BIRTHMARKED

Catherine (Toni Colette) och Bill (Matthew Goode) är ett forskarpar som blir gravida. Den i magen växande sonen ger dom ett uppslag till ett riktigt spännande experiment. Vad händer om man uppfostrar sitt barn på ett heeeeelt annat sätt än man som föräldrar ”borde”? Som i deras fall, ett par intelligenta intellektuella logiskt innanför-lådan-tänkande föräldrar. Vad händer om dom gör sitt ALLT för att uppfostra sonen att bli…konstnär? Vad händer om en son till ett par utstuderat aggressiva föräldrar uppfostras att bli pacifist? Om en dotter till ett par som inte direkt ingår i begåvningsreserven uppfostras till att bli….geni?

Catherine och Bill får igenom sitt förslag och får adoptera Maurice och Maya som syskon till den biologiske Luke och så startar ett psykologiskt forskningsexperiment som inte slutar förrän barnen är tonåringar. Men det slutar kanske inte som föräldrarna ville och trott.

Det här är en ganska hattig och hoppig historia om hålls ihop av en berättarröst (mysiga Fionnula Flanagan) som egentligen inte tillför något. Vissa scener är bra, grundpremissen är intressant men manuset drar åt för många håll samtidigt för att jag ska bli riktigt engagerad. Lite synd kan jag tycka.

Filmen finns att se på Netflix.

LEAP YEAR

Jag såg den här filmen för långe sedan, långt före Nocturnal Animals och Arrival, aka långt före jag förstod grejen med Amy Adams. Nu såg jag om den i hopp om att jag kanske mindes fel, att den inte alls var så sötsliskigt, kvinnofånigt, jag-måste-bli-gift-annars-vill-jag-inte-leeeeeva-aktig som min hjärna och mage fått för sig men jo, precis så var det. Så illa. Fortfarande.

Adams, Matthew Goode och Adam Scott hjälper inte, det här är som Carl Lidbom hade uttryckt det: TRAMS!

(Varför fick den inte en etta kanske du undrar? Därför att den går att se på utan att man får bestående men. That´s why.)

PRESSURE

Att Pressure är en ”liten” film förstod jag redan innan jag började titta för hade den varit en storfilm hade den gått upp på bio. Nu lär den knappast varken letas upp eller ses av någon annan än oss som är orimligt fascinerade av sånt som händer under vattenytan. För den är nämligen inte så bra.

Fyra män är fast långt som ett helskotta nere i havet utan egentlig möjlighet att komma upp och som kortfilm hade den varit gastkramande och säkerligen helt suverän. Nu är den 91 minuter och historien håller inte för denna speltid. Det blir mest bara en gäsp och en kallsup.

SELF/LESS

Jag tycker om The Cell, jag tycker riktigt mycket om The Fall och jag blev väldigt positivt överraskad av Snövit-filmen Spegel Spegel. Alla dessa tre filmer är regisserade av Tarsem Singh, liksom dagens film, vald som månadens filmspanarfilm av Sofia.

Om Tarsem Singh börjar bli en av mina favoritregissörer så måste Ryan Reynolds vara en skådespelare som svalnar mer och mer för varje film jag ser honom i. Han var visserligen toppen i Buried och Just friends men dom två senaste filmerna jag sett honom i, The Captive och Kvinnan i guld (recension kommer nästa vecka), där är han riktigt jävla rackig. Jag skulle vilja använda ord som börjar på U och slutar på SEL. Så illa är det.

Så tack vare min något ljumma inställning till Ryan ”den just nu mest kända ekorren sen George W Bush försvunnit från rampljuset” Reynolds satte jag mig i biosalongen och hade väldigt modesta förväntningar på filmen, Singh till trots.

Ben Kingsley spelar Damian, en något åldrad man med långt framskriden cancer som givits max sex månader till av leva. Han är väldigt framgångsrik, tät som en troll och bor i en lyxig våning med utsikt över Central Park (om nu guldig inredning är detsamma som lyxig….jag tycker inte det men jag förstår vad herr Singh menar). Han har en dotter som han knappt har kontakt med, han verkar vara en ensam man vars främsta tillgång – förutom bankkontot – är en businessintelligent hjärna.

Nu har han fått nys på något nytt, ett sätt att leva vidare i en yngre friskare kropp. Innehållet i hans hjärna flyttas helt enkelt över till en annan man och kroppen av Damian den äldre dör. Den nya mannen, den nya Damian, tvingas äta mediciner för att hålla minnen och dylikt i schack men annars ska det vara en harmlös ”operation”. Kroppen som övertar den döendes hjärna är enligt uppgift framställd i ett labb och Damian tycker det hela verkar vara en bra idé. Han har ju pengarna och vem tusan vill dö så han kör. Damians nya kropp är i skepnad av Ryan Reynolds och mer än så tänker jag inte berätta.

Self/less är underhållande, den är välgjord, den är riktigt smart på sina ställen och lite väl enkel på andra och det finns några scener när jag verkligen känner att det är en Tarsem Singh-film och då spritter det till i mungiporna lite extra. I resten av filmen önskar jag att Singhs visuellt speciella stil skulle få liiiite mer plats men jag antar att det inte är ”den typ av film” som ”ska” vara färgstark och spektakulär men samtidigt – varför inte? Han är ju svinbra på sånt, varför inte utnyttja det? Det finns tusentals regissörer som kan göra en okej thriller och Singh kan det också men han kan göra så himla balla filmer och Self/less kommer inte i närheten av någon av dom tre filmerna jag nämnde i början, inte visuellt.

Annars gillade jag Self/less som helhet. Jag tokgillade alla scener med Ben Kingsley, han är överjävlabra när han sätter den sidan till och jag fick nypa mig i armen när jag efter halva filmen tänkte den smått otänkbara tanken: vad bra han är, Ryan Reynolds. För det är han, han är riktigt bra här! Jättekul att se!

Vad tyckte filmspanarkompisarna om filmen? Klicka på deras namn så får du se.

Sofia
Jojje
Johan

Tre om en: FILMER MED GAME OF THRONES-SKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

Nu är säsong 5 av Game of Thrones slut. Det är ett helt år kvar till nästa gång vi får se hela gänget, eller what´s left of it. Men det finns sätt att lindra abstinensen. Man kan ju leta upp favorit-Game-of-Thrones-skådespelarna i andra roller, i andra filmer. Det var min fascination för ärkeskatan Cersei Lannister som ledde mig till den första filmen. Javisst. Så var det. Och sen ledde det ena till det andra. Häng med så får du se.

.

IMAGINE ME AND YOU (2005)

Game of Thrones-drottningen Cersei, spelad så alldeles utomordentligt på pricken vidrigt av Lena Headey, är alltså med här, ja Lena Headey alltså, inte Cersei. Lena är Luce, den lesbiska floristen som ska piffa upp en bröllopsfest med sina gröna fingrar men blir kär i bruden.

Det är Rachel (Piper Perabo) och Heck (Matthew Goode) som ska bli varandras för resten av livet och när Luce får syn på Rachel där i kyrkan är det inte bara Luces hjärta som stannar för en millisekund, det gör även Rachels. Det är verkligen om inte kärlek vid första ögonkastet så väl intresse vid första glimten.

Imagine Me & You är en mysig bagatell till film. I den vanligtvis rätt enkelspåriga genren ”bröllopsfilmer” känns denna film ändå lite egen med sin lesbiska twist och två trevliga kvinnliga skådespelare i huvudrollerna.

.

.

.

STILL (2014)

I Game of Thrones heter Aidan Gillen han Petyr ”Littlefinger” Baelish och det är lätt att förledas att tro att han är en rätt schysst kille. Det är han inte. Han är en skithög precis som i princip alla andra i den där serien. Alla är as fast på lite olika sätt.

I Still spelar Gillen en man som heter Carver som just begravt sin tonårige son och som försöker hantera livet. Jag trodde mig få se nåt smutsigt diskbänksrealistiskt i stil med Gary Oldmans Nil by mouth men det visade sig vara något helt annat.

Still är just det. Stilla. Ett finstämt, långsamt drama där det till och med pratas sakta. Aidan Gillen har inte alls samma raspiga röst som i Game of Thrones, hela hans uppenbarelse är mer ”normal” här.

Jag föll inte direkt handlöst för det här det ska jag villigt erkänna. Tvärtom, jag hade svårt att hålla mig vaken. Blir jag sugen på att se Aidan Gillen igen någongång ska jag istället ta fram två andra favoriter: TV-serien Queer as folk eller den furiösa öppningsscenen i The Dark Knight Rises.

.

.

.

TUSEN GÅNGER GOD NATT (2013)

Danske Nikolaj Coster-Waldau spelar Jamie Lannister i Game of Thrones. Jamie är inte bara bror till Cersei (Lena Headey) han är även hennes älskare och pappan till hennes barn. Skön familj det där, the Lannisters.

I absolut inte danske utan NORSKE regissören Erik Poppes film Tusen gånger god natt spelar han en tvåbarnspappa som försöker hålla ihop både familjen och döttrarnas mående när deras mamma (Juliette Binoche) är på uppdrag som fotograf i krigshärjade länder. Döttrarna lever med en ständig rädsla att deras mamma inte kommer levande hem igen och det är en rädsla hon inte riktigt orkar ta in. Hon brinner så väldigt mycket för sitt jobb och tycker att hon gör skillnad när hon på mycket nära håll dokumenterar till exempel unga kvinnor, självmordsbombare, i Kabul.

Hela familjens väsen kretsar kring var mamman befinner sig, är hon hemma är hon i centrum, är hon bortrest är hon i centrum fast frånvarande. Ingen större skillnad egentligen mot att ha en alkoholiserad förälder eller en förälder med en tidskrävande hobby som hon vägrar släppa trots att hon valt att skaffa barn till världen. Jag tror det går att sätta sig in i både föräldrarnas och barnens situation tämligen lätt för dom flesta av oss.

Jag tycker om den här filmen. Den berörde mig verkligen. Juliette Binoche är så jävla jävla bra, det är fan imponerande vilken hög nivå hon har JÄMT i allt hon gör! Nikolaj Coster-Waldau spelar en roll som vid första anblicken är så långt ifrån Jamie Lannister som man kan komma men tänker jag ett steg till är dom nästan larvigt lika. Familjen kommer först, kosta vad det kosta vill.

THE IMITATION GAME

Bara han inte gråter. Jag klarar inte när han gråter”.

Dottern ser sammanbiten ut när vi sitter i en av hångelsofforna på Skandia och det är dags för red carpet-visningen av nya filmen med Benedict Cumberbatch på Stockholms Filmfestival. The Imitation Game heter den och handlar om Alan Turing, mannen som dechiffrerade Enigmakoden, tyskarnas hemliga kommunikationsmetod under andra världskriget.

Det är inte superlätt att få med dottern på bio längre, hon är 17 år och det är en massa annat som lockar, att titta sönder TV-serieboxar på repeat till exempel. När jag tjatade på henne att ge Sherlock en chans mellan några Ally McBeal-avsnitt var det ett jävla surande, buffande, gruffande. Hon förstod inte varför, inte på en fläck, men hon stoppade in första säsongen i DVD-spelaren och tre timmar senare kom hon ut från sitt rum – lyrisk.

Sen den dagen har hon älskat Sherlock och hennes betuttning i Benedict Cumberbatch är på gränsen till osund. Visa henne en bild på hans händer och hon börjar gråta. Säg hans namn och hon börjar gråta. Fråga om hon vill följa med på en red carpet-visning av The Imitation Game och hon börjar gråta. Det jävliga är att jag förstår henne. Han har ”nåt” som är i det närmaste utomjordiskt, han är ful, konstig, ordinär, snygg och vacker på en och samma gång.

Den här filmens stora plus är just Cumberbatch i huvudrollen, utan honom en mycket tristare film. Att det är en livshistoria väl värd att berätta står helt klart men jag känner mig inte riktigt tillfreds med slutresultatet. Filmen känns väldigt tillrättalagd, väldigt ”snäll” om man jämför med vad som faktiskt hände både Turing själv och arbetet runt honom.

Jag tycker filmens sista tjugo minuter är fenomenalt bra men det hjälper inte riktigt, inte så att resten är dåligt, det är bara sämre än det hade kunnat bli. Kiera Knightley till exempel, för tusan hakar, varför casta henne i rollen som krypteringsanalytiker och typ….geni? Det skaver en smula kan man säga. Benedict Cumberbatch är däremot väldigt bra men vem är förvånad?

Och ja, han grät. Och nej, inte bara han.

Dotterns betyg:

Dotterns betyg om inte Benedict Cumberbatch hade varit med:

Mitt betyg:

Det här är min sista recension från Stockholms Filmfestival 2014. Det kommer en liten sammanfattning på fredag men förutom det är det tack för mig för det här året.

STOKER

Nicole Kidman får passa sig lite nu. Jag älskar henne som skådespelare men skillnaden mellan det perfekta utseendet och en badanka är mindre än vad många tror.

Det tar ganska lång tid in i filmen innan jag tänker på någonting annat än Nicole Kidmans överläpp och det faktum att den tatuerade killen i Prison Break, Wenthworth Miller,  skrivit manus. Hade filmen varit överväldigande jätteintressant hade tankarna inte flugit iväg såhär, då hade jag tänkt på India Stoker (Mia Wasikowska) och hennes familjs öde när pappa Stoker (Dermot Mulroney) så tragiskt gått bort och mamma Evelyn Stoker (Nicole Kidman) försöker sörja på sitt iskalla vis. Så kommer pappans snygge bror Charlie (Matthew Goode) som India inte ens visste fanns och ska bo hos dom i det stora pråliga huset. Charlie är konstig och lite het tycker India som smyger omkring i bowlingskor, spelar piano och onanerar i duschen när hon är smutsig och leran som rinner ner i badkaret ser ut som bajs.

Egentligen är det inget större fel på filmen men jag tror att den behöver ett par tittar för att bitarna ska falla på plats och en omtitt intresserar mig inte jättemycket just nu. Men det jag bär med mig är slutsången, Becomes the color med Emily Wells, som är en helt PERFEKT avslutningslåt, att Wentworth Miller skrivit manus samt att Nicole Kidman är på vippen att transformeras till badanka. Jag kom liksom inte längre än så.

EN FÖRLORAD VÄRLD

Evelyn Waugh skrev den 1945 och den har kallats Englands bästa 1900-talsroman. Tv-serien efter den från 1981 har i sin tur kallats den bästa tv-serien någonsin. Att göra en biofim av En förlorad värld, eller som originaltiteln lyder Brideshead revisited, kan därför tyckas rätt dumdristigt. Men låt mig omedelbart säga det: Julian Jarrolds film är bra, riktigt bra.”

Det här texten är hämtad från Svenska Dagbladet och är det enda jag läst om filmen En förlorad värld innan den dimper ner i mitt brevinkast. Den bästa 1900-talsromanen, den bästa TV-serien någonsin. Stora ord, ord som egentligen inte har ett dugg med filmen i sig att göra – ju – men som ändå lägger ett viss mått av förväntning på filmen.

Medelklasskillen Charles Ryder (Matthew Goode) har konstnärsdrömmar. Han börjar på en ny och fin skola och träffar ganska direkt på den förföriske och excentriske rikemanspojken Lord Sebastian Marchmain Oxford, aka Sebastian Flyte (Ben Whishaw). Sebastian och Charles umgås tätt och Charles får följa med hem till familjen Flytes enorma egendom Brideshead. Mamma Flyte (Emma Thompson) sköter familjen, klanen, med järnhand och hennes barn, Sebastian och hans syskon, får inte stora chanser att själva bestämma över sitt liv.

En förlorad värld må så vara en fantastisk bok och den elva timmar långa TV-serien är säkert otroligt sevärd men den normallånga filmen lämnar inga spår alls efter sig. Tyvärr. Jag tycker första halvan är helt okej, fin musik, ett bra flyt men efter ett tag slår det mig att jag inte bryr mig om någon av karaktärerna och det där som är så centralt i historier som dessa – PASSIONEN – saknas helt. Jag känner noll kemi, det är lika gnistrande som att se dockteater med finger puppets med högadlig engelsk accent. Åsså lite gäsp på det.