Etikett: Mårlind/Stein

Publicerat

ELD & LÅGOR

Få svenska filmmän över 30 kan göra mig lika genuint glad som Björn Stein och Måns Mårlind. Det är som att det SPRITTER om dom, som om deras kärlek till film inte kan rymmas i en kartong stor nog. Dom måste ut, dom måste testa, fixa, utmana. Vore dom pizzabagare skulle vi nog få se extra-allt-pizzor på menyn som gav både hjärtinfarkt, diabetes och dregelfläckar på skjortkragen.

När Eld & Lågor premiärvisades i Sverige på Stockholm Filmdagar var duon där och presenterade filmen och det var ljuvligt att se dom. Så glada, så stolta och upprymda. Som två spillevinker på legokalas. Underbart att se vuxna människor med passion och glöd på detta sätt, alltså UNDERBART är vad det är.

Dessa män har gjort en hel del vad gäller TV-serier och Hollywoodfilmer som Midnattssol, De Drabbade, Underworld Awakening och Shelter men Eld & Lågor är faktiskt bara deras tredje svenska långfilm. Storm (2005), Känn ingen sorg (2013) och nu denna film som är….ja vad är den egentligen? En romantisk bergochdalbana i 1940-talets Stockholm, en Romeo och Julia-saga belägen på Allmänna gränd på Djurgården med snittblommor, fjärilar, spöktåg, regnbågsbroar, eldsvådor, nazister, strippor, lögner, musiknummer, badbyxor, psykisk ohälsa, föräldraskap, hemligheter och två huvudrollsinnehavare som i och med denna film kommer ta sig in i många unga tjejer och killars hjärtan.

Frida Gustavsson och Albin Grenholm som Ninni och John är ett såntdär klassiskt kärlekspar som jag tror kommer fastna i den svenska filmhistorien. Vilken otroligt fin kemi dom har! Att Ninni och John dessutom funnits på riktigt och att grunden i denna kärlekshistoria faktiskt är sann gör filmen bara ännu bättre.

Allt detta ”riktiga” vävs in i Stein&Mårlinds effektfulla sagovärld och även om jag kan tycka att vissa delar av sidohistorierna tappas bort lite på vägen så vill jag ge dom cred till viljan och förmågan att väva in så pass mycket svärta som dom ändå gör i en film som denna.  Många hade nog låtit bli och fegat ur, speciellt – som sagt – eftersom det är ett Stockholm under brinnande andra världskrig med allt vad det innebär av rasister, tysklandsvänner och annat mindre smickrande.

Det är spännande att se rivaliteten mellan familjerna som ägde dom båda nöjesfälten på Djurgården, Gröna Lund och ”Nöjet”, det är häftigt att se ett Stockholm ”från förr” och det är en samling skådespelare som verkligen högpresterar. Förutom Frida och Albin har vi Robert Gustafsson som riktig gris (och Ninnis pappa), Helena af Sandeberg (som Ninnis mamma), Pernilla August (som Johns mamma) och Lennart Jähkel (som Johns pappa), Edvin Endre är Johns bror Lennart (och han ser verkligen ut som en otroligt ball mix av Dane DeHaan och mamma Lena).

Mer då?  Zara Larsson, kan det vara nåt? Eller Jay-Jay Johansson som pianist? Behöver du mer på pluskontot för att trava iväg till biografen?

Imorgon är det Alla hjärtans dag, då har Eld & Lågor premiär. En perfekt första-dejten-film! En alldeles strålande wow-20-år-ihop!-film också. Eller så går du och ser den alldeles själv i helgen, drömmer dig bort och njuter av svenskt filmiskt ögongodis. Släpp sargen innan bara. Ge dig hän. Våga ge dig ut där och bara ta in. Lyckas du med det kan jag lova dig en riktig åktur.

Publicerat

KÄNN INGEN SORG

Som av en händelse befinner sig jag och mina barn i Göteborg när Känn ingen sorg har premiär. Vi köper biljett till första visningen för dagen och promenerar till Bergakungens stora salong 1 (otroligt fin biograf för övrigt) i gassande solsken. Vi är lagom pepp alla tre fast av olika anledningar. Sonen för att det alltid är kul att gå på bio, jag för att jag gillar Håkan Hellströms musik OCH tycker det är en spännande idé att göra film på det här sättet och dottern för att Adam Lundgren är så jäääääääla snygg.

Min son är – vad jag kan se – ensam av manligt kön i salongen. Nu är det inte fullsatt på något sätt men det är slående att det bara är unga/ganska unga tjejer i publiken. Fler som tycker Adam Lundgren är snygg eller är dom Håkan-fans? Jag behöver inte fundera så länge. Filmen börjar och jag kan konstatera att KOMBINATIONEN Lundgren&Hellström är helt klockren. Tjejerna skrattar högt åt ALLT denne Adam säger – eller Pål som han heter i filmen. Dom skrattar även när det inte är tänkt att vara roligt. Det är ett sånt där enerverande skratt som tjejer (ja, oftast tjejer) tar till för att ”imponera” på killar dom vill ”imponera på” genom att få dom att tro att dom har en skön humor som tjejen i fråga förstår genom att skratta lite för högt på helt fel ställen. Står man bredvid och lyssnar känner man mest för att skaka på huvudet för killen är oftast torr som fnöske och fattar inte alls att tjejen bara vill ligga, inte skratta åt hans ”skämt”. Precis så känns det att sitta i salongen, som att bevittna nån form av masspsykotiskt wannabe-ragg. Några gånger vänder jag mig mot dottern för att se om hon skrattar hon med (och om det är jag som bara inte fattar komiken) men det är alldeles tyst. Det kanske är göteborgshumorn jag inte greppar? Jag vet inte. Jag vet bara att filmen är väldigt lite komisk i mina ögon.

Vad är då filmen? Mmmmmm. Första halvan av filmen är en studie i scenografi och poser. Det är ett sammelsurium av prylar, kläder, bostäder, situationer som ger mig hintar från väldigt många tidsepoker, så många hintar att jag kollrar bort mig själv. Är det ens nödvändigt att tidsbestämma filmen? Kanske inte, men i mitt huvud är det det. Kläderna känns 20-30-40-tal men dottern säger att det ”ju bara är vanliga hipsterkläder”. Kan så vara att hon har rätt. Pål bor hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i en lägenhet som andas Söderkåkar, med tidningspapper på väggarna och utedass. Påls bästa kompis Johnny (Jonathan Andersson) bor i en flådig våning som utstrålar nån form av påkostad, hemtrevlig cirkusinredning. Påls andra bästis Lena (Josefin Neldén) boxas men träningslokalen känns mer som nåt ur Rocky/Million Dollar Baby än atletmodern a-la-SATS.

Men den underligaste karaktären är ändå Eva (Disa Ostrand) som skrider omkring som en Ava Gardner med obeskrivligt höga byxor och knallröd putmun. Mig veterligen finns det inte en hipster i världen som klär sig så, men jag kan ha fel. Pål har en mobiltelefon, en gammal Nokia (typ), som får mig att tänka att det är början på 2000-talet men så hissar Eva upp en Iphone som hon filmar med i en scen och då är jag borta igen.

Sånt tänker jag på hela första timmen. Jag tänker att scenografen måste ha haft julafton och att regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein har skapat en hittipåkänsla i filmen som är rätt skön. Underlig – men skön. Sonen skruvar på sig, han har tråkigt det känns lång väg och ja, jag håller med honom, det är snyggt men segt. Jag säger som indianerna: fyra posörer gör ingen film.

Men, sen kommer det ett men. Det kommer ett ganska stort men. Ett MEN helt enkelt. Det händer en grej i filmen, en scen på ett tåg och med ens får filmen en nerv, en puls, en personlighet och jag känner att jag ler. Jävlar alltså, nu börjar filmen, NU fattar jag grejen. Dom skrattande tjejerna skrattar inte längre, jag hör snor rinna, det hulkas, det låter både det ena och det andra och jag tycker om Håkan Hellström kanske mer än jag nånsin gjort. Jag känner värmen i bröstet, den där goa filmiska värmen och jag får svälja både en och två gånger för att faktiskt inte gråta.

Trots en svag början är eftersmaken god så nej, jag känner ingen sorg, inte för filmen, inte för Håkan Hellström och absolut inte för Göteborg.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Dotterns betyg: