I ORIGINS

Är ögonen själens spegel? Är ögonen hundra procent unika, sådär som fingertopparna? Finns det ett liv efter detta?

Det är många frågor som snurrar i skallen både medans jag tittar på I Origins och efteråt. Molekylärbiologen Ian (Michael Pitt) har bara ögon för ögon kan man säga, det är ögon han forskar på, med och i. Det är också på grund av hans fascination för ögon som han på en fest fastnar för Sofi (Astrid Bergès-Frisbey). Hon har på sig nån kreation där det endast är hennes ögon som syns och han blir kär vid första ögonkastet.

Ian har en laboratoriepartner, Karen (Brit Marling), och tillsammans upptäcker dom något som kan vara förödande för hela samhället, ja kanske hela mänskligheten. Jag tänker inte berätta vad. Kanske kan du gissa men även om du gissar rätt så tror jag inte du kan läsa av filmen i sig. Jag trodde nämligen att jag kunde det men no way José att jag hade rätt. Den svänger, den girar, den vänder och slingrar sig och i efterhand känns filmen betydligt mer och djupare än jag uppfattade när jag såg den. För filmen fastnar. Den gör verkligen det.

Manusförfattaren och regissören Mike Cahill är en intressant man som jag ska hålla ögonen på framöver. Jag tänker även få rumpan ur vagnen nu och se hans förra film Another Earth, också den med duktiga Brit Marling i huvdrollen (tillsammans med Tom Cruise kusin William Mapother).

Tills dess är I Origins ett ypperligt filmtips för dig som vill ha både ögongodis OCH nåt att bita i, speciellt om du gillar en mix av metafysik, religion och på gränsen till vardaglig science fiction.

FUNNY GAMES U.S

Tio år efter att Michael Haneke gjorde filmen Funny Games gjorde han precis samma sak igen, bara med andra nationaliteter framför kameran.

I Funny Games anno 1997 var det Ulrich Mühe och Susanne Lothar som spelade det tyskspråkiga paret som fick sin semestertripp en smula besudlad kan man säga och i den amerikanska remaken från 2007 är det Naomi Watts och Tim Roth.

Grundförutsättningarna för historien är annars exakt desamma och det känns faktiskt rätt spännande att manusförfattaren och regissören Haneke vågat göra filmerna så pass lika varandra. Jag kan väl bara anta att den tyska Funny Games flög över huvudet på många som skyr tyska filmer per automatik. Ja, dom finns. Idiotiskt, jag vet.

Jag har inte mycket mer att säga om det här mer än att redan nån minut in i filmen, när musiken går från Händel till nån vidrig stress-metall, då sitter jag fast i en ångest-tving som skruvas och skruvas hårdare och hårdare ju längre filmen går.

Alltså, Funny Games är en sån sjuk jävla obehaglig film att jag knappt kan hitta nån film att jämföra den med, i alla fall inte bland filmerna som finns i mitt minnesbibliotek. Jag älskar den så mycket att jag hatar den, för att parafrasera en viss Håkan Hellström.

CRIMINAL

För ungefär tre år sedan fick jag nog av stök, bråk och att bli kallad både det ena och det andra. Jag satte helt enkelt ner foten och lovade mig själv att aldrig snudda vid Heron Citys golv igen.

Löftet var lätt att hålla, otroligt lätt faktiskt. Det är ofta det när bägaren runnit över. Åren har gått och jag har inte haft anledning att ens fundera på ett besök där i krokarna – inte förrän nu.

Igår hade Criminal Sverigepremiär. Det här är en film vars reklamkampanj jag följt på Instagram och jag hade byggt upp en rejäl pepp, så rejäl att när premiärdagen kom och det visade sig att filmbolaget/distributören/SF kanske inte trott helhjärtat på den utan lagt premiären på Filmstaden Heron City kl 21.05 på salong 18 – och ENBART där och då – ja, vad tusan skulle jag göra, det var ju bara att ta på sig kevlarvästen och åka till Skärholmen.

Visningen visade sig gå alldeles utmärkt och vi tjugotalet hugade Kevin Costner-fans föll in i nåt slags unisont skäms-mys-skratt när Costner fick gå bananas i sin roll som psykopat-kåkfararen Jericho som utan fungerande stamceller i frontalloben var den perfekta patienten när den mördade CIA-agenten (Ryan Reynolds) minne behövde en ny bärare. Läkaren (Tommy Lee Jones) gjorde sitt bästa under operationen som visade sig vara rätt lyckad. Minnena fördes över och jakten på en väska full med pengar och en mystisk holländare kunde fortsätta. Han fick lite andra minnen på köpet också, larmkoden till hemmet, känslan av en hand som smeker frugans (Gal Gadot) ben och synen av dottern Emmas hår som behöver borstas. Bland annat.

Det är ingen lätt match att bedöma den här filmen. Den pendlar mellan det djupaste djup och det högsta av berg och allt där emellan. Gary Oldman spelar CIA-chef Quaker Wells och det är en roll som kräver just det som många av hans senaste roller krävt: ett ENORMT överspel. Nu är Oldman en skådespelare som är stabil ÄVEN när han spelar över MEN det blir lite FÖR mycket av det goda här i vissa scener. Ryan Reynolds är inte med i många minuter, han känns mest som ett affischnamn.

Gal Gadot gör sin roll som agent-änka så bra som man kan begära och Michael Pitt har den otacksamma rollen av att spela holländaren Jan Stroop som dyker in i filmen utan nån direkt förklaring annat än att han är eftersökt inte enbart av CIA utan även av Xavier Heimdahl (Jordi Mollà), en man med noll procent verklighetsförankring, storhetsvansinne och som teatraliskt förkunnar sin vision om att krossa samtliga världens regeringar på högljudd spanskbruten engelska.

Min egen största behållning av filmen är dock Kevin Costner som utstöter nån form av argt brunst-stön så fort nåt går honom emot, vilket är rätt ofta. Han är stenhård och totalt empatistörd, ger folk stryk helt oprovocerat, sådär som man nästan inte sett på film sen actionfilmerna på 80-talet och det känns som att han njuter av att spela rollen. Det är ett våldsamt anger management han pysslar med.

Plotholes finns, många och rejält stora och betygsmässigt hamnar manuset på en svag tvåa. Men….en handfull riktigt bra scener, superbra musik och en glänsande Costner med stort ärr i bakhuvudet lyfter filmen så pass att den till slut hamnar på en svag trea. Det kommer dock dröja minst tre år innan jag åker till Heron igen. Hela stället ger mig ågren.

(Filmens absolut bästa låt och kanske bästa scen innefattar Late night (Solomun remix) med Foals och en diggande Costner i en stulen blå van. Här finns smakprov på låten, Spotify har den inte. Än. Men den finns att köpa på Itunes. Väl investerade 12 kronor.)

Måndagar med Matt: FINDING FORRESTER

Matt Damon är en spännande liten gynnare. Han kombinerar jättestora roller i storfilmer med lite mer lågmälda alster och biroller så små att hostar man på fel ställe så riskerar man missa hans närvaro. Just det hände mig när jag tittade på Finding Forrester.

Jag såg hela filmen – trodde jag – men måste ha förflyttat blicken nån halvmeter åt sidan för ett par sekunder för Matt Damons Steven Sanderson var ingen man jag la märke till. Så jag fick spola tillbaka. Leta. Ta fram förstoringsglaset. Putsa det. Kisa. Och DÅ, ja, kanske kanske en liten Matt Damon dök upp där minsann! Men det är klart att hans namn om än i knappt läsbara bokstäver säljer in en film. Jag är ett levande bevis på att jag aldrig sett den här filmen om det inte var för honom trots att Gus Van Sant regisserat och Sean Connery spelar huvudrollen. Jag trodde helt enkelt inte att filmen skulle vara bra. Filmaffischer som ser ut som Paulo Coelho-pockets är sällan det.

Precis som i Good Will Hunting handlar Finding Forrester om en otippad högintelligent ung pojke, denna gång en fattig svart kille vid namn Jamal Wallace (Rob Brown). Och precis som i Good Will Hunting springer pojken på en otippad omtänksam äldre vis fadersgestalt som här heter Willam Forrester (Sean Connery). Alltså, hela filmen är så motståndslös att jag knappt vet vad jag ska skriva. Den är som att äta rostbröd utan pålägg och utan rost. Inget tuggmotstånd, inga vitaminer, ingen smak, ingenting.

136 minuter i Gus Van Sants sällskap kan vara underbart även om det är eftertänksamt och saktfärdigt berättat men i det här fallet är filmen bara långsam och tråkig. Det finns inget Van Sant:skt i uttrycket, inget finurligt, inget udda. Sean Connery spelar dessutom över. Galet va? Över! Under första halvan av filmen hade jag hopp, den kändes lite mysig, lite skön. Sen blev den till…ingenting.

Matt Damons microsekund i strålkastarljuset går inte att recensera. Filmen däremot, den går.

Nu tar Måndagar med Matt lite semester och återkommer om två veckor (30/12). Det finns så många filmer jag vill ha med så han får helt enkelt hänga med även en bit in på nästa år.

Tre om en: GUS VAN SANTS DÖDSTRILOGI

Gus Van Sant är en mycket speciell regissör. Han känns kompromisslös på ett väldigt skönt och o-ängsligt sätt och fortsätter göra filmer på sitt vis alldeles oavsett vad omvärlden säger och tycker.

Mellan 2002 och 2005 gjorde Van Sant tre filmer som han kallar för sin Dödstrilogi. Alla tre filmerna är baserade på verkliga händelser med dödlig utgång och jag tror att dom flesta känner till åtminstone två av bakgrundshistorierna mer än väl. Men vi börjar från början.

 

Gerry (2002)

Det var 1999 som David Coughlin och hans vän Raffi Kodikian begav sig till New Mexicos öken för en äventyrsvandring men bara en av dom kom hem igen. Männen gick vilse, hade för lite vatten och inga kunskaper varken om geografin eller kartan och David dog där i öknen under nåt som kan klassas som mystiska omständigheter.

Filmen Gerry handlar om denna historia men i filmen heter båda männen Gerry (namnet valdes då gerry även kan betyda ”att fucka upp”). Gerry och Gerry spelas av Matt Damon och Casey Affleck och dom har tillsammans med Gus Van Sant skrivit filmens manus.

Det går att dra solklara paralleller mellan Gerry och Danny Boyles 127 timmar. Båda är ensamdramor i stenig miljö (även om dom är två i Gerry så är dom ofantligt ensamma), båda bjussar på vådligt vackra vyer och båda är ganska tysta filmer men där Danny Boyle och James Franco tappar mig totalt i 127 timmar där håller Damon och Affleck mig om inte på sträckbänken så i alla fall i intresserat vakenläge filmen igenom.

Det är nåt speciellt det här med att vara i naturens våld, att inte ha tillgång till mat och dryck, att gå och gå och gå i cirklar, att försöka få hjärnan att inte tänka ge-upp-tankar. Själv får jag panikångest efter tjugo minuter i en svampskog även om jag hör bilarna på E4:an susa förbi en bit bort. Det är därför jag sällan utsätter mig för naturens nycker. Det är inte min grej helt enkelt. Frågan är om det är Gerrys och Gerrys grej. Vad gör dom ens där, vad fick dom att  bege sig ut i vildmarken tillsammans?

Det promeneras mycket i den här filmen. I sand. Det låter mycket av promenerande fotriktiga skor i sand. Gillar du inte det ljudet ska du inte se filmen för då kommer du spy. Jag tycker det är ett ganska kontemplatoriskt ljud och finner mig själv sittandes med halvöppen mun framför TV:n och nästan inbilla mig att jag pysslar med yoga. Jag blir jättelugn, skönt dåsig i skallen och jag njuter av ljud och bild som av en målad tavla. Det är en ganska skum filmupplevelse men trevlig på nåt sätt.

Gus Van Sant är duktig på att inte ha bråttom och att få sina tittare att känna detsamma. Jag har väldigt svårt att betygssätta filmen, den pendlar oerhört fram och tillbaka i min skalle. Det vackra, det perfekta mot det ganska innehållslösa och tysta. Naturens storslagenhet mot det det nästan teatrala kammarspelet männen emellan, sånt som jag sällan tycker funkar till fullo på film. Jag njuter av filmen men jag vet att jag aldrig kommer se om den och då kan sällan ett betyg över tre bli aktuell – även om jag kan känna mig aningens orättvis nu.

Visst finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd. Om detta är Gus Van Sant och Karin Boye alldeles ohyggligt eniga.

 

 

 

 

Elephant (2003)

20 april 1999 sköts tolv elever och lärare ihjäl vid Columbine High School. Ytterigare tjugoen blev svårt skadade när dom försökte fly och dom unga mördarna Eric Harris och Dylan Klebold tog sedan sina egna liv.

Det är denna historia Gus Van Sant vill berätta med Elephant, dock är den förlagd till den fiktiva Watt High School i Portland, Oregon men det är ingenting som spelar den minsta roll när jag tittar på filmen. Columbine eller Watt, what´s the difference, det här är nånstans en tragedi som faktiskt – tyvärr – hade kunnat hända precis var som helst i världen.

Filmen visar fragment från ett tiotal ungdomars helt vanliga skoldag. Det pratas, tjafsas, bråkas, kramas, pluggas och allt sker i en skolmiljö vi alla så väl känner till. Lektionssalar, skolbespisning, biblioteket, gympasalen, skolgården, vi har alla varit där och det är det som gör filmen så jävla otäck och minnet av verkligheten i Columbine så påträngande. Detta har hänt. Detta vidriga, läskiga, ofattbara har hänt och det var varken första eller sista gången vi läser om det.

Och det är just det grejen som slår mig när jag ser filmen: skillnaden mellan att läsa om det och att se det. Jag har läst om massakern, jag tyckte det var fruktansvärt men jag kunde inte riktigt ta in det rent känslomässigt. Det kan jag nu. Elephant påverkar mig som en nacksving av Karelin, som en stenhård jävla Rocky-box rätt in i magen. Jag mår illa, tårarna rinner, jag känner mig ledsen i hela kroppen på ett sätt jag sällan känt förut. Jag känner mig otillräcklig. Jag blir förbannad. Det finns inga barn som föds till massmördare, det finns ingen sådan gen. Allt runtomkring formar en ung människa, alla vuxna är viktiga, ALLA vuxna. Att dessa två pojkar blivit svikna av föräldrar, lärare och rektorn, jag förstår det och jag förstår också hur väldigt många tonåringar som bär denna ilska och frustration inom sig men som (ta i trä) inte har samma tillgång till vapen som amerikanska ungdomar har.

Jag känner inte till om Elephant är en film som visas som diskussionsunderlag i högstadieskolorna i Sverige men jag hoppas att den är det. Det här är en viktig film på SÅ många sätt och det är en historia det inte går att värja sig emot. Att visserligen ytligt men ändå litegrann få lära känna flera av eleverna gör att tragedin inte bara blir svarta stora bokstäver på en löpsedel längre. Inte för mig i alla fall.

Elephant är en vidrig film, den är givande, den är tagande, den är genialiskt filmad och perfekt genomförd. Jag lyfter på hatten åt Gus Van Sant och önskar jag vore lärare i samhällskunskap så jag fick visa filmen och höra snacket efteråt.

 

 

 

 

Last Days (2005)

Jag tror att dom allra flesta känner till Nirvanas frontfigur Kurt Cobain och att han sköt sig själv sjölv 1994. Last Days handlar om Cobains sista dagar i livet men i filmen heter han Blake och spelas av Michael Pitt. Jag är inte så säker på att filmen handlar om Cobain alls förresten, det jag kan läsa mig till är att handlingen är inspirerad av Cobains sista dagar och om jag ska häckla på ett lite osmakligt sätt så kan jag säga att jag förstår att killen tog livet av sig för maken till shitty liv har jag sällan sett.

Som sagt, Michael Pitt (från amerikanska Funny games) spelar Blake, denna nedknarkade och mentalt ickefriska kille. Alla andra skådisar i filmen heter som dom gör i verkligheten. Lukas Haas är Luke, Asia Argento är Asia, Scott Green är Scott och Nicole Vicius är Nicole. Varför? Beats me. Jag har ingen aning.

Den här filmen känns som urtypen av en festivalfilm, en festivalfilm när det är som sämst. Oinspirerad, oengagerad, långsam och det känns som att Gus Van Sant och hans posse har kämpat för att göra den så jävla konstig och svår som det bara går. Betyget blir en svag svag tvåa men det är enbart för att jag har en bra dag och lyckas se mellan fingrarna på pretentiös dynga – och fortfarande har känslan av Elephant kvar i kroppen.

 

HEDWIG AND THE ANGRY INCH

Den femte filmen jag fick av Henke är en film som jag sedan innan VET är en av hans stora favoriter, det är också en film jag inte lyckats få kläm på alls. Är det en musikal? Är den så utflippad som den verkar? Vem är denne John Cameron Mitchell som skrivit manus, regisserat filmen OCH spelar huvudrollen. Frågorna hopar sig och nu är det dags att räta ut frågetecknen en gång för alla.

Trodde jag.

Haha.

Så blev det inte alls.

Efter första halvan av filmen var jag tvungen att pausa och hyperventilera lite. Jag satt i soffan och kastade konfetti på mig själv, jag drog fram hela min schlagerarsenal med allt vad discokulor och blinkande lampor heter och bara njööööt. Tankarna for iväg till min favoritmusikal De tre musketörerna som spelas på Stockholms stadsteater och om Hedwig and the angry inch någonsin ska sättas upp på en svensk scen så kommer Johannes Bah Kuhnke vara tokgiven för huvudrollen som den transexuella tyskfödda punktjejenkillen Hedwig som reser USA runt för att stalka Tommy Gnosis (Michael Pitt) som toppar listorna med en låt som Hedwig själv skrivit.

Att säga att det här är en musikal är att göra det tämligen enkelt för sig. Jag ser den här filmen mer som ett komiskt drama med många musikinslag och då gillar jag ändå musikaler, det skulle inte vara nedvärderande på något vis att kalla den musikal men den är mycket mer än så. Det här är en film som får mig att skratta, gråta, sjunga med, klappa händerna, bete mig som ett jon och tacka bostadsrättsföreningen att dom satt in fungerande persienner. Det finns scener som är så fantastiska att jag faktiskt pausar och fotar (!) TV:n (med en hoppa-i-sängen-och-rocka-järnet-till-tung-musik-scen som får mig att gråta av skratt, återigen en otrolig insats av en barnskådespelare) och det finns många scener  som gör att jag skulle vilja krama John Cameron Mitchell och aldrig släppa taget.

Mitchell verkar inte ha gjort mycket av filmiskt värde varken före eller efter Hedwig och nånstans förstår jag varför. Hela filmen känns som hans bebis, som en gåva han gett till filmhistorien och som något som urlakat honom så till den milda grad att det liksom inte är nån idé att fortsätta gå på den krattade grusgången. Jag är bara så sjukt imponerad av honom! Vilken röst, vilken utstrålning, vilken skådespelare! Wow, liksom!

Första halvan av filmen är en superstark femma för mig, sen tappar den en smula men håller sig hela vägen till slutet på en stabil fyra. Jag såg om filmen direkt samma dag och kände samma sak andra gången. Betyget får bli en stark fyra men det är en film jag önskar att alla såg. ALLA.

Henkes recension av filmen kan du läsa här.