Etikett: Michael Douglas

Publicerat

ANT-MAN AND THE WASP

Den fullt rimliga uppföljaren till c-vitamin-bruset Ant-Man hade biopremiär i somras men jag gick aldrig och såg den. Varför det? undrar kanske vän av ordning och tro mig, jag har ställt frågan även till mig själv. Kanske för att jag i år känt en bio-trötthet jag aldrig förut känt? Kanske för att jag prioriterade andra filmer, kanske till och med andra fritidsaktiviteter? Eller….kan det ha varit på grund av att Ant-Man and the Wasp helt enkelt kändes FÖR rimlig för sitt eget bästa?

En bra trailer, en rätt given fortsättning på storyn, alla skådespelarna jag gillade från första filmen återvände. Allt kändes tryggt, stabilt och…på nåt sätt…mig fullkomligt likgiltigt.

Jag hade nära och kära som gick och såg filmen och kom tillbaka med breda leenden och fnittrig uppsyn. ”JÄttebra!” ”Askul!” ”Bättre än ettan!” Jag var glad för deras skull men kunde ändå inte riktigt tro på det. Vadå bättre än ettan?

Det finns ju ett sätt som är bättre än ALLA ANDRA när det kommer till att kunna ge sig in i en diskussion gällande hur ”bra eller dålig” en film är och det är att faktiskt se filmen. Jag har väldigt svårt att yttra mig om filmer jag själv inte sett. Jag har helt enkelt haft fel i mina fördomar alltför många gånger för att dissa någon film osedd. Eller, åt andra hållet, hylla någon.

Ant-Man and The Wasp kretsar kring det att Hope Van Dynes (Evangeline Lilly) föräldrar Dr Hank Pym (Michael Douglas) och Janet Van Dyne (Michelle Pfeiffer) var ute på ”uppdrag” när Hope var liten, dom förminskade sig själva i förhoppningen att kunna stoppa en bomb från att detonera över staden. Uppdraget gick inte så bra utan Janet beslutade sig för att förminska sig ÄNNU mer, ända ner i nån form av kvantdimension för att på så sätt kunna ta sig IN i bomben. Hon gör så samtidigt som hon vet att det troliga är att hon aldrig kommer att kunna ta sig ut igen. Början av den här filmen är alltså som slutet på Armageddon, it you know what I mean.

Dr Hank var alltså tvungen att åka hem till den unga Hope och berätta att mamma aldrig kommer hem igen, att mamma är….död. Nu en sisådär tjugo år senare har samme Dr Hank kommit på att mamma Janet faktiskt kan vara vid liv! Att det finns en möjlighet att förstora henne tillbaka till verkligheten igen, det gäller bara att yada yada kvantblablabla.

Precis så. Historien om mamma Janet, Hope och Hank är inte så viktig. Den är inte så underhållande eller heller inte speciellt känslosam. Det faktum att Scott Lang (Paul Rudd) bara har tre dagar kvar av sin husarrest medelst fotboja är desto roligare att följa. Han är en sköning alltså, Scott. Både som normalstor och som förminskad till Ant-Man.

Huvudrollen i den här filmen spelar alla kreativa förstorings-och-förminsknings-effekter. Så är det och det är inget konstigt med det. Humorn är på samma nivå som i första filmen, Michael Peña kör en enaktare-med-andra-som-uttalar-det-han-säger precis som i första filmen, det mesta är som i första filmen och det i sig är inte dåligt, det är bara redan gjort. Så jag har svårt att tycka att den här filmen är bättre än första filmen, jag tycker däremot att den är rimligt bra. Den är – helt enkelt – precis som jag på förhand trodde och det känns inte som ett nedköp att se den hemma på TV:n.

Sista scenen är den jag bär med mig, den som fastnade. Den som gör att Marvels universum är ohotad när det kommer till röda trådar och mervärde i att hänga med hela vägen. Härligt!

Vill du läsa mer om filmerna som ingår i Marvel Cinematic Universe? Klicka här. Här kan du se filmerna i premiärordning, en komprimerad text och mitt betyg.

Publicerat

Back to the 70´s: KOMA (1978)

.

.
.
.
.
.

..

Doktor Susan Wheeler (Geneviève Bujold) jobbar på ett sjukhus och är tillsammans med en annan läkare, doktor Mark Bellows (Michael Douglas). Mark är en man som tycker Susan är rätt jobbigt som högljutt strävar efter ett helt jämställt förhållande, såsom att hon vägrar servera honom ett glas vin efter en lång arbetsdag, vilket han tycker är en självklarhet ”eftersom han behöver det”. Hon då? Har inte hennes dag varit lika lång, lika jobbig? Han verkar inte tycka det och det gör Susan förbannad.

Susans självständighet och aversion mot att hamna i offerrollen gör att när hon behöver skinn på näsan så finns det där. Som när hon märker att förvånansvärt många patienter hamnar i koma efter på pappret enkla operationer, däribland hennes bästa vän som lades in för få en abort utförd men som aldrig vaknade upp igen.

Det är nåt skumt i görningen, nåt läskigt som mörkas och som vanligt i filmer som dessa vet man aldrig vem som är pålitlig och vem som inte är det.

Både Geneviève Bujold och Michael Douglas är otroligt bra skådisar, Bujold till exempel i Dubbelgångare och Douglas i….allt. Filmen är skriven och regisserad av Jurassic Park-mannen Michael Crichton och jag tycker han lyckats riktigt bra. Det är inte så att jag hjular från TV-soffan med dreggel i mungipan av pur lycka men jag hade trevliga knappa två timmar med filmen och jag är glad att jag hittade den. Lite spännande var den också på sina ställen.

Nästa tisdag kommer ännu en film från det glada 70-talet!

Publicerat

ANT-MAN

Det känns som att det denna sommar gått inflation i tradiga filmtrailers. Varken Terminator Genisys, Mission Impossible: Rouge Nation eller Ant-Man har fått upp min puls högre än precis-innan-alarmet-ringer-kl-06.30, ändå går jag och ser filmerna. Såklart. Terminator G är avklarad, Tompa-filmen får vänta nån vecka till och Ant-Man bockades av igår kväll.

Paul Rudd spelar alltså Scott Lang, mannen som precis kommit ut ur fängelset och som på grund av ett nytt inbrott (som gick lite fel) kom över en dräkt som gör honom liten som en myra men ändå stark som värsta hulken. Michael Douglas är doktor Hank Pym, vetenskapsmannen som uppfunnit dräkten och hela grejen med att kunna krympa avståndet mellan atomer för att göra organismer mindre utan att för den skull paja nånting väsentligt.

Evangeline Lilly är doktorns dotter Hope och Corey Stoll är Darren Cross, snubben med brutal hybris som tagit över Pym Tech och som hittat på sin variant av liten-gubbe-i-dräk, fast såklart en bad-guy-sådant: Yellowjacket.

Det visar sig att en dålig trailer kan vara det bästa receptet för en bra filmupplevelse. Ant-Man var nämligen något så ovanligt som en rolig, egensinnig, småknasig, väldigt välspelad, alldeles precis lagom lång actionäventyrskomedi och jag tycker jättemycket om den! Att jag såg den i 2D i en fullsatt skrattande salong gjorde säkert sitt till men man ska inte förringa känslan man har under visningen oavsett om den är positiv eller negativ.

Sen hoppas jag att både Michael Peña och Bobby Cannavale någon gång ska få det stora genombrott dom förtjänar och bli lite mer ”household names”. Kanske kanske kan Ant-Man vara deras inträdesbiljett till ”vanliga biobesökares hjärtan”, Michael Peña borde i alla fall ha en rimlig chans, han är verkligen kalasbra här.

Summa summarum, Ant-Man är sommarens hittills charmigaste blockbuster! Så strunta i trailern, gå och se den bara!

Publicerat

THE GAME

Ni vet känslan när man ska på födelsedagskalas till en vuxen människa som redan ”har allt”. Vad fan köper man? Finns det nån present som är mitt i prick eller kunde man lika gärna bara rita en teckning för det spelar ingen roll, huvudpersonen blir liksom inte…genuint glad…för något?

Nicholas Van Orton (Michael Douglas) är precis en sån man. Rik som ett troll, framgångsrik i sitt arbete, han bor i stort vackert hus med äkta konst på väggarna och hushållerska. Det enda Nicholas möjligtvis saknar är nära relationer. Han är skild och ensam och är en rätt otrevlig typ så det kryllar inte av vänner runt honom heller.

Nicholas har dock en bror, Conrad (Sean Penn) och när Nicholas fyller år ger Conrad honom en lapp med ett telefonnummer på. Han ber Nicholas ringa numret. Det är uppenbart något väldigt speciellt som kommer hända om/när han ringer och som titeln på filmen avslöjar så handlar det om någon form av spel.

Jag har förstått att jag tycker att David Fincher är en habil regissör men han lyckas inte bli någon personlig favorit trots att jag älskar Seven. Jag försöker och försöker men det klickar liksom inte. Jag tycker The Game är en bra film nu och jag tyckte det när jag såg den 1997 men högre betyg än en trea når den inte upp till varken vid första eller andra tittningen. Den är mörk, suggestiv, lite skönt konstig och Michael Douglas är väldigt bra som Van Orton. En sevärd liten rackare trots allt.

Publicerat

SÄG ALDRIG ALDRIG

När tre giganter inom romcomgenren samlas på ålderns höst för att göra en slags panschisvariant på temat är det lätt att ställa sig upp och göra en spontan liten våg. Regissören Rob Reiner och skådisarna Michael Douglas och Diane Keaton är tre namn som förpliktigar. Hallå liksom, vilket gäng!

Jag tror alla människor har några må-bra-grejer att ta till när livet känns lite tjorvigt. En del kanske går en promenad runt sjön, en del lagar kantarelltoast, en del lyssnar på musik, en del målar en tavla, en del låser toalettdörren och kryper ner i badkaret, en del köper dyra chokladpraliner, en del dricker whisky, en del knarkar TV-serier och en del tittar på film.

Hör man till gruppen som ser feel-good-film för att feela lite goodare så är Säg aldrig aldrig som att finfika med en god vän en liten stund. Det är mysigt, det är varmt, det är puttrigt som ljudet av en flakmoppe på en sommartorr grusväg.

Jag mår toppen när jag tittar på den här filmen men när filmen är slut är den slut, den lämnar inga djupare spår och eftersmaken är väldigt lik ljummet vatten. Kanske är det därför det är så svårt att skriva nåt finurligt om filmen, den är liksom bara vad den är. Man får p r e c i s det man vill ha när man går och ser en film som denna. Man får lättsmält underhållning och nittio minuters kvalitativt hollywoodmys med två av dom största skådisarna födda på 40-talet, varken mer eller mindre.

Jag tror inte att det var så många av oss filmspanare som kryssat för den här filmen på det tajta schemat på Malmö Filmdagar men länkar kommer när det dyker upp fler recensioner.

Publicerat

LAST VEGAS

En låtsas ligga sjuk och nerbäddad när sonen kommer för han ska rymma ut genom fönstret som en annan hundraåring. En gnäller när en snäll granne kommer med god soppa. En har ett äktenskap som går på tråk-sparlåga och förväntas fixa det genom att åka till Las Vegas med en kondom och ett viagrapiller som frun skickat med. En ska gifta sig med en mycket yngre kvinna och har tänder så sprakande vita att dom förtjänar en egen rad i eftertexterna.

Nu målar jag med stora penseln, jag vet. Jag rollar med svart färg över hela filmidén för jag hade trott det skulle vara mysigt och roligt att se fyra skådespelarlegender åka på gruppresa till Las Vegas en sista (?) gång. Jag trodde detta skulle vara en ålderdomshemsvariant av Baksmällan men det visade sig vara en unken tripp genom gubbsjukans land.

Mary Steenburgens närvaro gör att båten inte kapsejsar fullständigt och det finns ett par sköna scener men för övrigt hjälper inte fyra bra skådespelare (okej, tre då, De Niro är ingen favvo även om han funkade i Grudge Match) när manuset är så urbota dåligt.

Jag inbillar mig att det här är en film för män, 50+. Jag är ingen sådan. Betyget kan inte bli annat än en svag tvåa, sköljd genom frätande tandblekningsmedel.

Henke och Christian har också sett filmen. Är dom mer 50+ än jag?

Publicerat

MITT LIV MED LIBERACE

För det första: Matt Damon – du är underbar!

För det andra: Michael Douglas – du får aldrig dö!

För det tredje: Steven Soderbergh – vad härligt, äntligen, du KAN ju!

För det fjärde: FY FAN VAD JAG ÄLSKAR FILM!

Jag sätter mig i en relativt stor biosalong, det är eftermiddag och kanske tolv sålda biljetter, filmen börjar och det tar tio sekunder för mig att känna att det här blir en upplevelse jag sent ska glömma.

Det är 1977, Matt Damon spelar den unga bisexuella djurskötaren Scott med nacklångt tjockt hår, baby-len hy och byxor uppdragna till strax under armhålorna. På en gaybar träffar han Bobby (Scott Bakula) som bjuder honom på dejt till Las Vegas för att se Liberace spela. Och där – DÄR – skapas filmhistoria mitt framför mina ögon.

Michael Douglas förvandling till guld-glitter-och-glamour-pianisten – och tillika smygbögen – Liberace är alldeles ____________ (<—- fyll i valfritt superlativ). Jag får tunghäfta, skrivkramp, afasi, anemi, kikhosta, glädjefnatt. När en skådespelare jag högaktar i normalfall gör en roll som är så bortom allt jag tidigare sett honom i räcker orden liksom inte till. Jag känner dock att det är okej. Man får vara tyst också, man får sitta och le och låta sig imponeras och man får strunta i att ordbajsa med tangentbordet och helt enkelt lita på att du som läser förstår vad jag menar.

Jag hoppas få se Michael Douglas och Matt Damon som paret Liberace och Scott Thorson i något annat sammanhang. Som prisutdelare på Oscarsgalan. Som inbjudna middagsgäster till ryska ambassaden. I någon talkshow. Som vinnare på Oscarsgalan. Nånstans bara, var spelar mindre roll. Sen slår det mig att Mitt liv med Liberace ”bara” är en TV-film, en HBO-produktion. Det är inte så ”bara” men det är konstigt, filmen är så påkostad och välgjord. Det är ändå tacksamt att den visas på bio och att jag fick ett ryck och gick dit. Jag ska skriva ett tacktal till mig själv och läsa upp det i spegeln för det är när jag ser filmer som denna och hjärtat blir alldeles varmt som jag förstår varför jag ser så mycket skitdålig film – också.

Det är för att hamna här. Det är för att hitta pärlorna. Det är för att bli överraskad och förälskad och alldeles hoppetossigt glad. Det är för vetskapen om att tillräckligt många grodor leder fram till en prins. Matt Damon och Michael Douglas är mina prinsar just nu, tillsammans med Rob Lowe som spelar supersliskig plastikkirurg och regissören Steven Soderbergh som jag hoppas i och med denna film inte lagt regissörsyrket på hyllan. Han har ju hotat med det. Det är dumt att hota Steven. Fortsätt göra såna här filmer istället så blir allting bra.

Fan. Jag blir på riktigt helt jävla överlycklig av den här filmen! Gå och se den, se den på bio om du kan. Kan du inte se den på bio, hyr den på DVD när den kommer. Gör vad tusan du vill bara du inte låter den passera obemärkt. Den är värd så mycket mer än så.

Publicerat

Fredagsfemman # 75

5. Skräckfilmssommarnätter

Jag vet att många förknippar skräckfilmer med höst och vinter men inte jag. För mig är sommaren den perfekta tiden att se riktigt mycket läskig film, det bryter liksom av mot allt det bastuvarma, jolmiga, gud-vad-vi-alla-är-brunbrända-utvilade-fräscha-lyckliga-och-SOM-vi-har-sköna-grillfester-ofta-så-vi-kan-lägga-upp-schnygga-facebookuppdateringar-för-att-visa-våra-vänner-vilket-lyckat-liv-vi-har. Tacka vet jag lite rysligheter, blod, klaffs och seriemördare – i alla fall på film. Kanske inte på statusuppdateringar.

 

4. Panschis-Baksmällan?

I början på nästa år kommer en film vars story jag tycker mig ha hört förut. Tre män åker till Las Vegas för att ordna en svensexa för sin polare, den sista singeln i gänget att stadga sig. Det går att ana komplikationer. Det går att ana dumheter. Det går att ana en väldigt massa saker förutom att Baksmällan-gänget nu är utbytt mot modell äldre: Morgan Freeman, Robert De Niro och Michael Douglas. Filmen heter Last Vegas och jag är försiktigt skeptisk-optimistisk.

 

3. När man hittar dom alldeles perfekta hörlurarna och dom inte finns att köpa längre.

Ledsenheten. Tomheten. Bitterheten. I-landsproblemet.

 

 

 

2. Mireille Enos

Idag har World War Z premiär. Nu kommer världen – äntligen – att få syn på Mireille Enos lite mer på riktigt. Hon är grym, riktigt jävla grym och nu tycker jag hon förtjänar en långfilmsHUVUDroll som är nåt redigt att bita i. Du kan se henne i The Killing också. Väldans sevärd serie och inte enbart för Joel Kinnamans skull.

 

 

1. Mitt sjätte sinne

Jag ska tycka om det, jag ska lita på det, jag ska omfamna det, använda mig av det, jag ska se det som en del av mig och jag ska inte vara rädd. Jag ska se mitt sjätte sinne och min magkänsla som nära vänner som alltid finns vid min sida, jag ska inte ifrågasätta, jag ska nicka, lyssna och säga hej. Men idag säger jag hejdå. Igen. För allra sista gången. Det kommer bli en jobbig dag, en ledsam dag men det kommer bli ett fint avslut och en början på något nytt. Jag vet att du kommer att se till att Million Voices spelas för mig många gånger till när jag behöver höra den och jag vet också att det egentligen inte borde gå. Du är ju död. Vi andra lever vidare här på jorden men det gör du också – i dina barn och för mig i mitt sjätte sinne.

Publicerat

Fredagsfemman # 50

5. Jag har äntligen lärt mig säga STOPP!

Efter att tre gånger ha försökt sätta mig ner och se Moonrise Kingdom och varje gång kommit 30-40 minuter in i filmen och varje gång ha tänkt ”neeeejmenneeeeej, jag gillar inte det här, jag förstår det inte, det är så sjuuukt tillrättalagt och perfekt och pastelligt och träligt att jag blir galen, jag oooorkar fan inte med det här” så bestämde jag mig. Jag tryckte på STOPP och la ner projektet. Jag kommer aldrig att sluta se B-film/dålig film/hemskt dålig film men när film är som Moonrise Kingdom då känner jag att gränsen är nådd och DET är en härlig känsla.

 

4. En kanonfilm på TV ikväll.

Kl 21 på TV8 visas den supermysiga Presidenten och Miss Wade (The American President) med Michael Douglas och Annette Bening. Ett redigt hemmakvällstips!

 

 

3. Galor!

I måndags satt jag och bölade framför Idrottsgalan, imorgon är det P3 Guld-galan och på måndag ska guldbaggarna delas ut. Är det inte härligt med galor? Vardagslyx på nåt vis.

 

 

2. Allt faller

För första gången sedan September sjöng Mikrofonkåt i ett stenhus i Burgsvik har TV4 lyckats göra det bästa som sänds på TV just nu. Allt faller (torsdagar 21-22) är banne mig det smartaste jag sett på TV sen Snacka om nyheter. Jag har sett dom första avsnitten många gånger redan och för varje tittning växer dom. Jag är imponerad, jag blir glad och jag tänker INTE jämföra detta med Solsidan som jag sett att många gör. Varför då? Det är ju rent…befängt!

 

1. Nu börjar biosäsongen på riktigt!

Idag har både Les Misérables och Django Unchained premiär. Två kalasfilmer, två Oscarsfilmer, två filmer ingen bör missa. När hände det sist? Hände det ens i somras? Jag tycker biorepertoaren varit lite tunn i flera månader men nu vänder det, nu vankas det bra film i massor framöver. I can feeeel it!

Publicerat

HAYWIRE

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Haywire är på pappret en av årets absolut mest intressanta filmer. Idel sköna lirare på rollistan (med Michael Fassbender som geléhallonet på mjukglassen), en stentuff tjej i huvudrollen och Steven Soderbergh bakom kameran. Klart det låter toppen det här, klart jag slickar mig om munnen, klart mina förväntningar har klättrat före på en repstege upp till månen.

Så sitter jag här efteråt med en knappnål i handen och en stor trasig ballong på golvet framför mig. Vilken film i världen kan leva upp till detta? Många skulle jag tro men inte Haywire. Jag har varit med om många filmiska antiklimax i mina dagar men jag vet inte om det här inte tar priset. Jag har inte bestämt mig än. Kanske.

Det pris Steven Soderberg definitivt tar/får i och med Haywire är utmärkelsen för Mest förnedrande åskådarnedvärdering. När man planterar små smarta klurigheter i film, när ett klädesplagg eller en pryl liksom blir en del av svaret på gåtan så låter dom flesta filmare planteringen vara just en plantering. Filmaren kräver en smula koncentration av sin tittare och får den allt som oftast. Det är kul att klura ut hur det ligger till, försöka hitta lösningar, förekomma twister, sånt är bra, hjärnan får arbeta och jag blir på ett sätt interaktiv-men-ändå-inte med filmen. Det som inte är bra när man lägger ut filmiska planteringar är att 1. zooma in den viktiga prylen (ja, jag seeeeeeer, herreguuuud jag är inte BLIND!) eller 2. zooma in och sedan genom återblickar ”fräscha upp” vårat minne som vore vi lobotomerade guldfiskar. Sånt gör mig förbannad. Det är så infernaliskt onödigt och faktiskt rätt klantigt. Soderbergh är ingen rookie, det här är sånt som inte borde få hända en veteran som han.

Sen har vi det här med handlingen. Handlingen är en rätt viktig del i en film tycker jag då, kräsen som jag är. Den här handlingen är SVINDUM. Den är larvig, konstig och alldeles för enkel. Hela manuset är otroligt icke-välskriven, jag vet inte om jag hörde några ord yttras som kändes äkta eller rätt i sammanhanget. Det är som om alla dessa stora skådespelare som dyker upp i samtliga roller ska agera lockbete,  ögongodis eller få oss att stänga av all form av fokus och visst, ibland funkar det för jag kommer på mig själv att flera gånger tänka ”det är inte möjligt, det kan inte vara såhär dåligt som det känns, jag måste ha missat nåt, Michael Douglas skulle aldrig ha tackat ja till det här om det verkligen var såååå uselt”. Sen tänker jag på Ocean´s Twelve, regisserad av samma Soderbergh och då nickar jag för mig själv. Jorå, det går, det går att lura även Hollywoodstjärnor till vad som helst, det gäller bara att locka med en tillräcklig stor klump ihopvikta dollars.

Det kanske känns spännande i Steven Soderberghs värld att göra en ”actionfilm” med en kvinnlig ”actionhjälte”/slagskämpe/snygging i huvudrollen och jag antar att han har den positionen i filmvärlden att han kan göra lite som han vill. Jag tycker inte han förtjänar den positionen, i alla fall inte nu längre. Det är inget fel på Gina Carano som gör sitt absolut bästa av huvudrollen men när hennes ballaste scen är när hon visar att hon behärskar den ädla konsten i att backa snabbt med bilen i skogsterräng då undrar jag vad jag håller på med, vad jag tittar på, varför jag inte bara försöker rädda världen eller nåt istället på min fritid.

Michael Fassbender och Michael Douglas kan båda få mig att vilja se en film helt oavsett handling. Så är det fortfarande, det har Haywire inte förstört. Jag tror bara inte att någon inblandad kunde ana hur skunkig slutresultatet skulle bli.

Publicerat

FLICKVÄNNER FRÅN FÖRR

Colin Mead (Matthew McConaughey) är urtypen av ett snyggt manligt svin. Med ett yrke som otroligt framgångsrik modefotograf får han horder av unga tokvackra tjejer efter sig, kvinnor som gör precis vad som helst för att han både ska ta fram kameran och dra ner brallorna och han utnyttjar situationen till max och nu snackar vi MAX. Han gottar sig, njuter, känner inte efter, tänker inte varken före eller efter, behandlar folk som slit-å-släng-material och han klarar sig alltid med den där solbrända vaxade bringan och stomatolleendet. Charmig kille det där, Colin är snubben hela dagen. Wow alltså. Mumsfillibaba.

Flickvänner från förr är en ganska beskrivande men ändå rätt dålig översättning av originaltiteln The Ghosts of Girlfriends Past. Det är ganska lätt att tänka att Flickvänner från förr är en vanlig romcom med vanliga twistar men så är det inte riktigt, The Ghosts of Girlfriends Past säger så mycket mer. Colin behöver nämligen få en tankeställare eftersom hans barndoms förälskelse (Jennifer Garner) så uppenbart är den enda rätta för honom men han fattar det inte utan fortsätter ligga med allt som har bröst och puls.

Eftersom detta är en amerikansk film måste moralen, flosklerna, den påklistrade klokheten få plats och hade detta varit ett vanligt drama kanske han skulle få en lindrig variant av cancer och då få en annan syn på livet, hade detta varit en vanlig romcom hade kanske hans bästa vän fått ihop med med Jennifer Garner och DÅ hade han fattat vad han missat men nejdå, Flickvänner från förr är så mycket mindre än både ett drama och en romcom för här blandas det in spöken.

Mmmmm. Precis. Spöken.

Det här är rätt larvigt faktiskt. Det som gör att filmen inte sjunker som en gråsten är Matthew McConaughey som ÄR precis det ögongodis som rollen kräver och Emma Stone som överdrivet flumdruttspöke i tokpermanentat hår och tandställning. Annars är det mediokert värre på alla plan. Jennifer Garner orkar jag inte ens racka ner på. Hon sköter sitt hår (inga kluvna toppar här inte) och hon har ett vackert leende men där sätter begåvningsreserven in. Jag kan inte hitta fler skatter på hennes karta hur mycket jag än letar.

Utspädd minimjölk. Så känns det. Isssch liksom.

Här finns filmen.

Publicerat

It runs in the family

Det här är ett litet anspråkslöst drama som inte gör mycket väsen av sig nånstans egentligen. Men även ett litet anspråkslöst drama kan bjussa på maffiga scener och här är det en hel del av den varan. Det finns en del scener av sällan skådat slag i filmhistorien och nu överdriver jag inte ens.

Filmens nav är advokaten Alex Gromberg (Michael Douglas). Han är gift med Rebecca (Bernadette Peters) och utåt sett har dom det rätt bra men tristessen har smugit sig in i förhållandet och allting känns lite avsomnat, sexlivet speciellt.

Dom har två söner, lillebror Eli (Rory Culkin) som precis börjat intressera sig för tjejer och är kär i en tjej med näsring och svarta kläder och Asher (Cameron Douglas) som tycker det är roligare med droger, tjejer och att spela musik än att studera och nu börjar hela hans liv gå utför i en väldig fart. Sen får vi även lära känna farfar Mitchell (Kirk Douglas) och farmor (Diana Douglas) och upptäcka en del av problematiken med att bli gammal.

Såg du nu? Fyra personer med efternamnet Douglas – i samma film – och filmen heter It runs in the family. Det gör det verkligen, det är en bra titel i det här fallet. Michael är pappa till Cameron även i verkligheten, Kirk är pappa till Michael och farfar till Cameron även i verkligheten och Diana Douglas är faktiskt Michaels riktiga mamma och ex-fru till Kirk (dom var gifta 1943-1951) och alltså farmor till Cameron även i verkligheten. Vetskapen om detta gör att många scener får en djupare dimension än om skådespelarna varit vilka-som-helst. Speciellt dansscenen, där farmor får farfar att stänga av TV:n trots att det är en pågående Yankeesmatch och dom tar sig en stilla svängom på vardagsrumsgolvet. Då rinner mina tårar, det är verkligen en fin scen. Scenen med tre generationer Douglas i en eka hör också till höjdarna.

Det finns som sagt en hel del som är bra med den här filmen även om den är ganska basal i sitt upplägg men det som jag bär med mig som det starkaste minnet av filmen är Alex och Rebeccas lägenhet som enligt mitt tycke och smak är det ULTIMATA boendet. Mixen av industrilokal, starka färger, konst, naturmaterial, leksaker och Ikea är en perfekt symbios och jag vill bo i den där lägenheten. Jag vill bo där. VILLVILLVILLVILLVILL. Men min vilja står och växer i skogen, jag vet och tills den inte gör det så tänker jag fortsätta drömma.  Nu vet jag i alla fall att mitt drömboende redan existerar.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

KINASYNDROMET

Kärnkraft var en het potatis i slutet på 70-talet och inte bara i Sverige.

Vi folkomröstade om kärnkraften den 23 mars 1980 och kanske hade en hel del av dom som gick omkring på stan med Atomkraft Nej tack-knappar sett den amerikanska filmen Kinasyndromet.

Jane Fonda är TV-reportern Kimberly Wells som tillsammans med sin kamerakille Richard (Michael Douglas) gör ett reportage på ett kärnkraftverk. Mitt under intervjun med den pressansvarige och med utsikt över hela kontrollrummet blir det ett jordskalv och nånting går snett. Richard smygfilmar hela tiden och händelsen tystas sedan ner av alla ansvariga.

Det är egentligen rätt lustigt men jag sitter som på nålar filmen igenom. Jag andas ryckigt, som om syret inte tar sig ner till lungspetsarna utan vänder halvvägs ner och detta trots att filmen är enormt långsam och att inte mycket händer sett till den relativt långa speltiden. Men ändå, ÄNDÅ, så är filmen så ruskigt bra.

Jag gillar när filmer tar sig tid att berätta en historia. Att göra film som exempelvis Tony Scott gör har visserligen ett existensberättigande men det är inte alltid toksnabba klipp och galna vinklar förhöjer filmen, i mitt tycke är det oftare tvärtom. Tony Scott är lite som regissörsvarianten av ”turkdusch”. Han ser till att mediokra manus piffas till med hjälp av färgfilter och krasch-å-pang-effekter precis som en otvättad armhåla kan kamufleras med hjälp av deodorant. Slutprodukten är inte en bra film eller en ren armhåla men det fungerar i paniksituationer och i brist på annat. Kinasyndromet behöver inte ta till såna medel, den här filmen är på riktigt och det kan vara därför den fortfarande håller.

Jane Fonda är en underskattad skådespelerska med ett tidlöst utseende. När Kinasyndromet gjordes var hon 42 år gammal, tre år äldre än jag är nu och det är ju information jag hade klarat mig utan. Hon är verkligen jättefin och skulle lika gärna ha kunnat vara 29. Att Michael Douglas var mycket yngre än nu syns lite mer. Halvlångt lockigt hår och gigolostil, det är ganska långt ifrån den Michael Douglas vi ser nu för tiden, ändå är han sju år YNGRE än Jane Fonda.

Slutligen har vi Jack Lemmon som den tredje stora skådespelaren på rollistan och ja, han är Jack Lemmon. Det är en man som det är stört omöjligt att inte tycka om. Har han någonsin spelat en genuin skitstövel eller genomelak? Mig veterligen inte men jag kan ha fel.

Det här är en film som jag vill se om direkt när eftertexterna slutat rulla. Jag tycker väldigt mycket om den och det är så nära så nära så väldigt nära en fullpoängare betygsmässigt. Satan var dom var duktiga på att göra politiska thrillers på 70-talet, filmer som verkligen betyder något – i längden.

Publicerat

DEN INRE CIRKELN

Att vara domare innebär inte att du ska döma om en skurk är skyldig eller oskyldig, det innebär att du ska se till att lagen följs, alldeles oavsett konsekvenserna.

För domare Steven R. Hardin (Michael Douglas) kommer den insikten som en svidande hurring när han två gånger på kort tid tvingas frikänna uppenbara mördare och banditer då lagtexten har logiska luckor som är alltför lätta att smita igenom.

Samvetet gnager, det är svårt att sova, ännu svårare att vara fokuserad och hemma undrar frugan (Sharon Gless, den fantastiska Cagney i TV-serien Cagney & Lacey) om han träffat nån annan. Så presenterar domarkollegan Benjamin Caulfield (Hal Holbrook) en idé som Hardin får svårt att tacka nej till. Vad den idén innebär tänker jag inte avslöja, den är väl inte apsvår att klura ut om man är lite fiffig men jag bjussar inte på den med risk för att spoilera nåt.

Jag är infernaliskt svag för rättegångsfilmer, såna som utspelar sig i domstolar med härligt retoriska och smarta advokater och åklagare och jag tycker väldigt mycket om Michael Douglas som skådespelare. Det finns alltså ingenting med Den inre cirkeln som borde göra den till en dålig film i mina ögon.

Första halvan av filmen (och lite mer än så) är väldigt bra, alltså VÄLDIGT bra. Det är en tät stämning från början, jag känner på mig att det kommer genomtänkta twister, det är maktfullkomliga män med otäcka blickar, det är kriminella element, det är mord, skön musik och det är sådär rekordeligt filmat som det var ”förr i tiden”. Men när två tredjedelar av filmen gått kommer jag på mig själv med att fladdra iväg i tankarna på andra saker (Vad har jag för mat i frysen? När var nästa tvättstugetid? Såna saker…) och det är ju aldrig ett bra betyg till en film. Historien blir i ett huj ganska oklar, det känns som att regissören har bråttom att komma vidare och det blir ett par manushopp som gör att jag tappar intresset rätt rejält. Det är synd, riktigt synd, däremot är Michael Douglas bra, riktigt bra.

Filmen lämnar en helt okej eftersmak och jag känner att jag vill se mer – mycket mer – av smarta, spännande och välgjorda 70-och-80-tals thrillers. Jag har lite cravings kan man säga. Nu ska jag bara börja gräva efter guldkorn.

Movies-Noir har också sett filmen. Här är hans recension.

Publicerat

Tre om en: Höjdare med Michael Douglas

Farlig förbindelse 1987

Det hade varit kul att ta reda på skilsmässo-statistiken i Sverige 1987-88 jämfört med åren innan.

Det hade varit kul att jämföra antalet otrogna män före och direkt efter denna film gick upp på bio. Det skulle förvåna mig mycket om förändringen låg inom felmarginalen.
För om Michael Douglas kan få en välutbildad snygg kaninkokerska efter sig, då går ingen jävel säker.

Dan Gallagher (Michael Douglas) är advokat och har en fin liten familj. En helg åker hans barn och den vackra frun (Anne Archer) bort och då händer sig den dumma lilla grejen att Dan träffar kollegan Alex (Glenn Close), dom käkar lite, dricker lite och knullar lite. Det tyckte Dan var alldeles tillräckligt men se, det tyckte inte Alex.

Alex vill ha mer och hon är en rätt envis kvinna. Hon är besviken på Alex och litegranna arg kan man säga. Dessutom har hon vissa psykopatiska drag som Dan inte lyckades nosa upp bland feromonerna på krogen och den bristen på luktsinne får han ångra på sitt sätt resten av livet.

Vad är det då som gör att Farlig förbindelse är så bra? Vad är det som gör att den fortfarande håller? Jo. Det är en mänsklig film.

Det går att sätta sig in i alla situationer. Det går att tänka sig att man är den trygga familjesnubben som bara vill ha lite kul, det går att tänka sig in i hur det känns att vara den bedragna frun och det går att känna frustrationen, ilskan och ledsamheten i att vara den andra kvinnan som bara fick nöja sig med kalla rester och inget mer.

Och apropå statistik, det skulle vara kul att se försäljningsstatistiken på dvärgkaniner före och efter den här filmen också.

 

 

 

 

 

 

 

Presidenten och miss Wade 1995

Filmhistorien är inte fullskiten av romantiska VUXNA komedier direkt. Alltså nu menar jag filmer där BÅDE mannen OCH kvinnan är medelålders eller äldre än så.

Listan där den äldre gråtinnige mannen blir kär i en mycket yngre kvinna kan göras kilometerlång och hur lite problem jag än har personligen med åldersskillnader så är det rätt uppfriskande att ibland se ett par på film som faktiskt skulle ha äktenskapstycke även i verkligheten.

Michael Douglas spelar Andrew Shepherd som är USA´s president och nybliven änkling. Annette Bening spelar Sydney Ellen Wade, en ettrig miljölobbyist som presidenten kärar ner sig i och givetvis får dom massmedia efter sig.

Deras kärlek ses inte med blida ögon av presidentens närmaste posse (Martin Sheen, Michael J Fox mfl) då röstsiffrorna dalar, men hans antagonist, senator Bob Rumson (Richard Dreyfuss) blir desto gladare.

Det här är en riktig bli-varm-i-hela-magen-film för mig. Jag sitter i soffan med ett delfinleende och nynnar på Julio Inglesias-ballader och tycker att livet är rätt behagligt. Michael Douglas och Annette Bening är så samspelta att det känns som om dom tycker om varandra även utan ett engagerat filmcrew runt omkring sig.

Jag tycker det är synd att Mr Douglas inte klämde ur sig fler liknande filmer när han var yngre och lite mindre kirurgiskt uppstramad i ansiktet. Men man kan inte få allt. Det går ju faktiskt att se om höjdarna istället för att drömma om dom som ändå inte finns.

 

 

 

Falling down 1993

Bill Foster (Michael Douglas) sitter i sin bruna bil. Det är varmt, han är svettig. Han har en liten gnutta snor under näsan. Ögonen är tomma och alldeles blanka.

Han sitter i bilkön från helvetet, en sån som inte rör sig en millimeter och med stressade bilister runt omkring sig som tutar till absolut ingen nytta. Ungar glor från baksätet i bilen framför, i nån annan bil pratades det högt, solen gassar, bilen ryker lite, en fluga kryper i nacken, AC:n är trasig, fönsterveven vill inte alls, oroliga oranga lampor blinkar från vägbygget utanför. Han läser bilstickers och försöker döda flugjäveln med en hoprullad dagstidning. Det surrande ljudet från dom små vingarna ekar inuti bilen, han slår och slår helt urskiljningslöst men surret fortsätter oförtrutet.

Bilarna tutar högre, paniken närmar sig, kön står fortfarande blixtstill. Då öppnar han bildörren, tar sin portfölj och går iväg. Han lämnar bilen precis där den står.

”Hey! Where do you think you´re going??” skriker en av dom griniga medtrafikanterna. Bill tittar på honom och säger ”Home”.

Dom här första fyra-och-en-halv-minutrarna i Falling down är några av dom tajtaste och jobbigaste minutrarna filmintro jag någonsin sett. Dom sätter känslan, dom sätter standarden i hela filmen och ingen normalt funtad människa har svårt att känna igen sig.

Det finns ingen vuxen människa som inte tänkt tanken att ta ett brännbollsträ och slå sönder allt i sin väg när det kommer en såndär dag då precis allt går åt helvete. Det finns dagar när alla människor man möter är fullständiga jubelidioter och livet självt bara vill jävlas och man fan inte pallar mer. Bill Foster har en sån dag. Han har fått NOG och jag förstår honom.

På sin väg från den övergivna bilen och hem träffar Bill en hel hög människor som på olika sätt retar honom. Det är allt från den koreanske kioskägaren som säljer svindyr läsk, det är störiga sjutglada ungdomar, det är McDonalds-personal, det är böghatare och golfare och nazister och det enda han vill är att komma hem och gratulera sin dotter på hennes 8-årsdag men ex-frun (Barbara Hershey) vill inte ha hem honom. Dom är skilda och hon vill inte att Bill ska träffa dottern.

Robert Duvall spelar polisen Pendergast som jobbar sin sista dag och använder den till att försöka lugna sin psykiskt störda (väl?) fru via telefon och till att ligga steget efter Bill och försöka både sätta fast honom OCH förstå sig på honom.

Falling down kan kritiseras för att vara mycket: rasistisk, provocerande, våldsglorifierande och totalskruvad vardagsrealistisk och jag kan skriva under på allt det. Men bortsett från allt det där så är Falling down, för mig, en intressant och underhållande resa in i den mänskliga paniken.

Om mattan skulle dras bort under mina fötter, om jag inte hade någonting alls att förlora, om livet bara var en spillra och jag kämpade som en tok för att hålla näsan ovanför vattenytan – hur skulle JAG bete mig då? Vad skulle jag göra? Vad händer när nog på riktigt är N O G?

Titta på Falling down och tänk efter litegrann vettja.