Etikett: Matt Damon

Publicerat

UNSANE

Två saker är jag säker på: att goda råd inte alls är dyra och att talang inte kan köpas för pengar.

Så, se och lär ni bittra, sura missförstådda filmskaparwannabes som tror att ni inte kan bli något i livet för att ni inte är födda med silversked i munnen, att ni inte har någon fritidsgård att gå till, att ingen ger er en räkmacka, att det inte finns filmutbildningar ni kommer in på, att omvärlden inte förstår er kreativitet och nyskapande idéer.

Det är så HIMLA lätt att skylla på andra, det är alltid den enklaste utvägen. Men ärligt talat, är det inte dags att svälja både stoltheten och piedestalen och inse att ingen annan kommer ge er genvägen till vare sig guldet eller dom gröna skogarna. Livet är till för att hitta stigen själv och att gå på den med bestämda steg tills man kommer fram till sitt eget mål – för EGEN maskin!

Att titta på Unsane får mig att fundera på alla som klagar på svensk filmpolitik, på svårigheten att hitta finansiering, på att det fokuseras så lätt på allt som INTE går. Sen tänker jag på Crazy Pictures som hade en klar vision av vad dom ville göra, som visste hur mycket pengar dom behövde få ihop och som tänkte utanför lådan. Att finansiärerna sedan kom och knackade på dörren och ville vara med är en annan historia, dom började med en idé och med TALANG.

Att den store regissören Steven Soderbergh bestämmer sig för att filma en långfilm med en Iphone 7 är så smart. Precis som med Sean Bakers film Tangerine (som kom 2015) visar Soderbergh att det går att göra en film värdig biovisning med en enkel jävla mobiltelefon. Bra idéer är således inte dyra och ett bra skrivet manus är ett bra skrivet manus. Att filmen hade en budget på 1,5 miljoner dollar kan ju såklart kännas som mycket pengar men i sammanhanget är det bara lite myntklirr i fickan. Huvudrollsinnehavaren Clarie Foy ville säkert ha lön och det var väl annat som kostade pengar men själva produktionen kan inte ha kostat mycket.

Så, oavsett om du heter Soderbergh, Andersson, Hamsah eller Snoppsson i efternamn, vill du bli morgondagens stora filmmakare, ta fram mobilen i fickan och gör nåt vettigare än att lägga upp 3000 snapchats om dagen. Det går inte att skylla på andra att du inte kommer nånstans. Fan, du har ju din framtid i fickan, börja filma. Det kostar inget.

Här kan du se en intervju med Steven Soderbergh där han pratar om inspelningen och hela filmen finns att se på Viaplay om du blir nyfiken. Eller att hyra på tex Itunes. 

Publicerat

DEADPOOL 2

Det finns få parametrar som är så svåra att värja sig mot som kombinationen lekfullhet, smartness och charm. Det gäller egentligen i alla situationer och med alla människor. Hur kan man inte gilla den kombon?

Deadpool som filmisk figur känns som urtypen av en mix av dessa egenskaper och både första filmen och denna är en produkt av människor bakom (och framför) spakarna som behärskar dessa kvalitéer till fullo. Med det sagt, det är ingen idé att jag mörkar mina åsikter om filmen, inte ens såhär pass långt upp i texten, för det här är BRA SKIT, det är underhållande till max och jag har svårt att se att man kan få mer bang for the bucks än såhär för biljettpengen.

I Deadpool (första filmen)  var det en massa kluriga referenser som lätt flög över ens huvud om man inte var koncentrerad och med i matchen. Deadpool 2 tar steget ännu längre och med alla dom filmiska referenser som haglar här är det VERKLIGEN en film som hyllar oss nördar. Som känns tacksam över att vi nördar finns. Vi som sett filmerna, som snappar upp saker, som hänger med i den populärkulturella sfären. Jag fattar att filmen kan upplevas larvig om man inte är ”en av oss” men å andra sidan, varför utsätta sig för filmen om man inte gillar genren, det är ren idioti. Så ser du en brutalsågning av Deadpool 2 någonstans, lita inte på den. Den är skriven av någon som inte fattar grejen.

Hur kan jag skriva så? Hur kan jag vara så kategorisk, nästan fördömande? Jo, jag kan vara det för det här är en film för oss som fattar sammanhanget, ingen annan har där att göra. Att se och njuta av Deadpool-filmerna är som att vara med i en förening för special people och samtidigt inse att vi är många många måååånga som ÄR just special people. För att uppskatta Deadpool ända ut i fingerspetsarna – och ända in i hjärteroten – måste du vara en del icke-PK, du måste uppskatta sånt som är utanför boxen, du måste kunna skratta åt skämt som andra kanske ser som konstiga och/eller rent av störda och du kan inte sitta och halvsova. Det händer nämligen grejer varenda millisekund av filmen (nånstans på duken) och det är därför både denna film och den förra har en sån himla hög omtittningspotential. Man ser helt enkelt nya saker hela tiden.

Att Ryan Reynolds ÄR Wade Wilson/Deadpool känns lika självklart som att solens strålar ger värmeutslag. Jag har svårt att se att han ska kunna toppa den här prestationen någonsin framöver även om jag med dessa två filmer faktiskt förstått att Reynolds är en betydligt bättre skådis än jag tyckt innan. Att kunna spela med i komedier är en sak, att vara bjussig och rolig på riktigt en annan och i Deadpool-filmerna får han chansen att gå totalt NUTS i en karaktär och SOM han lyckas med det.

I den här filmen, precis som i förra, blandas ren jävla galenskap med en mörkare underton som jag tycker fungerar jättebra. Filmerna behöver sorgen för att knasbolligheterna ska kunna kicka in ordentligt i själen. Det finns bad guys som beter sig som bad guys på riktigt, det finns scener som man inte kan ha osedda om man en gång har sett dom (babyben ftw!) och som sagt, dom filmiska referenserna är het freakin klockrena.

Jag var ofantligt underhållen under dessa två timmar och jag LÄNGTAR efter en tredje film om den mänskliga avocadon Wade. Uppfriskande, asroligt och såååå härligt sjukt är vad det är och biobiljetten är en solklar investering i gott mående.

Publicerat

SUBURBICON

Med vänner som bröderna Coen behöver man inga fiender.

Elak mening? Ja, kanske. Men det råder inga som helst tvivel om att Suburbicon är årets stora nepotismfilm i Hollywood. Att George Clooney känner bröderna Coen är en självklarhet efter hans skådespelarinsatser i O Brother where art thou och Burn after reading. Att bröderna Coen säkert har ett och annat mediokert manusutkast i byrålåderna står också utom alla rimliga tvivel, speciellt efter Suburbicon är ett av dessa.

Clooney vill regissera, ett halvtaskigt Coen-manus är bättre än mycket annat, Clooney känner Matt Damon, titeln är sjukt klatschig, Julianne Moore rings in för att hon är skitsnygg i 50-talsklänningar, det har hon visat på vita duken förut, Oscar Isaac som får två inspelningsdagar mot ett namn på affischen och VIPS har man en budget som håller och en film som får grönt ljus. Jag kan förstå det. Premisserna är klockrena. Så många stora namn bakom och i en film, den säljer i princip in sig själv, dummare än så är inte filmfabriken. Vi som tittar däremot, vi är kanske desto mindre smarta eftersom vi gång på gång går på det. Men…å andra sidan…vad fan ska vi göra? Man vet ju aldrig förrän efteråt om slutresultatet blev bra eller anus.

Suburbicon – för mig – är inte ända-in-i-tjocktarmen-anus, jag kan se vissa ljusglimtar även om dom inte är många. Matt Damon är en sådan. Maken till stabil skådespelare har sällan skådats med ett annat förnamn än Tom (Hanks, Cruise, Hardy). Julianne Moore är också alltid bra även om rollerna som Rose och hennes syster Margaret är så endimensionella att hon säkerligen hade kunnat göra detta i sömnen. Oscar Isaac skulle kunna vinna VM i Glimten I Ögat, det är klart han är bra även här men sen då…..sen då….allting annat.

Att bli skriven på näsan är sällan en funktionell åtgärd om man vill få fram sin åsikt OCH få till en verklig förändring och i Suburbicon är antirasismen så övertydlig att en blind kan läsa bokstäverna med fingertopparna trots att dom är skrivna med blyerts under en två decimeter tjock glasskiva. Ändå är den svarta familjen i ”den perfekta amerikanska förorten” kanske dom mest intressanta personerna av dom alla. Sablar vilket tålamod dom uppvisar. Ett knyta-handen-i-byxfickan-jävlaranamma av sällan skådat slag. Att denna del av filmen är både onödigt stor och samtidigt irriterande liten bevisar att manuset är rätt taffligt. Clooney vill berätta saker men manuset håller inte för det.

Det enda jag egentligen bär med mig av filmen är lille Nicky, den enda rollfiguren som jag känner för och med. Bra skådespelare också. Noah Jupe har ett imponerande CV trots att han är en youngster och vi kommer få se massor av honom framöver, det är ett som är säkert.

Något annat som är säkert är att det här är en film jag inte kan ge godkänt, den är alldeles för undermålig för det MEN jag hade heller inte supertråkigt och jag har sett många långt mycket sämre filmer. Så. En medelmåttig tvåa får det bli.

 

Det här var december månads filmspanarfilm. Klicka på namnen för att läsa mina filmspanande vänners tankar om filmen. Joel skriver inte om den men han hade planer på att lämna biografen efter halva filmen, det kanske är betyg nog?

Sofia
Cecilia
Jojje

 

Publicerat

DOWNSIZING

Om jag vore en person som tittade på och recenserade filmer enbart med hjärnan skulle jag ha grava problem med Downsizing. Det finns nämligen så mycket som är tokigt med filmen.

Scener som är rent obehagligt dåliga, manusmässigt öppna dörrar som regissören och manusförfattaren Alexander Payne ändå missar att slå in, det är knepigt och ologiskt och ibland på gränsen till korkat men ändå, ändå är det en alldeles uuuuuunderbar filmupplevelse att titta på detta. Hjärnan och magen är helt enkelt lite osams igen.

Min magkänsla är dock med på noterna redan några minuter in i filmen och där sitter jag i över två timmar till och bara ler. Jajävlar, jag ler som en pårökt delfin större delen av speltiden, jag blir pirrig i magen, jag blir lycklig för filmen är så kreativt crazybananas nästan Terry Gilliam-style. Ja nästan. Som en vardagsvariant av Terry Gilliam. Som ett första utkast av en Gilliam-film. Möjligtvis.

Filmen är inte i Gilliam-nivå hela tiden, snarare sällan mer än sekunder här och där och det är där det skaver för mig. Det är där Herr Payne missar tio, hundra, TUSEN chanser att skruva till berättelsen ännu mer och gå all-in i allt det balla. Det är som att han kläckt en ascool idé och sen skrivit manuset runt själva grundidén men manuset är inte tillräckligt bra och storyn håller inte hela vägen men jag köper det ändå, jag gör det.

Film är känsla mer än förnuft och Downsizing är som en burk gjord av känslor med ett innehåll som är en blandning av vetenskaplig egensinnighet, religiös mumbo jumbo, humor, charm, fördomsfullhet och thailändskan Hong Chau som är den enda av filmens medarbetare som har i Oscarssammanhang att göra. Hennes skådespelarinsats är det svårt att värja sig mot. Svenska Margareta Petterssons insats däremot, den ids jag inte ens analysera. Jag skyller inte den hemska scenen på henne, jag skyller på Alexander Payne som okejat den. Obegripligt.

Rolf Lassgård har en relativt stor roll för att vara en bi-sådan men han gör det han ska utan att rocka någons värld. Matt Damon är föga förvånande felfri som huvudrollsinnehavaren Paul Safranek och Kristen Wiig är hans fru. Även hon bra, såklart. Christoph Waltz har för en gångs skull fått en lättsinnig och frejdig roll och han sköter sig.

Det är mycket som sticker ut som plus och ändå är det en hel del även på minuskontot men när jag summerar filmen i skallen – och magen – så känner jag fortfarande värmen från en rolig idé, en nyskapande film och flera scener som var sånt jag aaaaaldrig sett förut. Sånt MÅSTE premieras ÄVEN om filmen är spretig och doftar oklar på många plan.

 

 

 

Den här filmen är Filmspanarnas månadsfilm och ”storfilmen” av dom fyra filmerna vi såg på filmspanardagen på Stockholms Filmfestival i lördags. Här är mina bloggvänners tankar om filmen. Jag känner på mig att åsikterna kommer bli minst lika spretiga som filmen…
Henke
Sofia
Jojje

Publicerat

THE GREAT WALL

Kinas största regissör möter Game of Thrones-musikanter möter författaren till World War Z möter USA´s största snällisskådis möter starka kvinnor, gröna monster och koreograferade stridsscener. Ja precis, The Great Wall är allt detta och jag satt och dregglade mig igenom filmen, ja det gjorde jag och jag skäms inte över det. Inte ett dugg.

Det här är en film som man BÖR se på stor duk, det här är  nämligen ögongodis av sällan skådat slag. Min jämförelse med Game of Thrones är inte helt ute och cyklar nämligen. Alla som sett någon av GoT-avsnitten med välregisserade masscener och det där välkända musikaliska trummandet i bakgrunden – och gillar det – kommer att le förnöjsamt med ståfräs på armarna under stora delar av denna film.

Jag fattar att man tämligen lätt kan avfärda The Great Wall som CGI-gegga eller nån barnslig Drakar & Demoner-wannabe eller bara ett påkostat försök till filmiskt samarbete mellan två av världens största länder MEN om man istället för att tro och tycka en massa utan att ha sett filmen istället tittar och bildar sig en egen uppfattning så kanske åsikterna skulle bli lite mer nyanserade? Men vad vet jag? Jag är bara en simpel filmälskare som tycker mig kunna se det fina i när en otroligt begåvad regissör som Zhang Yimou visualiserar en påhittad saga.

Varför byggdes egentligen den kinesiska muren? En spännande fråga som här får svar och jag ÖNSKAR att jag hade sett den här filmen innan jag själv promenerade uppe på nämnda mur men nä, jag var där för många år sedan då det mest spännande med muren var att stegen var så höga att träningsvärken gjorde sig påmind i veckor efteråt OCH det faktum att den kinesiska muren var (och är?) det enda byggnadsverket som är synligt från Månen. Min fantasi är dock tillräckligt twistad för att jag ska kunna tro på den här historien. Why not liksom?

Betygsmässigt blir det kanske inte den starkaste av fyror men filmer som jag känner för att se om direkt eftertexterna slutat rulla är inga treor, dom filmerna är bättre än så. Och sen är det ju musiken, den som jag associerade till Game of Thrones tämligen direkt jag hörde den. Det coola är att kompositören Ramin Djawadi faktiskt HAR skrivit musik till Game of Thrones! Och Pacific Rim, Clash of the Titans, Prison Break, Westworld, The Strain och Warcraft-filmen. Han kan det här med bombastiska ljud som ger en knottror på hela kroppen precis som Zhang Yimou kan det här med storslagna scener och Matt Damon fattar när det är dags att sätta upp håret i tofs.

Koppla bort hjärnan och njut en stund. Because you´re worth it!

I avsnitt 82 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen och man kan väl säga som så att våra åsikter går en smula isär.

Publicerat

JASON BOURNE

”Hörru John”, sa Paul Greengrass till kompositören John Powell en vacker dag. Det kan i och för sig varit en regnig också, jag har såklart ingen aning då allt jag skriver här är ren spekulation.

”Hörru John. Vad säger du? Kan du tänka dig att skriva lite musik till den nya Bournefilmen som jag ska skriva och regissera?”

John Powell tittade förnumstigt på Paul. Var det inte en självklarhet att han skulle få skriva musiken? Han hade ändå gjort det till The Bourne Identity, The Bourne Supremacy OCH The Bourne Ultimatum och dom två senare filmerna hade Paul dessutom regisserat. Om det finns husmöss och hustomtar så var John en sån, fast kanske snarare huskompositör eftersom han alltså var mannen bakom musiken i alla filmer med Matt Damon som Bourne. När Jeremy Renner vikarierade 2012 var det ingen som frågade. Jävla skit-Hollywood alltså. Otacksamma jävlar. Man kan aldrig vara säker på ett jobb.

”Varför frågar du?”, säger John och spänner ögonen i Paul (det börjar likna nån form av Beatles-drama det här…) ”Du borde veta att det här är min mest stabila inkomstkälla!”

”Ja….min med”, svarade Paul och blicken slokade bakom dom runda glasögonen. ”Men nu är det så att jag får betalt på ett annorlunda sätt den här gången – och så även du. Ju mindre Matt Damon pratar, ju mer pröjs får jag och du får betalt per spelad musikalisk minut i filmen.”

”MENSÄTTIGÅNGDÅFÖRFAN!!!” skrek John i falsett. ”Skriv ett manus där Bourne är så tyst att man nästan tror att han tappat tungan och bygg upp hela filmen på misshandelsscener och långa biljakter så min musik kommer till sin rätt. Jag kan pumpa den i två timmar om det behövs, det är bara att loopa skiten. Det är ju inte som att filmen inte säljer in sig själv. Alla kommer vilja se den, du behöver inte knåpa ihop nån story. Släng in Alicia Vikander i uppsatt hår så kommer halva jordens befolkning vänta på att Bourne ska lösa upp knuten i nacken, det räcker för att hålla pöbeln vaken. Åsså min musik på det. Okej, den KAN upplevas sövande men det går att pitcha upp volymen, det finns inte en chans att nån somnar.”

John tittade på Paul. Paul tittade på John. Båda log och nickade. Så fick det bli.

Publicerat

THE MARTIAN

Dom senaste åren har jag gått igenom helveten jag inte önskar min värsta fiende. Jag har varit med om sånt man skriver självhjälpsböcker eller filmmanus om, sånt som blir tjocka kapitel i memoarer, sånt som bildar ärr i både ens själ och hjärta och som förändrat vem jag är och hur jag tänker på sätt jag knappt själv kan greppa.

Jag jobbar stenhårt för att kunna hantera allt som kommer upp i kölvattnet av detta mörker. Dagligen gör jag det, jag löser större eller mindre kriser och problem, jag gör det för jag har inget val. Jag har inte bett om situationen jag hamnat i, det finns inte en promille egen förskyllan i det hela men jag vägrar se mig som ett offer, den tanken existerar helt enkelt inte.

När allt var som värst gick jag till en psykolog, jag kände att jag behövde hjälp för att orka, för att inte gå sönder. När jag satt där i fåtöljen, berättade, fnissade, grät, snorade, hickade, hulkade avbröt psykologen mig och sa: ”Jag förstår inte att du orkar skratta, att du trots allt du varit med om fortfarande kan se det komiska i saker och ting.” Jag tittade på henne och svarade: ”Jag kan inte göra på något annat sätt. Jag dör annars.”

När jag sitter i biomörkret bredvid en kille till vänster som idisslar baconchips samtidigt som han visselandas genom näsan och en kille till höger som klappar händer, skrattar med magstöd, tjoar och sjunger Waterloo med ljudlig stämma så vill jag inte vara någon annanstans på jorden. Inte i rymden heller. Jag vill vara BARA precis där på rad 7 på Rigoletto med billiga 3D-glasögon som skaver på näsan och med Matt Damon på stora duken som försöker överleva ensam på Mars genom att se på livet och sin situation genom ett filter av humor.

Jag njöt varenda sekund av dom två timmar och tjugotvå minuter rymddramatik som regissör Ridley Scott bjöd på, jag älskade varenda skådespelarnuna, discomusiken, historien som baserats på Andy Weirs bok. Jag levde mig in i Mark Watneys (Matt Damons) utsatthet till hundra procent, jag skrattade, tårarna rann, jag fick panik, andnöd och höll på att explodera i hela bröstkorgen sista tjugo minuterna. Och det sjuka i hela upplevelsen var att jag på nåt underligt sätt kände igen mig.

Kan man skratta åt eländet kommer det inte åt en, inte på riktigt, inte ända in liksom. Mark Watney är ett grandiost filmiskt bevis på det. Han är för problemlösning vad Robin Williams var för tänka-själv-mentaliteten i Döda poeters sällskap och – faktiskt – vad jag var för min egen självläkning vad gäller krishantering.

Alla vill väl på något sätt komma hem, oavsett om man är 200 miljoner kilometer hemifrån eller helt enkelt bara gått lite vilse i sig själv?

Publicerat

Fredagsfemman #191

5. Flimmer

Idag börjar Flimmer, Norrköpings alldeles egna filmfestival. Programmet känns både matigt och intressant och vågar man sig inte på några mindre/smalare filmer så förhandsvisas The Walk i 3D OCH man har chansen att se Ex Machina på stor duk. Bara en sån sak! Här kan du läsa om festivalen som håller på ända fram till 11:e oktober.

.

.

.

4. Vad skulle du vara villig att betala för att se film på IMAX?

Vad är rimligt för en biobiljett? Var går din smärtgräns? Jag vet var min gräns går och det skulle antagligen få ekonomerna på SF att halka av stolen MEN jag vet också att jag inte är ”normalt funtad” vad gäller denna grej. Så därför är jag nyfiken på riktigt, hur tänker du?

.

.

.

.

3. Stockmotion Filmfestival

Idag och imorgon är det filmfestival på Filmhuset. 58 kortfilmer visas (både dokumentära och spelfilmsvarianter) och det hålls en hel massa intressanta seminarium. Jag kommer kolla läget där idag och agera ”wingman” till min vän Johanna som är en duktig dokumentärfilmare och hennes fina film Lasse och Ulla visas i eftermiddag (kortfilmsversionen). Läs mer om festivalen här.

.

.

.

2. Matt Damon

Idag har den premiär, filmen som jag hoppas ska ta tillbaka Ridley Scott i gammal god filmarform. The Martian. Rymden. Härligt. Min son såg trailern och undrade om det var en fortsättning på Interstellar. Fullt rimlig fråga kan jag tycka efterson både Jessica Chastain och Matt Damon är med i båda filmerna. Men här är Matt Damon i fokus. Ensam på en planet far far away. Jag får panik bara jag tänker på det men i helgen blir det biobesök! Såklart!

.

.

.

1. Saga Norén Länskrim Malmö

Bron är tillbaka med en tredje säsong och det har svidit i inkorgen i många veckor nu när jag fått länkar till dom första fyra avsnitten men valt att inte titta. Jag är alldeles för dålig på danska för att våga sjabbla bort otextade Bron-avsnitt genom att sitta som ett frågetecken och humma över vad som sägs. Tyvärr. Så nu sitter jag framför TV:n klockan 21 på söndagarna, utvilad med rak rygg och bara njuuuuter av SVT-kvalité in i minsta detalj. Fy fan alltså, bara Bron är värd hela årets TV-licens! Jag saknar Kim Bodnia men älskar Saga Norén och önskar att alla dagar vore söndagar!

.

.

Publicerat

INTERSTELLAR

Hej!

Jag har sett Interstellar.

Den var bra.

Hejdå.

.

.

[Inuti mitt huvud]

Fan, det känns rätt torftigt det där. Det var en bra idé jag fick från biosällskapet igår, det där att bara skriva det allra nödvändigaste, men kanske att det är i kortaste laget. Känns som en mandelkubbvariant av filmrecension – torr, smaklös och lämnar ingenting annat efter sig än menlösa smulor och känslan av att vara idiot. Jag menar, ska man äta en kaka kan den väl åtminstone vara god? Fast å andra sidan, jämförelsen mellan en mandelkubb och Interstellar är kanske inte så tokig ändå?

Interstellar är visserligen inte en menlös film men den lämnade ungefär samma eftersmak som en mandelkubb, det vill säga ingen. I alla fall ingen känslomässig och därav det kanske vid första anblicken låga betyget.

Det är magkänslan som får bestämma och Interstellar tar sig inte in där. Tyvärr. Ja, jag säger tyvärr för jag tycker tyvärr, jag hade mer än gärna blivit helt blown away av filmen, sådär som jag märkte att 40% av biosällskapet igår blev. Spända av det spännande, gråtiga av det storslagna och ödesmättade. Härliga känslor att få till en film men tyvärr blev jag utan svallvågor denna gång. Fast det är inte heller riktigt sant. Jag satt som på nålar under vissa scener och det fanns mycket med filmen som är rätt igenom världsklass. Hoyte van Hoytemas foto till exempel. Det luktar Oscarsnominering lång väg. Och den gamla (nåja) filmmusikräven och min Rött Hav-favorit Hans Zimmer lyckas med konststycket att skriva musik som i långa stycken låter som John Carpenter och jag bara njöt. Jag mös. Fy fan vad han är bra, vilken fingertoppskänsla!

Sen kommer vi till Matthew McConaughey. Jag vet inte hur mycket man kan plussa en skådis innan det blir patetiskt och luktar gammal bacon men jag kan inte vara nog tydlig med hur otroligt bra han är även här. Utan att spoila någonting av historien så har han i sin roll som Cooper tagit sig upp på tronen och håller numera i vandringspokalen med inskriptionen ”Världens i särklass mest genuina gråtscen”. Herregud alltså, den där scenen (alla som sett filmen vet vilken jag menar), den kändes verkligen ända in i benmärgen. Den var äkta!

Det dyker upp många kända ansikten i filmen och då tänker jag inte på dom andra huvudrollsinnehavarna Anne Hathaway och Jessica Chastain. Nej jag menar andra. Fler. En är bra, en är jättebra, någon är okej och en är VERKLIGEN INTE okej. Mitt tips är dock att inte kolla upp hela rollistan utan att sätta sig i biomörkret och bli överraskad. För det blir man. Jag blev i alla fall det. Jag blev överraskad av att filmen är 169 minuter och i princip saknar ”dötid”. Jag blev överraskad i en scen så jag lättade från biofåtöljen. Jag blev väldigt positivt överraskad av tjejen till vänster om mig som lyckades trycka en förpackning baconchips UTAN ATT DET HÖRDES! Kudos till dig! Verkligen! Jag vet inte hur du gjorde men jag är grymt imponerad. Du kanske kan leda en ABF-kurs i utomordentligt trevligt biosnacksätande?

Men det jag blev allra mest överraskad av hände precis nyss. Insikten kom till mig. Vadå en trea? Ska Interstellar verkligen bara få en trea? Är den inte värd lite mer än så, hmmm, va fan håller jag på med? Det här är en old school-matiné, en filmbubbleupplevelse, en modern saga och jag tyckte om den. Det finns mycket att gnälla på om man dissekerar den men måste man göra det? Filmen är värd sina 165 kronor och det är otroligt skönt att slippa 3D:n även om det här är en film som säkert hade gjort sig bra i det formatet.

Jag gör om inte en helomvändning så väl en strösslingsaktion. Mandelkubben täcks av frosting och hemgjorda sockriga rymdhjälmar, för även om innanmätet är smaklöst så är ytan ren magi.

Hejdå. Igen.

Publicerat

THE ZERO THEOREM

Hade Qohen Leth (Christoph Waltz) bott i en lägenhet på Söder i Stockholm hade han varit en unkis vilken-som-helst. Kanske en lite udda unkis men vem är inte udda på Söder?

Nu bor inte Qohen på Söder, han lever i nån slags fantasi-framtidsstad som mer påminner om dom mest lekfulla gatorna i Tokyo – nattetid. Det är reklamskyltar överallt, det blinkar, låter, gnisslar, piper och på jobbet är det likadant. Han arbetar som hacker, ett tokstressigt jobb och hjärnan kokar nästan över av alla inputs som dagligen passerar hans sinnen.

För att hantera detta låser han in sig i sitt hem på fritiden, tar på sig pyjamasbyxorna och väntar på samtalet, det där samtalet vi alla kanske väntar på, att någon-som-betyder-något ska säga att han är viktig. I Qohens fall är det styrelsen han väntar på, ett samtal från The Management.

The Zero Theorem är en färgglad dystopi som utmanar både fantasin, synen  och tålamodet. Eftersom det är Terry Gilliam som ligger bakom filmen är den givetvis en fest för ögat, det är snyggt, coolt, häftigt på alla sätt och vis, scenograferna har fått jobba hårt för brödfödan. Ögonen kämpar på högvarv, det där med extremt mycket intryck stämmer även om man bara är åskådare. När filmen är slut känner jag för att stänga in mig i ett litet mörkt utrymme och inte komma ut förrän nån trugar ut mig med picknickkorg och kramar. Filmen tar nämligen på tålamodet. Den tär på tålamodet. Jag kan inte bestämma mig för om tanken med filmen faktiskt är hypersmart eller om det bara är floskler som rapats upp tusen gånger förut fast i mindre färggranna kostymer.

Återigen är Tilda Swinton med, utspökad till knappt igenkänning. Det är tredje filmen på raken nu (The Grand Budapest Hotel och Snowpiercer är dom andra två) när hon ses med stora glasögon, underliga peruker (eller ingen peruk alls) och överspel. Christoph Waltz är bra som Qohen men dom få stunder när filmen verkligen lyfter är när Matt Damon är med som The Management i konstig gardincamouflagekostym. Han försvinner liksom in i bakgrunden men man ser hans blonderade hår och hör hans röst.

Mélanie Thierry som Qohens ”köpekärlek” Bainsley är kanske lite för blek för denna roll, detsamma gäller David Thewlis som Joby, Qohens handledare på jobbet samt Lucas Hedges som sommarjobbaren Bob. Som jag ser det är det skådisarna som är problemet. Med mer personliga skådisar, såna med mer utstrålning hade varenda scen växt, nu blir det istället scenografin som har huvudrollen. Visst, det är snyggt men det blir inte jätteintressant i längden.

Jag hade hoppats få se mer av Gwendoline Christie (Brienne i Game of Thrones) men tyvärr spelar hon bara en rörlig mun på reklampelare. Tänk om hon istället bytt plats med Mélanie Thierry, vilket filmpar det hade blivit, Gwendoline Christie och Christophe Waltz. Wow!

Publicerat

THE MONUMENTS MEN

Nämensepåfan, det blev ännu en Måndag med Matt här på bloggen fast i verkligheten var det i fredags som han klev upp på bioduken och återigen visade var Matt Damon-skåpet ska stå. Eller….*host* gjorde han verkligen det?

The Monuments Men med manus och regi av George Clooney var en av vinterns storfilmer som jag såg fram emot att se. Jag har hållit mig undan trailers, spoilers och andra recensioner och helt enkelt förlitat mig på känslan av kvalité som både Clooney och Damon brukar borga för. Så knasigt. Jag är ju inte född igår, jag borde veta att man precis lika gärna kan bli matförgiftad på Operakällaren som på Kepsgrillen. Ser man till rollistan är The Monuments Men värsta lyxkrogen, eftersmaken däremot, den är mer som okryddat pulvermos. Det smakar ingenting. Det fastnar inte ens nån ynka bit korvskinn mellan tänderna. Det är som att äta luft. Tänk om det ändå hade luktat lite gurkmajonäs, räksallad utan räkor eller fan, utspädd ketchup hade dugt bra. Nu var filmen i princip puts väck från skallen innan jag hann lämna salongen.

Det är ibland svårt att se filmer som saknar all form av tydlighet vad gäller genre. The Monuments Men är baserad på en verklig historia om ett gäng män som mitt under andra världskriget ska leta reda på av nazisterna stulen konst och återföra denna till sina ägare. En boats alltså. Filmen kan ses som ett äventyr, som ett drama, som nån form av krigsfilm men har också komiska inslag, ett hurtfriskt score som påminner mig mycket om trumpettrudilutten i Den stora flykten, sen är den lite sorglig, lite spännande, lite romantiskt bitterljuv och lite spionhistoria. Men nej, det är alltså ingen mustig soppa, snarare en lillfingernagelstor buljongtärning i tio liter ljummet kranvatten. Ändå hade jag inte tråkigt. Ändå gick timmarna fort. Frågetecknet av kamouflagegrön bomull finns kvar men det skaver inte, inte hos mig.

Men jag tänker på den handfull människor som lämnade visningen efter första timmen. Jag tänker på ungdomarna som satt nästan bredvid mig och som antagligen trodde det var en ny Indiana Jones-film dom skulle få se men dom bara suckade. Jag tänker på mannen på raden bakom som rapade ljudligt flera gånger under filmen. Jag tänker på snubben till höger om mig som satt och hoppade med fötterna i en timme och femtioåtta minuter och jag tänker på han som satt till vänster om mig, han som jag tror mig veta tycker ungefär detsamma om filmen som jag men troligtvis är bättre på att förklara varför. Så klicka här för att komma till Movies-Noirs recension för nu har mina tämligen vakuumförpackade ord tagit slut.

Publicerat

Sista måndagen med Matt: BORDERLINE – DESSA VACKRA HÄSTAR

Nu vi framme vid den allra sista anhalten i Matt Damon-temat som länge såg ut som ett tema som aldrig ville och kunde ta slut. Men nu är det slut, det här är sista filmen ut.

Filmen heter All the pretty horses och på svenska fick den det övertydliga tillägget Borderline – Dessa vackra hästar, som om man per automatik skulle förstå vad filmen handlar om. Psykisk ohälsa eller hästuppfödning? Både och? Eller kanske inget utav det?

Vännerna John (Matt Damon) och Rawlins (Henry Thomas) rider över prärien (?) mot Mexico i sin jakt på jobb och kanske ett liv. Det är fin musik, vackra vyer och snygga pojkar och med ens knallar tankarna över mot Brokeback Mountain, denna fantastiska film. Lika snart får tankarna knalla tillbaka med svansen mellan benen för det finns ingenting i den här filmen som liknar Brokeback Mountain ens på en liten ynka fläck.

Grabbarna kommer till Mexico, får en liten 16-årig snorvalpsrymling på halsen, John får jobb som hästskötare på en farm och kärar ner sig i ägarens vackra dotter Alejandra (Penelope Cruz) och allt går åt helvete dock fortfarande till fin musik.

Billy Bob Thornton har regisserat denna film vars manus är skriven efter en roman av Cormac McCarthy. Denne Cormac McCarthy är en intressant man tycker jag. Han ligger bakom romanerna No country for old men, The road och Child of God (som blev film 2013, James Franco skrev filmmanus samt regisserade och spelade huvudrollen). Samtidigt som han planerade sin 80-årsdag förra året fick han även se sitt filmmanus The Counselor bli film (i regi av Ridley Scott). Det finns några av hans romaner kvar som inte redan blivit film och mitt kanske-inte-alltför-högodds-tips är att Cormac McCarthys namn kommer synas på många filmiska förtexter även efter sin död.

Dock hjälper inte min lilla Cormac-fascination när denna film ska betygssättas, det här är nämligen en film som är väldigt svår att ta på allvar. Den är spretig som en knalldöd hängbjörk och den borde vara så mycket som den inte är. Den borde vara sorglig och jobbig och hemsk och vacker, hade jag gillat hästar så borde filmen haft ännu mer av den varan (med tanke på titeln). Men nu är den varken hackad eller malen, inte ens den bitterljuva kärlekshistorien tas om hand ordentligt.

Däremot är Matt Damon alldeles förtjusande här. Han gråter! Det är man inte bortskämd med direkt, salta tårar nedför en damonsk kind. Men tårar eller ej, Matt Damon ÄR bra och han bär den här filmen på sina flanellskjorteaxlar från början till slut.

Men nu är Matt Damons måndagar över och om några veckor kommer ett nytt måndagstema att ta vid. Det intressanta är att denna film kan vara den yppersta övergången någonsin mellan två teman och jag hade det inte ens som en baktanke, det bara föll sig så. Måndagen den tredje mars kör nästa tema igång, vad eller vem det handlar om är hemligt fram tills dess. Hihi.

Publicerat

Måndagar med Matt: I SANNINGENS NAMN

2009 gick Matt Damon upp drygt 13 kilo för sin roll i The Informant. Det var ju kaxigt men redan 1996 gjorde han samma bedrift, fast tvärtom. Han gick ner 18,1 kg för sin tämligen lilla roll som soldaten Ilario i den här filmen och jag inbillar mig att utgångspunkten, en damonsk normalvikt, 1996 var aningens lägre än den 2009. Han är alltså jävligt smal här. Spelar det någon roll? Ja, kanske. Det spelar roll så till vida att han i en väldigt liten roll med väldigt lite screentime gör skillnad och sticker ut. Han syns och man minns.

Filmen handlar om amerikanska soldater under Gulfkriget och en kvinnlig kapten som blir skjuten till döds i synnerhet. Vad hände egentligen där ute i öknen? Vad är sant och vad är det inte.  En hedersmedalj ska delas ut till Karen Walden (Meg Ryan) som dött i strid, hennes familj vill veta vad som egentligen hänt och överste Nat Serling (Denzel Washington) blir ålagd att starta en utredning, dock utan att hans arbetsgivare är särskilt intresserad av att rapporten blir korrekt och klar. Det luktar ugglor i mossen.

Krigsscenerna i filmen har ett sånt maffigt ljud att det fullkomligt dånar Per Hallberg om det och ja, efter en liten googling visar det sig att det ÄR nämnde Hallberg, vår svenska ljudliga superstar, som är filmens ljudtekniker. Dom där helikopterpropellrarna, det låter som om hela vardagsrummet ska kapas, klyvas och splittras i småflisor.

Denzel Washington har på senaste tiden börjat bli samma typ av skådespelare som Anthony Hopkins, en man som verkar se sig själv som större än filmen och som spelar bilden av sig själv mer än karaktären han är satt att gestalta. I sanningens namn är gjord 1997, alltså i en tid där Denzel fortfarande var nåt alldeles extra att titta på. Här är han inte Denzel, han är Nat, han är målinriktad och förbannad och det är härligt att beskåda. Meg Ryan är inte med så mycket men hon känns inte hundra trovärdig det lilla jag fick se. Lou Diamond Phillips däremot, deffad som värsta Cristiano Ronaldo, visar var skåpet ska stå och så lite Matt Damon med stora blå ögon på det. Och Bronson Pinchot! Jag höll på att glömma Bronson Pinchot! En minimal roll men Bronson är Bronson alla dagar i veckan.

Summa summarum, en sevärd film som inte lämnar några direkta spår men som heller inte fick mig att gäspa. En medelstark trea med andra ord.

Publicerat

Måndagar med Matt: SYRIANA

Ibland tror jag att jag är beskaffad med en strömbrytare i bakhuvudet som gör att kroppen stängs av när det vankas vissa politiska och/eller historiska gubbafilmer. Syriana är en av filmerna som har den inverkan på mig. Jag vet inte huuur många gånger jag börjat se den filmen bara för att vakna utsövd med nackspärr två timmar senare.

Grejen är den att jag VILL se filmen, jag vill även hemskt gärna hänga med och förstå den (har jag förstått) välskrivna och verklighetstrogna historien men det är ju tråkigt så man dööör. Män i kostym i olika färg som har diverse spännande yrken som jag inte förstår vidden av, George Clooney med sedvanligt snälla ögon men lite mer hud och skägg i ansiktet än vanligt. Chris Cooper är Chris Cooper, Jeffrey Wright är Jeffrey Wright och Matt Damon är Matt Damon. Det är gubbar, sand och snack om olja hela tiden.

Jag vet att jag fastnat i vinkelvolten gällande Syriana, jag inser såhär flera år för sent att jag borde ha sett den på bio när den kom för att kunna maximera koncentrationsförmågan men å andra sidan, vem vet, det kanske hade sagt *klick* nånstans vid nedersta nackkotan även där och jag hade slumrat in lugnt och skönt till spännande musik och enastående orerande och vaknat med salivstäng som letat sig ner längs kind och hals och ett stort frågetecken på huvudet.

Filmer som denna, filmer som framkallar narkolepsi, dom kan väl inte vara bra – väl? Det logiska svaret är nej, självklart inte. En film som inte får mig intresserad nog trots tio, elva, kanske tolv försök kan väl knappast vara sevärd? Vilken normal person som helst skulle ju ge upp, kasta filmen i sopen och återgå till ett viktigare liv. Men inte jag. Jag ger inte upp, inte när det är en film jag VILL se. Och nånstans långt inne i hjärnan känner jag mig rätt nöjd nu när filmen faktiskt ÄR sedd i sin helhet. Däremot förstår jag fortfarande inte riktigt dess storhet.

George Clooney vann en Oscar för Bästa biroll för sin gestaltning av Bob Barnes, något jag fann våldsamt orättvist när det begav såg. Varenda cell i min kropp höll på Jake Gyllenhaal (Brokeback Mountain) och med facit i hand är det få år i Oscarhistorien som genererat fler FEL vinnare än 2006. Men nu när Syriana är sedd så känns inte Clooney fullt lika pjåkig som vinnare. Jake borde fortfarande ha vunnit men Clooney är bra han också och han bjussade på en trevlig intervju som extramaterial på DVD:n.

I filmen är Matt Damon gift med Amanda Peet och i en scen sitter dom på en parkbänk och båda filmas i profil. Gode Gud vad lika dom är! Exakt samma näsa, samma drag! Vem kunde ana?

Det är konstigt, det känns som att jag sprungit Lidingöloppet när filmen är slut, eller varit med i Tiotusenkronorsfrågan i ett ämne jag inte behärskar. Både kropp och själv är utpumpad. Det här är ingen film man ser med mobilen påslagen eller familjemedlemmar i närheten som springer omkring och kräver uppmärksamhet. Det här är en film man helst ska se inlåst nånstans med kala väggar och ett paket Dextrosol som enda filmsnacks.