7 skådespelare jag verkligen gillar

Nu är det sju skådespelare kvar som ska väljas ut, sju män, pojkar, gubbs om man så vill. Fripps filmrevyer har valt ut sina, Filmitch har sina favvosar här, Rebecca här och mina kommer som ett pärlband här nedanför.

Jag har valt ut dessa män på samma premisser som dom kvinnliga skådespelarna, det är män vars blotta närvaro gör mig nyfiken nog att se en film alldeles oavsett vilken film det är. Det handlar alltså inte om utseende, inte alls, tro´t eller ej.

[Listan uppdaterades 2015-01-10. George Clooney, Adrien Brody och Colin Firth halkade ur.]

7. Philip Seymour Hoffman

Jag tror att alla som har en någorlunda ”normal” umgängeskrets känner någon som är en Philip Seymour Hoffman. Jag kan i alla fall lugnt säga att jag känner flera.

Det sköna med honom är att han ganska enkelt hade kunnat fastna i en viss sorts roller men är det nånting han inte gjort så är det det. Han kan spela allt från slemmo till äcklo till prutt-å-fiso till vanlig tjomme, fyrkantig författare eller präst. Han är helt enkelt – för att använda ett våldsamt uttjatat ord – fantastisk. Eller var. Han finns som bekant inte längre men han kommer ha en given plats på min lista ändå under en lång tid framöver.

 

.

.

 

6. Michael Fassbender

Om männen här ovanför kan ses som filmiska kameleonter så är det ingenting mot vad denne man kan prestera. Jag har hittills inte sett honom göra ens i närheten av samma roll två gånger. Han är dessutom modig som få, jag skulle vilja se hur många andra stora skådespelare i världen som hade tackat ja till hans roll i Shame.

Jag får känslan av att Michael Fassbender hela tiden vill utmana sig själv. Nu antar jag att han är i en position då han kan välja och vraka bland rollerna nästan som han vill men även när han var tämligen okänd så valde han inte dom självklaraste av roller.

Att följa Michael Fassbenders fortsatta arbete på filmduken känns som en ynnest, som att få ett fint inslaget paket, ett paket jag vet att jag kan öppna gång på gång på gång och hela tiden fylls det på med nytt innehåll.

.

.

 

5. Jake Gyllenhaal

Här är en filur som gått från att vara en okej ungdomsskådis som genom sitt arbetsliv hela tiden fått/valt intressanta roller som hela tiden utmanat honom och gjort honom bättre. Jag vet inte om jag kan komma på någon manlig skådis som haft bättre fingertoppskänsla vad gäller filmer än han, jo möjligtvis Tom Hanks och Tom Cruise men han är banne mig inte långt efter. Hur långt kan han gå? Hur stor kan han bli?

.

.

.

4. Benedict Cumberbatch

Jag kan förstå dom som tycker att han ser lite otäck ut, ja kanske till och med äcklig. Jag kan också förstå dom som tycker att han är det vackraste som finns på vår planet. Personligen tycker jag han har världens vackraste röst och världens vackraste händer och det är en ynnest att han finns och vill göra film.

.

.

 

3. Tom Hardy

Det är tajt om pallplatserna och här har vi en snubbe som LÄTT är guldkandidat i många av sina filmer. Det här är en person som verkar ta sitt yrke på allvar, en man som ger allt han har i varje roll, i varje scen, fantamej i varje andetag. Dessutom går det knappt att känna igen honom från en film till en annan, jag vet många som gått bet. Bra betyg till honom.

.

.

2. Ryan Gosling

När jag googlade bilder att välja till punkt nummer två trodde jag att jag höll på att bli schizofren. Är det möjligt? Är det samma kille på alla dom här bilderna? Det går inte att förstå.

Men vem är han då? Är han kostymnissen, är han loverboyen, är han värstingen, gangstern, den vanliga killen? Ingen aning och det spelar heller ingen roll. Ryan Gosling är nästa generations Filmstjärna med stooooort F, han är en naturbegåvning, en spännande mix av farlig och ofarlig och jag är grymt fascinerad av honom som skådis. En given andraplats för honom!

.

.

 

1. Sylvester Stallone

Jag vet, i det här fallet går det att läsa mig som en öppen bok men jag kan inte ge någon annan förstaplatsen. Det finns ju bara en.

Det intressanta för mig blir när jag försöker mig på en självanalys. Jag har sex riktiga skådisar på listan, män som kan spela i princip vilken roll som helst trovärdigt och det är just det jag högaktar hos dom. Sen kommer Sly, sladdar in på tvären och kniper guldmedaljen, han som spelat samma roll sen 1976.

Sylvester Stallone spelar alltid underdog. Han är antihjälten som blir den verkliga hjälten, han hjälper dom svaga, han kämpar för sina närmaste, han slåss för sitt liv och det han tror på. Så är det. Det blir liksom inte mer än så. Men det han gör gör han bäst av ALLA.

Det finns ett gäng skådespelare som ligger precis under ytan och bubblar, såna som jag tycker hemskt mycket om och gärna ser allt med. Dom jag vill plussa en massa för är: Matthew McCoanughey, Matt Damon, Aaron Eckhart, Wesley Snipes och alla viiii som heter Tom klappar nu *klapp klapp*: Tom Cruise, Tom Hiddleston, Tom Hanks och Tom Berenger.

Blir du sugen på att göra din egen 7-bästa-lista? Vad kul! Gör det! Men se till att du inte har nåt inplanerat på kvällarna en vecka framöver för det här tar tid att göra. Många val är det. Det får ju inte bli fel, det kan vara rent förödande. Eller inte. Kanske är det bara på skoj?

FILMSPANARTEMA: OMSTART

Den här månadens tema kommer lägligt både i datum och ämne. Temat är omstart och som vanligt står det oss filmspanare fritt att tolka detta precis som vi vill.

Imorgon är det årets sista dag, en dag som brukar mana till omstartstankar på många plan och så även för mig. Jag funderar på livet, på den jag som lever här just nu och den jag som fanns förut, på händelser, resor, relationer, uppenbarelser, tankar som förändrat mig – och på film såklart!

Film är och har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv och fram tills att jag startade den här bloggen skrev jag upp alla filmer jag såg i en filmbok (se bild). Noga antecknade jag filmens titel, både den svenska och original, huvudrollsskådespelarna, hur många gånger jag sett filmen, om jag såg den på bio, video, TV, DVD eller flyg, betyg såklart och vem jag såg filmen med.

Därför har jag dagen till ära bläddrat fram till just den här tiden i boken för tjugo år sedan när 1992 skulle bli 1993. Jag tänkte nämligen försöka göra en lista med filmer från 1992-1993 som jag skulle vilja se remakes av. Finns det ens några? Klart det gör. Helst av allt skulle jag ju vilja att mina utvalda filmer gick upp på bio igen i original men det är en utopi. Det kryllar inte av nya filmidéer, remakes är inne och luften är fri. Jag får önska preciiiis vad jag vill.

Håll i dig, här kommer lite skön nostalgi med filmer jag tror skulle kunna berättas ännu ett varv och ganska bra dessutom.

 

5. Bodyguard.

Det var Kevin Costner och Whitney Huston som fick Sverige – och världen – att vallfärda till biograferna när det begav sig. Skulle den göras nu skulle jag vilja se Channing Tatum som Frank Farmer och Rihanna som Rachel Marron. Otippat? Ja, kanske det. Jag må avsky Rihanna som sångerska men hon var den enda som agerade vettigt i Battleship och Channing Tatum är alltid Channing Tatum. Han ska bli pappa förresten. Bara en sån sak.

 

 

4. Sommersby.

Det här är en film som slår en riktig romantisk-ledsen-sträng i mig. Jag har sett Richard Gere och Jodie Foster i detta tunga kärleksdramat många gånger och historien håller. Michael Fassbender och Jessica Chastain skulle bli ett kanonpar eller varför inte en repris från Drive: Carey Mulligan och Ryan Gosling?

 

 

3. Strictly Ballroom.

Har man gjort filmer som Romeo + Julia, Australia, Moulin Rouge och snart The Great Gatsby så är det kanske inte så konstigt att Baz Luhrmanns dansdrama Strictly Ballroom kommit lite i skymundan. Det är totalt oförtjänt för det är en MYCKET bra film. Ska det göras en remake så önskar jag såklart att Baz själv står bakom kameran och castar han rätt kille i huvudrollen. Paul Mercurio var toppen men han blev ingen stor stjärna. Jag skulle vilja se Logan Lerman!

 

 

 

2. Kalifornia.

Brad Pitt, Juliette Lewis och David Duchovney var unga, skitiga och snygga och historien välskriven och spännande. Det här kan göras igen. Emma Watson hade kunnat få den kvinnliga huvudrollen tycker jag och med Haley Joel Osment som skäggig (?) mördare kunde remaken bli riktigt härligt udda.

 

 

 

1. Återstoden av dagen.

Jag vet, det är på gränsen till att häda men ja, det skulle kunna funka med en remake av den här fantastiska filmen nu. Jag tror inte att varken Anthony Hopkins eller Emma Thompson lockar den yngre generationen till att leta upp filmen och det är så synd, det är en sån hjärtskärande historia och den måste föras vidare. Att en remake skulle bli en fullpoängare för mig är en omöjlighet men vad spelar det för roll? Jag tänker på baaaarnen och jag vill se Ang Lee regissera.

 

Klicka gärna vidare in på dom andra filmspanarnas bloggar och läs deras vinkling på temat: Addepladdes filmblogg, Except fear, Filmitch, Flmr filmbloggFripps filmrevyer, Jojjenito, Mode+film, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café.

PROMETHEUS

Så var den då signed, sealed, delivered, äntligen. Prometheus, försommarens film med stort F är upplevd, sedd och något sånär smält i sinnet och jag sitter här och knapprar på tangenterna och känner mig som Dr Jekyll och Miss Hyde. Det är mycket antingen eller i min skalle just nu, jag känner mig sjukt velig och det är inte likt mig. Jag må vara mycket men just velig är jag inte. Jag väljer, jag bestämmer mig, jag genomför. Oftast. Inte nu. Nu är jag flummigt comme ci, comme ça här i min Prometheuschock.

Jag gillar verkligen Ridley Scott som regissör, jag älskar Alien, vad jag tycker om Michael Fassbender och Charlize Theron vet alla som följer min blogg så det är klart att Prometheus var en våt dröm för mig precis som för många många andra men det jag funderar kanske mest på såhär efteråt är att jag vill ta på allt på samma sätt som Noomi Rapace gör. Jag vill ta på allt men inte med hela handen eller med fingertopparna utan med den översta tredjedelen av fingrarna. Noomi gör så. Jämt. Hon har såna balla händer, helt klart den kvinnliga motsvarigheten till George Clooneys och på nåt sätt är hennes händer synonymt med hela hennes sätt att agera. Hon är liksom….sig själv. Inga långa lösnaglar, inte en massa lullull och silikon, inte en massa smink och överdrivna gester. Noomi Rapace duger precis som hon är och tack Ridley Scott för att du – också – sett det.

Elisabeth Shaw (Rapace) är en doktor-forskare-arkelolog-typ-ish som tillsammans med sin pojkvän Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) hittar en grottmålning i Skottland som får dom att förstå ett sammanhang mellan väggmålningar världen över där den gemensamma nämnaren är teckningar som föreställer ett annat solsystem och nåt slags ”bevis” för att det finns liv där. Sökandet efter mänsklighetens ursprung börjar och detta på ett rymdskepp på väg mot ”okänd destination” med iskalla Meredith Vickers (Charlize Theron) som expeditionsledare, kaptenen Janek (Idris Elba) som håller humöret uppe med sitt lilla dragspel och roboten David (Fassbender) som är programmerad av sin ”pappa” Peter Weyland (Guy Pearce i grotesk mask). Självklart finns det fler personer på skeppet men dom är mer eller mindre bifigurer,  inte på något sätt felcastade eller ointressanta för historien bara inte viktiga att skriva om här och nu.

Nu känns mitt velande viktigare. Jag har nämligen en hel del som måste uuuuuut.

Filmen är med sina 126 minuter ungefär en timme för kort. Ja, du läste rätt. För KORT. Jag älskar tempot i Alien, hur den börjar i koma för att avslutas i fyrverkeriactionexplosion. Sakta sakta byggs berättelsen upp och blir mer och mer spännande ju längre tiden går. Prometheus är i princip uppbyggd på samma sätt men det finns ett gäng solklara ”nödklipp” som jag retar mig på. Vissa delar av filmen går jättefort, vissa i behagligt tempo men hela tiden känner jag att det fattas scener. Det är många lösa trådar  som jag skulle vilja se tvinnas till ett tjockt garn för jag är övertygad om att virknålen finns och att Ridley har hela bordsduken glasklar på hornhinnan men av någon anledning måste han klippa, kapa och sudda och det känns inte riktigt bra.

Sen är det det där med effekterna. Helt makalöst fenomenala effekter blandas med hysteriskt skrattretande diton där Guy Pearces Weyland får J.Edgar att kännas som oscarsmaterial. Många fniss hördes i salongen även åt Fassbenders David men då hade jag full fokus på jubelidioten snett framför mig som uppenbarligen tyckte att facebookuppdateringar var intressantare än filmen.

Men hur jag än vrider och vänder på Prometheus som film så känner jag en enorm beundran för Ridley Scott som återigen så fint och läskigt lyckas gestalta tomhet och tystnad utan att det blir tråkigt (karljäveln framför mig skulle säkert inte hålla med mig om detta men det struntar jag högaktningsfullt i). Jag sitter och tittar och hela min kritiskt tänkande del av hjärnan försöker streta emot och tänka ”det där finns inte i verkligheten”, ”rymdskepp existerar inte”, ”såna monster finns inte, det är bara slajm”, ”dom är inte alls ensamma i en kladdig grotta, dom är i en filmstudio med tusen miljarders kameramän omkring sig” men filmen käkar sig in i sinnet, in i nackhåret, in i ryggmärgen och när Elisabeth trycker in sig i den där operationskapseln då kan jag inte sitta stilla. Med hela magen full av häftklamrar vet jag vad svaret är när en sköterska säger: 

”Nu ska du gå och kissa”.

HAHA. NÄE.

”Nu SKA du gå och kissa.”

Äru galen? Jag blev uppskuren för fem timmar sen, här ska fan inte gå och kissas nånstans. Jag kissar här, du får byta lakan.

”DU SKA RESA DIG UPP NU OCH DU SKA HASA DIG UT PÅ TOALETTEN. NU!”

Okejrå.

Och sen hasade jag mig upp ur sängen och ut på toan och sen dog jag. Typ. Elisabeth Shaw dör inte. Hon tar på sin uppskurna mage med översta delen av fingertopparna och hon ger sig fan på att överleva den här skiten. Också. jävla tuff tjej det där!

Prometheushypen föll inte platt, inte för mig. Prometheushypen håller och jag längtar redan efter den där jättelånga Director´s cut-version. Det knepiga är att där Dr Jekyll säger ”ge den en trea” där säger Miss Hyde ”snåljåp, det är en superstark fyra”. Så jag leker diplomat med mig själv och ger filmen en fyra – med slajm på toppen.

Nu börjar Prometheustexterna rasa in på bloggarna omkring mig och det är ju alltid intressant att läsa andras åsikter så här kommer ett gäng länkar till recensioner jag hittills läst: Except Fear, Fripps filmrevyer, film4fucksake, Glory Box, All film ska ses, Allvarligt talat, Bra film, Captain Charismas filmblogg, Syndare i filmparadiset, Toppraffel, Viktor Jerner, The Velvet Café, Jojjenito, Movies-Noir och Yam Magazine.

HAYWIRE

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Haywire är på pappret en av årets absolut mest intressanta filmer. Idel sköna lirare på rollistan (med Michael Fassbender som geléhallonet på mjukglassen), en stentuff tjej i huvudrollen och Steven Soderbergh bakom kameran. Klart det låter toppen det här, klart jag slickar mig om munnen, klart mina förväntningar har klättrat före på en repstege upp till månen.

Så sitter jag här efteråt med en knappnål i handen och en stor trasig ballong på golvet framför mig. Vilken film i världen kan leva upp till detta? Många skulle jag tro men inte Haywire. Jag har varit med om många filmiska antiklimax i mina dagar men jag vet inte om det här inte tar priset. Jag har inte bestämt mig än. Kanske.

Det pris Steven Soderberg definitivt tar/får i och med Haywire är utmärkelsen för Mest förnedrande åskådarnedvärdering. När man planterar små smarta klurigheter i film, när ett klädesplagg eller en pryl liksom blir en del av svaret på gåtan så låter dom flesta filmare planteringen vara just en plantering. Filmaren kräver en smula koncentration av sin tittare och får den allt som oftast. Det är kul att klura ut hur det ligger till, försöka hitta lösningar, förekomma twister, sånt är bra, hjärnan får arbeta och jag blir på ett sätt interaktiv-men-ändå-inte med filmen. Det som inte är bra när man lägger ut filmiska planteringar är att 1. zooma in den viktiga prylen (ja, jag seeeeeeer, herreguuuud jag är inte BLIND!) eller 2. zooma in och sedan genom återblickar ”fräscha upp” vårat minne som vore vi lobotomerade guldfiskar. Sånt gör mig förbannad. Det är så infernaliskt onödigt och faktiskt rätt klantigt. Soderbergh är ingen rookie, det här är sånt som inte borde få hända en veteran som han.

Sen har vi det här med handlingen. Handlingen är en rätt viktig del i en film tycker jag då, kräsen som jag är. Den här handlingen är SVINDUM. Den är larvig, konstig och alldeles för enkel. Hela manuset är otroligt icke-välskriven, jag vet inte om jag hörde några ord yttras som kändes äkta eller rätt i sammanhanget. Det är som om alla dessa stora skådespelare som dyker upp i samtliga roller ska agera lockbete,  ögongodis eller få oss att stänga av all form av fokus och visst, ibland funkar det för jag kommer på mig själv att flera gånger tänka ”det är inte möjligt, det kan inte vara såhär dåligt som det känns, jag måste ha missat nåt, Michael Douglas skulle aldrig ha tackat ja till det här om det verkligen var såååå uselt”. Sen tänker jag på Ocean´s Twelve, regisserad av samma Soderbergh och då nickar jag för mig själv. Jorå, det går, det går att lura även Hollywoodstjärnor till vad som helst, det gäller bara att locka med en tillräcklig stor klump ihopvikta dollars.

Det kanske känns spännande i Steven Soderberghs värld att göra en ”actionfilm” med en kvinnlig ”actionhjälte”/slagskämpe/snygging i huvudrollen och jag antar att han har den positionen i filmvärlden att han kan göra lite som han vill. Jag tycker inte han förtjänar den positionen, i alla fall inte nu längre. Det är inget fel på Gina Carano som gör sitt absolut bästa av huvudrollen men när hennes ballaste scen är när hon visar att hon behärskar den ädla konsten i att backa snabbt med bilen i skogsterräng då undrar jag vad jag håller på med, vad jag tittar på, varför jag inte bara försöker rädda världen eller nåt istället på min fritid.

Michael Fassbender och Michael Douglas kan båda få mig att vilja se en film helt oavsett handling. Så är det fortfarande, det har Haywire inte förstört. Jag tror bara inte att någon inblandad kunde ana hur skunkig slutresultatet skulle bli.

BLOOD CREEK

Efter att ha tagit fram sticksågen och gnott Joel Schumacher på smalbenet med min recension av Trespass och efter att jag idogt försöker arbeta mig igenom min favvo Michael Fassbenders filmiska yrkesliv har turen nu kommit till en knasig kombo av dessa tu.

Blood Creek med Fassbender i huvudrollen och Schumacher i regissörsstolen kan bli precis vad som helst, jag menar VAD SOM HELST. Jag har inga förväntningar, hjärnan är i stort sett helt tom på tankar när jag stoppar skivan i spelaren och som omväxling är det rätt skönt.

Hitler och tyskarna trodde tydligen på 30-talet att texten på runstenar var facit till evigt liv. Tyskarna trodde också att det var dom som upptäckte Amerika och att det fanns runstenar gömda och glömda nånstans i Oregon som på nåt sätt skulle letas upp.

Tysken Richard Wirth (Fassbender) besöker en familj på den amerikanska landsbygden som han (och den tyska staten) VET har grävt upp en runsten. Hur denna information nått Berlin har jag däremot ingen aaaning om. Wirth åker i alla fall dit, bor hos familjen och beter sig allmänt jävligt underligt. Runstenen visar sig vara en del av källargrunden och hittas enkelt. Wirth blir polare med familjens unga dotter och börjar dricka blod.

Sen har Evans (Henry Cavill) bror, den rättrådige och modige Irak-krigaren Victor (Dominic Purcell) försvunnit vid en sjö när bröderna fiskade tillsammans. Pappan sitter i rullstol, använder syrgastub och är arg. Evan jobbar som ambulanspersonal och väldigt mycket övertid. Evan drömmer om Victor på nätterna och mitt i en dröm dyker Victor upp som nån smutsig Jesusfigur i otvättat hår och med piskrapp på ryggen. Han vill ha hjälp att hämnas men på vad vet inte Evan. Kanske på en monsternazist som heter Wirth och dricker blod?

Rörigt? Ja.

Sevärt? Inte alls.

Oklar handling? Ja, nåt så in i helvete!

Hur klarar sig Michael Fassbender då? Förutom att han givetvis dör så är han inte så vidare värst snygg i vit plastmask. Prova att dra en kirurghandske över ansiktet och måla ett extraöga i pannan, inte ens en snygging som Fassbender fixar den biffen.

HENNES ENVISA HJÄRTA

Det händer ibland att en skådespelares namn – enkom – får mig att hyra en film.

Filmen Angel (eller Hennes envisa hjärta som den heter på svenska) hade absolut ingenting som lockade mig, ingenting mer än Michael Fassbender på rollistan och nu när jag har sett filmen kan jag med en smula bitterhet i rösten säga att inte ens Mr Fassbender kan rädda en helt genomrutten produktion. Han glimrar, varje scen han ingår i står ut och blir något speciellt men för övrigt är detta en film för okritiska dagisbarn med felslipade glasögon.

Angel Deverell (Romola Garai) är en egensinnig tonåring som hellre sitter uppe på kammaren och skriver på sin bok än gör någonting annat. Utan inspiration utifrån skriver hon en hittipåroman som får förläggaren Théo (Sam Neill) att misstänka att hon är antingen en gammal dam eller en 50-årig flintskallig man och utan att veta vilket vill han publicera boken.

Angel blir en firad författarinna, pengarna rullar in, hon köper ett slott, skaffar sig tjänarinnor och fortsätter vara precis så jobbig, ocharmig och svåromtyckt som hon var innan. Jag har bara så jäkla svårt att förstå om det är meningen att jag SKA tycka illa om henne eller om jag ska tycka att hon är mångbottnad, spännande och skönt egensinnig. Äsch, skitisamma. Hur som helst så springer hon på konstnären Esmé (Fassbender) som hon ber om ett målat porträtt.

Esmé skrapar på ytan, han vill veta vem Angel är sådär på riktigt och jag är tacksam för hans roll och hjälp för han blir som min förlängda arm i detta filmtittande för jag borde vilja veta vem hon är men hon är så jävla jobbig att jag inte orkar bry mig. Esmé är den intressanta, i alla fall ur min synvinkel.

Filmen kryllar av billiga blue-screen-lösningar, slarviga kulisser, överspel och annat bjäfs men det är samtidigt härligt att se att Michael Fassbender (i alla fall utåt sett) inte verkar göra någon skillnad på sin egen arbetsinsats oavsett vilken film han medverkar i. Han räddar betyget. Utan Fassbender hade det knappt blivit en lugg kvar på den ena betygs-Fiffiluran.

Här finns filmen.

SHAME

Brandon (Michael Fassbender) är en man som brukar sex. Han utnyttjar och använder alla kanaler han kan komma på för att uppnå en till synes kroppslig njutning men problemet ligger djupare än så. Han är sexmissbrukare och fullkomligt känslomässigt avstängd. Att ha ”normala” mänskliga kontakter är en omöjlighet, för att inte tala om att ha en fungerande kärleksrelation med någon som tycker om honom och som han tycker om. Det finns inte på världskartan.

Brandon jobbar på ett kontor (exakt vad han gör är för mig döljt i mörker), han har kostymbyxor, ljusblå skjorta och ser för ett otränat öga (som mitt) ut som urtypen av en försäkringsmäklare. Snygg som fan är han, vältränad, rätt charmig, har en välstädad och centralt belägen lägenhet, han har med andra ord inte särskilt svårt att ragga tjejer, vare sig det är på krogen, på tunnelbanan eller när han halar fram plånboken och köper sex av prostituerade.

En dag när han kommer hem står en naken blekt blondin i duschen. Sissy. Hans syster. Hon vill bo hos honom ett tag, hon har ingen annanstans att ta vägen och han säger motvilligt ja. Det sprudlar inte varm och innerlig syskonkärlek mellan dom direkt, det känns att dom varit med om mycket jobbigt i sin barndom men vad får vi aldrig reda på. Jag försöker läsa mellan raderna, analysera, fokusera, förstå men precis som Steve McQueen gjorde i sin förra film Hunger så låter han bilderna tala mer än ord och då är det ingenting som skrivs på näsan, ingen information man får gratis utan det mesta händer i min hjärna. Och din. Och i allas som ser filmen. Detta är på gott och ont.

Carey Mulligan har som systern Sissy en ganska liten men ändå viktig roll. Hon är som vanligt jättebra och allra bäst är hon i scenen när hon som jazzsångerska framför en enormt släpig version av Frank Sinatras gamla hit New York, New York. Det finns dock smådelar med Sissy som karaktär som stör mig och det är främst att hon känns så icke trovärdigt spretig. Hon är dels trasig, dels liten, rädd och ledsen, dels enormt kärlekstörstande (precis som sin bror fast det uttrycker sig lite annorlunda) men hon är också utagerande och en firad sångerska i guldpaljettklänning som tjänar bra och åker runt i USA på turné. Jag får inte riktigt ihop det, men det kanske är meningen? Det kanske bara är jag som är alldeles för van vid lättlästa stereotyper på film?

När jag ser Shame tänker jag främst på två saker:

1. Michael Fassbender kan vara en av dom största skådespelarna i modern tid.

När jag ser Shame kan jag inte förstå att det där är samma kille som jag såg i runda glasögon som Carl Jung för några månader sedan. Han är en kameleont och en modig sådan. Många många scener i Shame är så utstuderade och närgångna att det krävs både en oantastlig självbild och ett skyjävlarnas mod för att ställa upp men Fassbender har modet, han har självförtroendet och han har begåvning nog att agera utan att spela över. Dom jobbigaste scenerna i den här filmen hade lätt kunnat bli pekoral och framkallat fniss i publiken men han lyckas hålla sin rollfigur på rätt sida genom hela filmen.

2. Det här är ingen första-dejten-film. Inte andra eller tredje heller.

Michael Fassbender har ett könsorgan som inte direkt  skäms för sig och jag tror det är väldigt få både män och kvinnor som kan se filmen utan att reagera på detta. Så är du kille och under medel eller normalutrustad och vill ta med din nya men outforskade kärlek på bio för att sen hoppas på lite ”oumpaloumpa” i sänghalmen – välj en annan film. Bara ett tips i all välmening. Du vill inte bli jämförd med Michael Fassbender.

Frågan jag ställer mig nu är denna: är Oscarskommittén modig nog att nominera Michael Fassbender för Bästa Manliga huvudroll? Att han borde bli nominerad är en sak, att det pryda USA vågar ge honom och filmen utrymme är en helt annan. Jag håller tummen.

Movies-Noir, Allvarligt talat, The Velvet Café och Fripps filmrevyer har också sett filmen.

Hunger

Idag blir det lite av en variant på en svartmuskig irländsk afton här på bloggen.

Två filmrecensioner blir det och båda har IRA och extraordinära rollprestationer i huvudrollerna som gemensam nämnare.

Först ut är Steve McQueens långfilmsdebut Hunger med Michael Fassbender i huvudrollen som Bobby Sands, en man som 1981 vid 27 års ålder dog i Mazefängelset då han hungerstrejkade för att fångarna skulle återfå sin politiska status. Han avtjänade ett fjortonårigt straff för vapeninnehav i ett fängelse som skulle få människor med minsta bacillskräck att stoppa en nylonstrumpa i munnen och svälja hårt.

Inte sedan mina timmar framför Salo eller Sodoms 120 dagar har jag sett så mycket bajs på film och här är bajset till och med en del av inredningen, här används det som väggbeklädnad. Det är ganska äckligt faktiskt även om dom hundraprocentigt nedkletade väggarna är så snyggt fingerlaserade att cellerna inte ser ut som celler utan som en uppbyggd filmisk yta i en flyghangar eller nåt. Fast all scenografi spelar andra fiol i den här filmen, liksom birollsinnehavarna som hur bra dom än är försvinner totalt när Michael Fassbenders Bobby gör entré.

Hunger är en tyst film. Regissören låter hela tiden bilden tala förutom i en scen, en 22 minuter lång scen där Bobby Sands diskuterar hungerstrejken med en präst (Liam Cunningham). Männen filmas utan klipp i 18 minuter, pratandes, rökandes, diskuterandes argument hit och dit och den scenen är filmens centrala punkt. Där och då förstår jag Bobby och varför han gjorde som han gjorde och där och då förstår jag verkligen inte hur Fassbender kunde missa en oscarsnominering för bästa manliga huvudroll. Men han är en man som kommer få många många chanser till det framöver. Det finns inte många som spelar i hans liga just nu. Inte många alls.

Bobby Sands har med sitt civilkurage gjort avtryck på många ställen i världen. I Teheran till exempel, där ligger den brittiska ambassaden på det som förut hette Winston Churchills väg men nu heter Bobby Sands väg. Tänk så mycket rolig info man kan hitta när man ser en film och googlar litegrann.

 

 

 

 

Här finns filmen att hyra.

A DANGEROUS METHOD

 

 

 

 

 

 

 

Efterlängtade filmer är ofta svåra att se med helt objektiva ögon. David Cronenberg är en mästerlig regissör i mina ögon och allt han gör är intressant – om än inte alltid världsomvälvande – men när han väljer att göra en film om en galen kvinna och två av världens mest kända psykologer så inser även jag att det kan bli himmel, det kan bli helvete och det kan bli precis vad som helst däremellan.

Det blev mycket däremellan och vad det beror på ska jag försöka bena ut.

Viggo Mortensen som Sigmund Freud tar mycket plats på filmaffischer och trailers och det är fullt förståeligt då han har lyckats transformera sig själv till att bli väldigt lik denna skäggiga sexfixerade gubbe. Däremot är han med i bild procentuellt väldigt lite i filmen och det tycker jag är synd. Att han för en gångs skull är med i en dialogdriven film är bara ett stort plus även om han själv var lite orolig för just den biten.

Michael Fassbender som Carl Jung är även han porträttlik och eftersom han i mitt tycke är den mest intressanta av filmens skådespelare förlitade jag mycket av mina förväntningar på just honom. Han levererar, som alltid, men Jung är en ganska förutsägbar person och i mina ögon rätt trist, speciellt som filmkaraktär. Jag fick liksom aldrig in nåt endaste Fassbender-WOW, sådär som han lyckades framkalla i både Fish tank och Eden lake.

Vincent Cassel gör ett skojfriskt porträtt av den allt annat än monogame Otto och sen är det Kiera Knightley som filmens verkliga huvudroll Sabina Spielrein. Kiera, Kiera…Kiiiieeeeeera. Suckåfysatan.

I en helt fullsatt och knäpptyst biosalong är det inte helt kosher att börja skratta hysteriskt när det är tunga svåra scener i filmen som på pappret är allt annat än roliga. Därför får jag idag leva med sönderbitna kinder. När Kiera Knightley med VÄRSTA överspelsmanér ska gestalta denna psykiskt sjuka kvinna och trycker fram hela sin redan innan överdoserade underkäke och liksom kippar efter andan med alla småtänderna fullt synliga så är det inte en utåtagerande sjuk kvinna jag ser, jag ser Piraya 3D fast utan 3D, jag ser en Tim Burtonsk version av ett kvinnligt skelett i motion-capture, jag ser en parodi på dokumentären jag såg tidigare i veckan.

Jag vet inte hur David Cronenberg resonerade när han gav rollen till Kiera Knightley men jag antar att han behövde ett känt ansikte (till) för att finansiera filmen. Det finns många kända ansikten som ser ut som Sabina Spielrein men bara EN som lyckas transformera alla scener hon är med i till något som hade platsat i När skinkorna tystnar 2 eller Hot Shots 3. Jag hoppas att David är mer nöjd med hennes insats än jag är, för i min värld finns inte fula ord i tillräcklig mängd att tillgå för att beskriva hur jävla USEL hon är. Hennes agerande lägger sordin på hela filmupplevelsen.

Filmen som sådan är annars helt okej. Jag gör inte vågen men jag kräks heller inte. Jag somnade inte men log inte heller på vägen hem.

Efter en till synes oääändlig väntan på att bli insläppt i salongen och en givande diskussion med en äldre dam och varför det bara serveras ”tråkig Mer” och ”ännu tråkigare Ramlösa” på biografen och inte färgglada drinkar blev vi insläppta, men bara en liten bit. Personalen höll dörrarna in till salongen stängda då dom förberedde en ”liten överraskning” som inte var en överraskning mer än ett par sekunder eftersom tjejen som vaktade min dörr sa vad det var: en intervju med Viggo Mortensen via Skype efter filmen. Tjohoo liksom, tänkte jag, men för fan släpp in mig nu innan jag får en panikångestattack och som på beställning öppnades dörrarna.

Väl inne i salongen var det inget tekniskt strul alls och den kvarten långa pratstunden med Viggo efter filmen var charmigt spontan. Han tyckte Zlatan var bra men gnällig. Jag håller med. (Filmklipp från intervjun kan ses här)

Det roligaste och det som värmde mitt hjärta mest denna kväll var det jag såg snett framför mig i salongen innan filmen började. En kille läser den eeeeeminenta filmbloggen Fiffis filmtajm i sin Iphone och jag vill bara ställa mig upp och ropa nåt klämkäckt kul sådär men jag lät bli. Jag vill gärna behålla mina läsare.

Jane Eyre

Det fanns en tid i världen då ett namn som Michael Fassbender inte fick mig att höja det minsta på ögonbrynen. Nu kan ett namn som Michael Fassbender få mig att gå och se en film på bio som egentligen inte lockar mig alls.

Skillnaden mellan då och nu heter i mitt fall Eden lake, Inglorious basterds, Fish tank och X-men: First class. Michael Fassbender har med dessa fyra filmer fått en stadig plats i mitt filmhjärta och det är alltså därför jag alldeles frivilligt grötar mig igenom två timmar högengelskt klassiskt drama på bioduken.

Jane Eyre (Mia Wasikowska) är en fattig föräldralös flicka med ett mycket speciellt inre. För henne kommer integritet och en stark självbild helt naturligt vilket är ganska ovanligt för unga tjejer alldeles oavsett klass. Hon får jobb som guvernant åt en franskspråkig liten flicka på ett stort gods ägt av Mr Rorchester (Michael Fassbender), en man som liksom en lök har många lager och skär man igenom dom finns det en risk att man börjar gråta. Han blir förälskad i Jane och hon i honom men han har ett hemligt förflutet som kommer ikapp honom. Vissa saker går liksom inte att springa ifrån.

Charlotte Brontë har med sin roman lyckats få till ett kvinnoporträtt som är både mångfacetterat och djupt och regissören Cary Fukunaga har gjort sitt bästa för att gestalta detta på film. Jag tycker inte att det gick så bra. Jag minns boken från högstadiet, då när klassikerna skulle betas av och jag inte förstod alls hur vissa av dom kunde få kallas just klassiker då dom inte gav mig någonting alls, då. Men vissa hänger fortfarande kvar i minnet och Jane Eyre är en av dom böckerna och jag får inte ihop känslan av boken med filmen, inte alls faktiskt.

Mia Wasikowska är inte Jane Eyre. Michael Fassbender är inte Mr Rorchester. Det sprakar inte det minsta mellan dom, det är inte ens en liten träflisa som tuttat eld, det är torrt som fnöske, torrt som en sårskorpa i sommarsolen, torrt som en söndersnuten nästipp efter två veckors förkylning. Fan, det är skitjobbigt det här, jag tror inte på dom alls, det här funkar inte för mig.

Filmen är långsam och vacker men rätt tråkig och eftersom den andas noll procent romance skruvar jag på mig redan vid halvtid. Jag gillar fortfarande Michael Fassbender men romantiska engelska dramor kanske inte är hans thépåse. Jag ser om Eden lake istället. Det är nog mer både hans still och min.

Fiffis filmtajm ser fram emot: A dangerous method

Det är inte var dag jag hittar en film vars line-up känns som en lottovinst.

David Cronenberg´s A dangerous method verkar få svensk premiär nånstans i vinter och för en snöhatare som jag är det skönt att ha något att se fram emot även när hela världen känns kall och vit.

Viggo Mortensen spelar Sigmund Freud, Michael Fassbender är Carl Jung och Kiera Knightley (ja, ja, man kan inte få allt) är Sabina Spielrein, kvinnan som har ett  intresse för dom båda. Lägg till Vincent Cassel på ett hörn och visst är det en film att se fram emot med stort intresse, anteckningsblock,  handsve

Här får du mer info om filmen och en trailer verkar även vara på G så håll utkik.

Uppdaterat 110719: Det verkar som om filmen får svensk premiär 10 februari 2012.

 

Viggo Mortensen och Michael Fassbendett och förstoringsglas?

X-MEN: FIRST CLASS

Helt ärligt, jag vet inte var jag ska börja. Ska jag börja med filmen eller med omständigheterna kring den? Äsch, jag börjar med det tråkigaste.

Jag såg filmen nu ikväll på en biograf i en halvstor ort i mellansverige (*host* Borlänge).

Jag skulle kunna hänga ut både biografen och denna salongs maskinist men i nuläget väljer jag vänta på eventuellt svar på mitt mejl till SF samt att svälja tungan och förlama fingrarna för inget gott kommer ur förnedrande könsord skrivna i affekt, jag är bara så grymt besviken.

Att stora delar av reklamen och en trailer blev ”förstörd” pga suddigt ljud och sprakande högtalare, det är trist men inget stort problem. Det tråkiga var att problemen fortsatte även när filmen började och dom första tio minutrarna av filmen var så suddiga att händelserna knappt var skönjbara och texten gick inte att läsa alls. Några minuter till gick och maskinisten fick till det. En rand i mitten av duken – ca 2 meter bred – hade perfekt bild, resten var fortsatt suddigt. Efter ytterligare tio minuter fick jag nog och gick upp och pratade med maskinisten som då stod inne i salongen för att titta på den suddiga bilden som han enligt egen utsago ”inte fick till bättre än så”. När jag ifrågasatte detta så svarade han: ”Jag kan inte göra mer”.

Att en av dom vänstra högtalarna dessutom var sprucken och såg till att alla höga ljud och actionsekvenser lät som en klockradio gör på maxvolym, det liksom bara brölade och sprakade, det gör inte saken ett dugg bättre.

Mitt förslag till maskinisten var att stänga av filmen och åtminstone förklara läget för oss alla som var där men när jag sa det tittade han på mig som om jag kom från månen. Att i det här läget fortsätta visa filmen med sämre bild än en sönderspelad VHS, det tycker jag är rent respektlöst mot oss som betalat pengar för att se filmen.

Nu kanske du undrar varför jag inte bara reste mig och gick och krävde pengarna tillbaka? Jag valde att inte göra det för att jag åkt 7,5 mil enbart för att se filmen och att åka 7,5 mil tillbaka igen utan att ha sett den alls kändes inte bra det heller. Filmen var däremot….bra. Mycket bra till och med!

Att få följa Charles Xavier ända från 12-års ålder tills han blev Professor X och den polska judiske pojken Erik Lehnsherr som såg sin mamma bli ivägskickad till koncentrationslägret och hela hans resa tills att han blev Magneto det kändes både maffigt och fint. Det här är verkligen en prequel som gör nytta!

James McAvoy som Xavier och Michael Fassbender som Magneto är båda helt fenomenala i sina rolltolkningar. Fassbender är verkligen en framtidens man som jag tror kommer segla upp och bli en av dom riktigt stora när som helst. Han är redo, frågan är om världen är det.

Jennifer Lawrence, tjejen alla med ett mänskligt hjärta tyckte synd om i Winter´s bone, spelar Raven/Mystique och jag har jättesvårt för henne i den rollen. Den känslan släpper visserligen efter halva filmen men nånstans är det ändå så att hon spelar exakt likadant oavsett om hon är seriemutant eller trasig hillbilly. Om det är att vara en ”bra skådespelerska” eller om det är att ha lättillgängliga manér det vet inte jag, jag vet bara att jag retade mig på henne i lårhöga stövlar när hon pratande på samma sätt som när hon var Ree.

Det jag tycker allra mest om med X-men: First class är ändå Matthew Vaughn, regissören. Jag tror jag är lite kär i honom. Han har alltså inte bara lyckats göra kultfilm av Kick-ass, här lyckas han göra en serietidningsaction som håller hela vägen från start till mål, som får min puls att gå på högvarv i 132 minuter, som får mig att längta efter en ledig dag med brutal nederbörd så jag kan se om dom tre tidigare X-men-filmerna OCH som får mig att le som en proppmätt bonnkatt hela vägen hem från bion TROTS allt detta tjafs med suddig bild och spruckna högtalare.

Heja Matthew Vaughn, jag är med i ditt lag!

Uppdaterat 11-06-05.

Jag fick svar från SF imorse:

”Hej,

Tack för ditt mail.

Va tråkigt att det hade blivit så. Jag har kontaktat biografansvarig angående ditt ärende. Behåll biljetterna så länge så kommer vi återkomma till dig.”

Ett par timmar senare fick jag följade mejl:

”Jag har varit i kontakt med biografansvarig och vi vill ersätta dig med ersättningbiljetter som du kan använda till valfri film (giltig alla dagar i 3 månader). Skicka in dina biljetter till oss.”

Mitt svar till SF:

”Tack för snabbt svar.

Jag skickar in mina biljetter och tar med glädje emot nya. Samtidigt undrar jag hur det blir med alla andra som ser/har sett den här filmen i denna undermåliga salong, dom som inte mejlar er eller pratar med personalen på plats. Visst förstår jag att det är upp till var och en att protestera men det känns som att det inte är första prio att laga utrustningen inför kommande föreställningar och dom som inte klagar högt kanske istället väljer att aldrig mer komma tillbaka.

I vilket fall så tackar jag på förhand för nya biljetter och jag hoppas jag kan gå på samma salong på samma biograf när Transformers 3 har premiär utan att behöva få magsår och sitta och kisa hela filmen igenom.”

FISH TANK

När jag såg den här filmaffischen första gången tänkte jag ”En film om fiskar? Gud så tråkigt.”

Strax efter det läste jag om den på några ställen och det enda ord som stack ut var ”tjej” och ”häst” och en tjejfilm om hästar kan vara det tråkigaste jag fantisera ihop i vaket tillstånd.

När filmen dök ner i min brevlåda hade jag faktiskt glömt att jag klickat i den på min Lovefilm-önskelista och blev nästan lite sur. Jag vill inte se nån socialrealistisk version av Black Beauty! Herregud så pissig den här dagen blev liksom.

Men jag skvätte iskallt vatten i ansiktet, försökte fokusera på den i sammanhanget ändå ganska stora hög riktigt usla filmer jag sett och bestämde mig för att ge Fish tank en ärlig chans, helt fri från djurfilmsfördomar.

Det finns EN fisk med i Fish tank. Det finns EN häst med i Fish tank. En vit anskrämlig. Dessa djur tar upp kanske fyra minuter sammantaget, resten av filmen är en resa för mig som tittar, en resa utan karta, utan kompass, utan biljett, utan uttalat mål, det är knappt det finns en sol att orientera sig efter.

Mia (Katie Jarvis) är femton år och har blivit relegerad från skolan. Hon är arg, hon är frustrerad, hon är ensam. Arg förresten, arg är bara förnamnet. Hon är SKITFÖRBANNAD på allt och alla vilket jag efter en stund förstår mer en väl.

Hon bor med sin fulverbala white-trash morsa och toksvärande lillasyster i nåt slumområde utanför Essex och livet suger verkligen. Det enda som får Mia att skina upp om så bara en smula är att dansa, att dricka cider och att vara nära den där anskrämliga gamla hästen som ägs av några killar som bor i husvagn.

Mias mamma träffar en kille som heter Connor (Michael Fassbender), en snygg, bra, vettig kille som på sitt sätt lyckas förena den trasiga lilla familjen. Han är omtänksam, han pratar, lyssnar och ser och för några minuter tror jag mig ha filmen i min hand, jag tror jag hittat krysset på skattkartan och vet vad filmen går ut på. Men icke! Jag vet inte om jag någonsin förr blivit lurad på handlingen så många gånger. Varenda gång jag tänkt ”Ahaaa! Nu kommer det DÄR att hända!” så har jag bara sekunder senare tänkt ”Hmmmm. Nähäää, hrmpf….”. Det går inte att läsa filmen och det är jätteskönt för när eftertexterna börjar rulla är det första gången jag tänker på att det ÄR en film jag sett.

Mia är en riktig betonghjältinna. Fish tank är en film som är precis så ful, så skitig och så mänsklig som livet kan vara.
Jag är glad. Fasiken, det här var bra.