Fiffis filmtajm jämför: BLACK CHRISTMAS då och nu.

För det första kanske jag ska specificera bloggtiteln en smula. Det finns ingen sprillans ny version av Black Christmas, den senaste  gjordes 2006 och det kanske inte bör klassas som ett regelrätt ”nu”, men 1974 är definitivt ett ”då” och originalet kom det året.

I Sverige hette Black Christmas Stilla natt blodiga natt vilket känns som en ganska tråkig men fullt förståelig översättning då många skräckfilmer under den tidsperioden fick ordet natt i sig, som om ordet natt i sig skulle vara nåt läskigt. Jag fattar den där grejen lika lite som jag fattar att alla filmer med Goldie Hawn i rollistan skulle heta nåt med Tjejen som… För att ta ett nattexempel så blev Halloween (från 1978) Alla helgons blodiga natt.

Det känns trevligt med alla varianter av julmysboost såhär när det bara är några få dagar kvar till julafton men jag var en smula skeptisk till att dessa filmer skulle ge mig nåt att lägga i plus-burken vad gäller julstämning. Men, ack så fel jag hade! Jag stoppade originalet i spelaren och det tog inte många minuter förrän den välbekanta nostalgivärmen spred sig i bröstet. Jag kände lukten av varm glögg, jag kunde höra knarret av packad vit snö, välbekanta julsånger snurrade i bakhuvudet och jag mindes texturen av stickiga klänningar i tjockt tyg som känns mer som hästtäcken än klädesplagg. Jag tror min mamma, mormor och/eller farmor hade såna när jag var liten. Jag hoppas det för annars var det jag.

Något som också infinner sig är spänningspirret, det där jag känner igen från min barndom när jag såg läskiga filmer jag egentligen inte borde ha sett. Många skräckfilmer från 70-talet är otroligt bra på att skapa en krypande otäck stämning, en sån som går att skära i med smörkniv och jag hoppar till både en och två gånger. Filmen är bra gjord. Storyn håller. Skådespelarna gör sitt absolut bästa och det är härligt att se den otroligt söta Olivia Hussey i en annan roll än den som frälsarens mamma i Jesus från Nasaret. Margot Kidder, Stålmannens käresta Lois Lane, har den andra stora rollen och hon är också riktigt bra.

När första filmen är slut och jag börjar titta på remaken så känner jag direkt en ganska bra känsla i magen. Dimension Films-loggan i början får mig att tänka på Scream-filmerna, Jag vet vad du gjorde förra sommaren och en del andra teen-skräckisar som inte nödvändigtvis är urusla. Tyvärr försvinner den där känslan alltför fort. Det remaken har som är bra är julstämning. Det är blingbling och julkulor och julmusik men det är inte istället för en brasvideo jag tittar på filmen, det är för att bli skrämd. Ja, jo så är det. Det ÄR ändå en SKRÄCKFILM, inte Äntligen hemmas julspecial.

Morden är klafsiga, ljudet (likt på TV4) skruvas upp när det vankas läskigheter, skådespelarna borde inte få kallas skådisar (med Michelle Trachtenberg från Eurotrip som enda undantag) och jag blir uttråkad. Uuuuuttråkad blir jag. Jag sitter och tänker på filmen jag nyss sett, på hur smarta lösningar dom fick till och hur larviga dessa scener känns i ett nyare sammanhang. Jag får inte ihop det, jag kan inte förklara det bättre än att den här versionen känns som en plastig version av originalet, som fejkgrädde sprayad på en kladdkaka och som en halv minut senare bara är nån geggig vit vätska. Jag känner mig trött på sånt som inte känns äkta och när filmen är slut är jag glad som en speleman (tänk Kalle Moraeus när han gick vidare från Andra chansen till finalen i Globen).

Filmitch, Trash is king, Movies-Noir har också skrivit om originalet.

Black Christmas/Stilla natt blodiga natt (1974)

Black Christmas (2006)

 

Veckans serietidningshjälte på film: SUPERMAN

1978 hände något stort, något världsomvälvande i seriehjältar-på-film-genren. Christopher Reeve drog på sig Stålmannens trikåer i en telefonkiosk och på nåt sätt gav han hela genren ett ansikte. Människor som aldrig skulle höja på ögonbrynen åt gamla tiders Batman & Robin gick plötsligt på bio och njöt av en enkel handling som kretsande kring det onda mot det goda och som spetsades till med en massa effekter.

Hela historien börjar på planeten Krypton. Den är på väg att explodera och alla invånarna som vill överleva måste evakueras. Stålmannen är bara en liten oskyldig bebis när han blir lämnad av sina föräldrar som båda tänker avsluta sina dagar på Krypton. Han förflyttas till Jorden där han sedan hittas nånstans i den amerikanska mellanvästern av ett gammalt barnlöst par och där växer han upp som Clark Kent.  Han är en annorlunda grabb på många sätt. Snabb. Stark. Egensinnig. Kanske inte alltid en superenkel kombination för en ung kille. Åren går, pappan dör och när han berättar för sin gamla mamma att han tänker lämna gården – och henne – kommer en liten scen som påminner en hel del om Lilla huset på prärien, både vad gäller känsla, ljussättning, stråkar och näsdukemåsten.

Superman har en hel del svagheter som film tycker jag och den största är bristen på tempo. Filmen är nästan två-och-en-halv timme lång men känns som fem. Första timmen är så seg att blodet knappt rör sig i kroppen och det är inte förrän filmen tagit sig till Metropolis, Lois Lane introducerats och Superman blivit gammal nog att Christopher Reeve kan spela honom som den börjar på riktigt. Reeve är stilig som Clark Kent i perfekt lagd frisyr och stora svarta glasögonbågar och många är dom komiska scenerna när han ska verka klumpigare och svagare än han egentligen är. Han har bra kemi ihop med Margot Kidders Lois Lane, dom är fina tillsammans.

Marlon Brando är inte med så mycket men han spelar Pappa Stålmannen och lyckas med konststycket att spela över Brando-style dom få minutrarna han är i bild. Gene Hackmans namn kommer först i förtexterna, innan Supermanloggan till och med och visst var han ett mycket större namn än Christopher Reeve när det begav sig och visst tar Lex Luthor en hel del plats i historien men sett till vad han uträttar med sin screentime så borde han hamna ganska långt ner i rollistan.

Effekterna känns med rätta lite mossiga men dom är ändå gjorda med charm och finess och håller förvånandsvärt bra fortfarande. Regissören Richard Donner gjorde sitt bästa med tanke på att han förutom Omen endast regisserat episoder i TV-serier innan detta, om än en hel drös sådana.

Som helhet så gillar jag Superman rätt mycket men kanske mer som nostalgikick än som film. Jag såg den första gången när jag tjatade mig till en hyrhelg med moviebox nånstans i början på 80-talet och visst kändes den fräsigare då än den gör nu men Christopher Reeve håller hundraprocentigt fortfarande. Han är superfin som Stålmannen, jättecharmig och cool och med en glimt i ögat som jag sällan ser hon skådespelare varken då eller nu. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det tragiska som hände honom och att hans liv blev blev alltför kort men det är sant som det är sagt, livet är inte rättvist. Å andra sidan kan man alltid titta på Superman igen och njuta av en kärlekshistoria på hög höjd och med synlig bluescreen.

Filmen finns att se på Voddler för 19 kr för den som vill. Det var långt mycket dyrare att se den på moviebox 1983.