomtänkt tanke, inte heller att när filmen är som mest känslig och skulle kunna vridas till att bli en riktig snyftare skriva in ett pyjamasparty i handlingen där dom festande männen är fullt påklädda, kvinnorna på sin höjd har BH, Jamie käkar en av Pfizers största succéer genom alla tider – ta-daaaaaam, Viagra! – och avslutar kvällen med en trekant vid poolkanten.

Det är mycket naket i filmen. Många scener med Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway helnäck i helfigur och det är nakna bröst här och nakna bröst där. Inget fel med nåt utav det om det för handlingen framåt men för mig känns det mest onödigt. Konstigt nog verkar inte Anne Hathaway tycka detsamma. Hon är modig, nåt annat kan jag inte säga.

Kemin mellan huvudrollsinnehavarna fungerar alldeles utmärkt, filmen som sådan går alldeles jättebra att se – EN gång – men för mig är den alldeles för spretig för att få bättre betyg än något ljummet ordinärt godkänt.