BLADE RUNNER

Klarar du inte av att jag svär i kyrkan, sluta gärna läs nu. Är Blade Runner en av dina absoluta favoritfilmer och du vet med dig att du tar kritik mot filmen personligt, klicka vidare till en annan filmblogg. Vet du med dig att du blir arg när någon inte håller med dig, att du vill hämnas, jävlas, skriva elaka kommentarer och få mig att tro att mina åsikter på ett eller annat sätt är monumentalt felaktiga för att jag är obildad, smaklös, ful, idiot, tom mellan öronen, oempatisk eller helt enkelt bara en kvinna som inte fått tillräckligt mycket kuk – gör oss båda en tjänst och gör nåt bättre av din tid än att läsa denna recension.

Med dessa varningar utfärdade tänker jag börja min text med att skriva att Blade Runner anno 1982, i mina ögon, är en RIKTIG SKITFILM.

Sådär, nu är ribban lagd. Nu vet du var jag står. Och du ska veta att jag har försökt. Jag vet ju att det här är en film man som filmälskare ska gilla. Den är i topp på mångas bästa-film-genom-tiderna-lista, den har jättehögt betyg på IMDb, den har satt standarden för massor av science fiction-filmer genom åren och jag borde – BORDE – tycka om den. Jag menar färgerna, neonen, känslan, musiken, hallå MUSIKEN, 80-tals-blipp-blopp a la Vangelis, vad finns det att inte gilla? Egentligen?

Jag såg Blade Runner i slutet på 80-talet första gången och förstod inte riktigt storheten men tyckte filmen var okej. En trea. Typ. Kanske var det vad jag tyckte, kanske vågade jag inte säga annat, kanske hade jag en lite mildare syn på Harrison Ford som skådespelare då, kanske var jag mer betuttad i Rutger Hauer (vilket jag iofs fortfarande är) och kanske tyckte jag att Sean Young hade den coolaste luggen av dom alla, mycket ballare än min egen spretiga helikopterlugg.

Nu såhär 35 år senare är det dags för en uppföljare till denna klassiker. 6:e oktober är det dags för Blade Runner 2049 att gå upp på svenska biografer och då den är regisserad av en av mina absoluta favoritregissörer, Denis Villeneuve, så är det självklart att jag är lite pepp. Pepp nog att se om originalet för att vara så redo som jag kan vara för nästa del av historien, den som utspelar sig trettio år efter att Rick Deckard (Ford) kärade ner sig i Rackael (Young) och Roy Batty (Hauer) höll en episk monolog och grät i regnet.

Deckard ska jaga och döda replikanter, det hålls utfrågningar för att ta reda på vilka som är människor eller androider, det pratas och gnatas och tempot är så andefattigt långsamt att det kliar i kroppen. Ja det gör det. Det KLIAR banne mig. Och hur fina miljöer det än är så kan ingen få mig att tycka att effekterna åldrats varken snyggt eller med värdighet. Hade det här varit någon annan film än en nostalgitripp från 80-talet hade dom allra flesta kritiker skrattat ut den, det är vad jag tror.

Såg man filmen som 10-11-åring på bio så är det solklart att man älskar filmen fortfarande. Jag har också såna filmer, filmer som har en speciell plats i hjärtat dit objektivitet aldrig når (*host* Cobra *host* Rocky IV) och det är så det ska vara, filmer kan få vara som kärlekar som aldrig rostar men filmer kan också få ses som exakt det man i stunden känner. Att en skitfilm är en skitfilm är en skitfilm. Så kände jag när jag såg Blade Runner. Ändå ger jag den inte en etta. Knasigt va?

Nej det är faktiskt inte så knasigt. Jag tycker nämligen så pass mycket om filmens sista kvart att det är den känslan jag tar med mig när filmen är slut. Från Roys FANTASTISKA monolog till det öppna slutet i Director´s cut-versionen till det kanske skönare slutet i dom andra två versionerna till vetskapen om att jag får se Ryan Gosling i uppföljaren genom en kameralins som Roger Deakins har kontroll över OCH höra musiken som är specialkomponerad av Benjamin Wallfisch, den enastående islänningen Jóhann Jóhannsson OCH storfavvot Hans Zimmer.

Så jag ÄR pepp på Blade Runner 2049 även om Blade Runner 1982 var en ännu större besvikelse än jag på förhand hade trott.

Sa jag att det var en SKITFILM?

I avsnitt 109 av Snacka om film blir det ett regelrätt battle om Blade Runner. Hur skulle det kunna bli annat när det är Steffos absoluta favorit och jag kallar den….skitfilm? Lyssna här.

Här är fler recensioner av denna gamla klassiska film:
Steffo
Jojjenito
Henke
Christian
Sofia

Tre om en: Filmer som inte kan hålla mig vaken

Sekundjakten (Downhill Racer- 1969)

Jag vet inte riktigt vad det beror på men det har blivit mycket Robert Redford härhemma nu. Han är inte någon personlig favorit, filmerna jag ser med honom är sällan några toppenrullar, ja, jag vet inte riktigt hur det kommer sig men ibland blir det så, filmer med vissa specifika skådisar kommer i klasar.

Att jag av nån anledning hyrt en skidfilm från 1969 med nämnde Redford i huvudrollen förstår jag inte riktigt heller men jag skyller på Gene Hackman som har en stor roll i filmen även han.

Jag älskade att titta på all form av utförsåkning när jag var liten och känner mig rätt hemma i den där gammaldags känslan av skidkläder och färger som filmen visar men hujhujhuj, det är inte mycket till handling eller spänning här inte. Nu är filmen från 1969 och troligtvis var det superhäftigt då att filma nån som åker störtlopp med en kamera på huvudet men när minutrarna går och det enda man ser är mellantider, skidspetsar och skidbacke då har jag svårt att hålla mig vaken.

Visst är det en omisskännlig 60-talsaura över filmen och den känslan är det inget fel på, men resten. RESTEN. Gäsp.

 

Här finns filmen att hyra.

 

 

 

 

Echelon Conspiracy (2009)

Det här hade kunnat bli en riktigt smart storebror-ser-dig-konspirationsthriller men när första halvan är sedd brakar det nästan åt fanders.

Edward Burns, Ving Rhames, Jonathan Pryce och Martin Sheen ger lite stjärnglans åt den här sömniga utdragna soppan men det hjälper inte.

 

 

 

 

 

Milagro (1988)

Robert Redford-dax igen dårå.

Här är han både skådespelare och regissör och från och med nu vet jag precis vem jag ska be om hjälp om jag någon gång lider av sömnsvårigheter framöver. Satan vilken sömnig film!

Jag har inget mer att skriva om filmen än att det är den första film jag ser från 1988 som jag verkligen inte tyckt om alls.

 

Här finns filmen.

Tre om en: Det luktar Hallmark lång väg

ÖGONBLICKET FÖRE TYSTNADEN (1999)

Jag gillar filmer regisserade av Clint Eastwood mycket mer än jag gillar honom som skådis. Tyvärr – ibland – tycker han om sig själv aningens för mycket som skådespelare och det händer att han i sitt arbete som regissör rollbesätter sig själv som huvudkaraktär i en film han är hundraprocentigt fel för.

I Ögonblicket före tystnaden spelar Clintan Steve Everett, en cynisk journalist som blivit ertappad med att sätta på chefens fru och därför får göra vad som verkar anses som ”skitgörat”, det vill säga åka till fängelset och göra den sista intervjun med den Frank Beachum (Isaiah Washington), en svart man som samma dag ska avrättas med giftinjektion.

Så långt kan man säga att allting är gott, i alla fall om man komprimerar filmens handling till en enda mening. Visst, Clintan kan definitivt spela journalist, inga frågetecken alls gällande detta, men resten, herrgud, resten.

Att han vid 69-års-ålder och rynkor som vittnar om kanske ännu fler år på nacken skulle funka som nån slags bargigolo, alltså nej, jag köper inte det. I en scen sitter han i en bar och pratar med en ung kvinna som jag först tror är hans dotter men när han börjar flirta och komma med oanständiga förslag som nån jävla snuskgubbe och dom precis har pratat om hennes ålder (23) då blir jag faktiskt lite illa berörd. Det smakar gammal femkrona i munnen och jag vill inte se honom slicka sig om munnen åt nästan femtio år yngre tjejer och jag vill definitivt inte tro att denna söta tjej (och ja, det är fler i filmen, dock inte riktigt lika unga) är så sugen på honom tillbaka som hon ska verka.

Det som gör att filmen inte bara luktar Hallmark utan STINKER billig TV-produktion är sättet det är filmat på. Det är Sunset Beach fast mörkare, det andas kulisser, malmedel och realisation, det känns som återanvänd och överdrivet kletig  filmmusik (bortsett från ett par scener där Clint Eastwoods egna omisskänneliga pianospel gör sig påmind) a la Glamour-klassiker och flera gånger beter sig ljud och ljus i filmen som att det liksom avslutar/tonar ner inför reklamavbrott.

Nämennej usch vilket nedköp det här var. En svag svag tvåa för Clintan som a ladies man. Rob Schneider är mer trovärdig som kvinnokarl banne mig.

Här finns filmen.

 

 

RESTING PLACE (1986)

En ung svart officer dör i strid och får inte begravas där föräldrarna önskar för samhällets invånare. Han är – var – ju svart och får således inte dela mylla med dom vita. Föräldrarna kämpar stenhårt för sonens rätt att begravas och major Kendall Laird (John Lithgow) försöker göra det han kan för att hjälpa dom sörjande. Att han börjar ana ugglor i mossen gällande hur, var och varför officeren dog gör inte saken bättre.

Det som gör den här (på riktigt!) Hallmarkfilmen till en någotsånär okej upplevelse är dels John Lithgows blotta uppenbarelse, plus Morgan Freeman och den fenomenala CC Pounder som den döde officerens föräldrar. Visst andas produktionen lågbudget och visst är det sedvanlig ”hallmarks” ljussättning men trots detta är det inte sååå pjåkigt. Historien är lika viktig som den är allmängiltig och hur mycket jag än skrattade åt förtexternas typsnitt så kunde jag hålla mig från garv senare. Rasism är helt enkelt för jävla hemskt.

Här finns filmen.

 

 

 

THE LIMEY (1999)

När Wilson (Terence Stamp) kommer ut ur finkan beger han sig direkt till Los Angeles för att försöka få klarhet i din dotters död. ”Bilolyckan” hon dog i känns inte riktigt rumsren och han bestämmer sig för att hitta slemtorsken Tony Valentine (Peter Fonda) som han misstänker ligger bakom detta brott.

I Priscilla – Öknens drottning spelar Terence Stamp transan Bernadette och här lyckas han med konststycket att göra sin karaktär Wilson, den hårda tuffa åldrade mannen, mer feminin än Bernadette i full drag. Han vickar på höfterna mer än Christer Lindarw i pumps och jag skrattar mig halvt fördärvad. Detta och detta allena är filmens enda förtjänst. Allt annat andas konstfilm a la Hallmark. Usel ljussättning, en klippning som är hysterisk konstig, en medioker – nästintill banal – historia och skådespelare som ser ut att skämmas ögonen ur sig för sitt yrkesval. Att filmen är regisserad av Steven Soderberg förvånar mig inte, han har verkligen visat att han kan kombinera riktiga superfilmer med bottennapp i plaskdammar.

Den här filmen luktar inte bara Hallmark lång väg, den andas kvarglömd soppåse med gammal lax i hallen.

 

 

 

 

Här finns filmen.

BLOOD SIMPLE

Det finns en hel del olika affischer till den här filmen men bara en som verkligen symboliserar min känsla av den – nämligen den här.

Blood Simple är en simpel historia men den är simpel i betydelsen enkel, inte banal. Gift kvinna är trött på make. Gift kvinna vänstrar med man anställd av den äkta mannen. Älskaren vill hjälpa till. Älskaren vill se den gifta kvinnan lycklig och ogift. Den äkta mannen misstänker att frun är otrogen och anlitar en privatdetektiv. Den äkta mannen vill se älskaren död. Älskaren vill se den äkta mannen död. Privatdetektiven till också se den äkta mannen död. Samtidigt snurrar takfläkten oavbrutet.

Blood Simple är bröderna Coens första långfilm och det är en imponerande debut måste jag säga. Fotot är snyggt, pianoslingan som finns i bakgrunden filmen igenom är jättefin och det finns en del scener som kommer sätta sig i mitt filmminne för alltid (däribland en som innehåller en åker, en bil, en spade och två män).

Frances McDormand spelar den gifta kvinnan Abby och hon har alltså funnits som en röd tråd genom hela Coenbrödernas filmhistoria. Hon gifte sig med Joel Coen 1984, samma år som den här filmen kom och tio år senare adopterade dom sonen Pedro från Paraguay.

John Getz spelar älskaren Ray och som jag ser det är han det svagaste kortet i filmen. Tyärr är han också med mest i bild.  Dan Hedaya är den äkte mannen Marty och det är verkligen ingen lätt roll att spela. Han måste ha haft ångest under många inspelningsdagar (och nej jag förklarar inte varför, det vore att spoila för mycket men har du sett filmen förstår du säkert vad jag menar).

Jag gillade känslan med Blood Simple, jag gillade skådespelarna men jag tycker storyn är aningens för lövtunn för att betyget ska skjuta i höjden. Men en superstark trea är det. Suuuuperstark.

Här finns filmen.

Farligt möte

Herreguuud så urbota less jag är på prefixen farlig. ALLT var farligt i slutet på 80-talet (och början på 90). Farlig förbindelse, Farligt begär,  Remo – obeväpnad med farlig, Farlig fantasi, Farlig sanning, Farlig vetskap, På farlig mark och nu Farligt möte. Det är nästan lika tröttsamt som att alla filmer Goldie Hawn var med i skulle börja på ”Tjejen som…” och alla filmer Mel Brooks gjorde hette ”Det våras för…”. Det är så fantasilöst att jag nästan blir arg, eller vadå nästan, jag BLIR arg. Dom här svenska översättningarna av originaltitlar kan reta mig till vansinne ibland.

Men okej, Farligt möte kommer undan med att det faktiskt blir ett farligt möte både i början av filmen när Hunnicut (Anne Archer) tackat ja till en blind date och befinner sig i ett hotellrum tillsammans med sin nya bekantskap när denne blir skjuten i huvudet och även när den något blåögde åklagaren Caulfield (Gene Hackman) letar upp kvinnan i hennes ödsliga stuga i dom kanadensiska bergen för att få henne att vittna om vem mördaren är. Men han är förföljd och det finns många som vill se den där väsande kvinnan död.

Varför väsande kanske du undrar? Jo, ingen kan som Anne Archer väsa fram repliker. Hon ser så otroligt trevlig ut och det ska hon nog vara glad för för tänk om hon fick för sig att byta yrkesinriktning och bli en såndär som läser in talböcker till exempel. Jag hade ju spytt efter första minuten, efter andra suttit och vrålat ”MEN TALA UR SKÄGGET MÄNNSKA!”, efter tredje stängt av och sen satt mig och skrivit hatbrev till bokförlaget. Hon har liksom bara ett enda tonläge dessutom. Underligt, men som sagt, jag gillar hennes utstrålning på film så kan hon bara vara tyst retar hon mig inte alls.

I den här filmen spelar Gene Hackman Gene Hackman, varken mer eller mindre. Han gör sitt jobb, han fick sin lön, filmen blev klar. Han fick springa runt lite på ett tåg som tar sig genom otroligt vacker kanadensisk natur och känna sig jagad samtidig som han ska ”ta hand om” vittnet, kvinnan, hon den väsande.

Som tidsfördriv fungerar Farligt möte bra. Det är ingen kalasfilm på något sätt men det är en rätt skön 80-talskänsla i filmen som ger mig nostalgiflashar och det räcker långt även om det inte finns något med filmen som fastnar och dröjer sig kvar, annat än Anne Archers väsande då.

 

 

 

 

Här finns filmen.