Sista måndagen med Matt: BORDERLINE – DESSA VACKRA HÄSTAR

Nu vi framme vid den allra sista anhalten i Matt Damon-temat som länge såg ut som ett tema som aldrig ville och kunde ta slut. Men nu är det slut, det här är sista filmen ut.

Filmen heter All the pretty horses och på svenska fick den det övertydliga tillägget Borderline – Dessa vackra hästar, som om man per automatik skulle förstå vad filmen handlar om. Psykisk ohälsa eller hästuppfödning? Både och? Eller kanske inget utav det?

Vännerna John (Matt Damon) och Rawlins (Henry Thomas) rider över prärien (?) mot Mexico i sin jakt på jobb och kanske ett liv. Det är fin musik, vackra vyer och snygga pojkar och med ens knallar tankarna över mot Brokeback Mountain, denna fantastiska film. Lika snart får tankarna knalla tillbaka med svansen mellan benen för det finns ingenting i den här filmen som liknar Brokeback Mountain ens på en liten ynka fläck.

Grabbarna kommer till Mexico, får en liten 16-årig snorvalpsrymling på halsen, John får jobb som hästskötare på en farm och kärar ner sig i ägarens vackra dotter Alejandra (Penelope Cruz) och allt går åt helvete dock fortfarande till fin musik.

Billy Bob Thornton har regisserat denna film vars manus är skriven efter en roman av Cormac McCarthy. Denne Cormac McCarthy är en intressant man tycker jag. Han ligger bakom romanerna No country for old men, The road och Child of God (som blev film 2013, James Franco skrev filmmanus samt regisserade och spelade huvudrollen). Samtidigt som han planerade sin 80-årsdag förra året fick han även se sitt filmmanus The Counselor bli film (i regi av Ridley Scott). Det finns några av hans romaner kvar som inte redan blivit film och mitt kanske-inte-alltför-högodds-tips är att Cormac McCarthys namn kommer synas på många filmiska förtexter även efter sin död.

Dock hjälper inte min lilla Cormac-fascination när denna film ska betygssättas, det här är nämligen en film som är väldigt svår att ta på allvar. Den är spretig som en knalldöd hängbjörk och den borde vara så mycket som den inte är. Den borde vara sorglig och jobbig och hemsk och vacker, hade jag gillat hästar så borde filmen haft ännu mer av den varan (med tanke på titeln). Men nu är den varken hackad eller malen, inte ens den bitterljuva kärlekshistorien tas om hand ordentligt.

Däremot är Matt Damon alldeles förtjusande här. Han gråter! Det är man inte bortskämd med direkt, salta tårar nedför en damonsk kind. Men tårar eller ej, Matt Damon ÄR bra och han bär den här filmen på sina flanellskjorteaxlar från början till slut.

Men nu är Matt Damons måndagar över och om några veckor kommer ett nytt måndagstema att ta vid. Det intressanta är att denna film kan vara den yppersta övergången någonsin mellan två teman och jag hade det inte ens som en baktanke, det bara föll sig så. Måndagen den tredje mars kör nästa tema igång, vad eller vem det handlar om är hemligt fram tills dess. Hihi.

42

1947 blev Jackie Robinson den förste svarte spelaren någonsin i Major League Baseboll (MLB). Han spelade då för Brooklyn Dodgers och hade nummer 42 på ryggen. Tio säsonger senare slutade han spela, fortfarande i Brooklyn Dodgers och med nummer 42 på ryggen. Filmens titel är således helt logisk och har ingenting med Liftarens guide till galaxen att göra (halloj ni unga killar på tunnelbanan som slog era kloka huvuden ihop och försökte diskutera er fram till varför denna film heter just 42 – hört talas om Google?).

42 handlar alltså om Jackie Robinson och hans liv, fenomenalt porträttlikt spelad av Chadwick Boseman. Han känns så rätt igenom hygglig. En trevlig snubbe helt enkelt. Filmen genomsyras av samma anda, Harrison Ford som den modige visionären Branch Rickey och Nicole Beharie som Jackis genomgoa fru Rachel. Självklart är historien viktig att berätta, 1947 är trots allt inte såååå länge sen och rasfrågor är tyvärr ständigt aktuella.

Den 15 april varje år har samtliga spelare tröjnummer 42 för att hedra Jackie Robinsons minne. Det är bra tycker jag. Men i Jackie Robinsons fall var det lika mycket Branch Rickeys förtjänst som hans egen att han blev så stor som han blev, alla behöver vi någon som tror på oss, som peppar och ger oss välbehövliga chanser. Därför kan man få sig en tankeställare av den här filmen även om man inte gillar baseball. Fast gillar man baseball funkar den såklart ännu bättre.

En mysipysig snällistrea. Så får det bli.