Fredagsfemman # 34

5. Freudian slip

Jag fick ett mejl från ett filmbolag härom dagen, en informativ text om den nya skräckfilmen Paranorman Activity 4. Sånt är roligt – internt, nördigt och roligt. Förstår du inte det skojiga så har du antingen ingen humor eller så är du inte så värstans intresserad av film. Kan vara en kombo också.

 

4. Matt Damon

Det slår mig ibland hur vanliga skådespelare, dom som liksom alltid finns men aldrig gör nåt direkt väsen av sig, är så bra på sitt jobb att tanken nästan svindlar. Matt Damon är en av dom. Han känns som en hederlig tjomme, han jobbar på, väljer filmen med magen och väljer rätt gång på gång. Jag glömmer lätt bort honom när jag funderar på skådisfavvosar men jag tror han är på väg att segla upp till en riktig bra placering. Heja Matt, för Scotty doesn´t know liksom.

 

3. Nästan onaturligt filmpepp

Efter att ha varit utomlands ett par veckor och avnjutit filmer som Terminator 3 dubbat på tyska och med grekisk text, samtliga American Pie-filmerna och gjort ett helhjärtat försök att komma in i TV-serien The Wire ser jag nu fram emot en höst med redigt dåligt väder och en skyhelsikes massa skön film. Det ligger en hel del intressanta biofilmer i piplinen, jag har över åttio filmer som ligger och väntar på min Lovefilmlista, det filas på Halloween-tema och Stockholms Filmfestival hägrar (ja, jag hänger med på tåget även i år, trots allt mitt gnäll förra året). Höst är inte pest, höst är fest!

 

2. Kom igen nuuu, rösta på Har du inte sett den!

Mina filmspanarkollegor Johan, Erik och Markus har blivit nominerade för Svenska podradiopriset för sin filmpodcast Har du inte sett den? Det är fantastiskt kul tycker jag. Nu hoppas jag att så många som möjligt klickar in (klicka här) och röstar på dom (Bästa amatörkanal och Bästa originalkanal) och du kan rösta ända fram till midnatt på söndag.

 

1. Hypnotisören

Idag har Sveriges nästa oscarsbidrag premiär. Hypnotisören är Lasse Hallströms första svenska film på 24 år och den enda svenska storfilmen sedan 1997 som Mikael Persbrandt inte är med i. Eller jooooo, det är klart han är, jag larvar mig bara. Det görs inga svenska storfilmer utan att Persbrandts nuna syns på filmaffischen. Herregud, hur skulle DET se ut? Hur som helst känns detta som en otvivelaktig man-ur-huse-film, speciellt med tanke på hur många som läst boken. Mina tankar om filmen i nuläget är att jag givetvis ska se den och att trailern är förjävla bra.

 

HAMILTON 2 – MEN INTE OM DET GÄLLER DIN DOTTER

Jag vägrar tro att jag är trögare än genomsnittet av Sveriges befolkning för jag vägrar tro att genomsnittet av Sveriges befolkning är så smarta att dom typ är medlemmar i Mensa.

Jag vägrar tro att jag ÄR så dum i huvet som jag känner mig under visningen av Hamilton 2 för jag sitter och tittar med vakna pigga ögon och ett fungerande intellekt men ändå, jag fattar fan inte vad filmen handlar om!

Jag försöker smälta filmen efteråt, försöker bena ut alla lösa trådar och vilka alla män var som sprang runt i filmen. Jag googlar, tittar på Lovefilms beskrivning av handlingen och tänker what the fuck, det där var inte filmen jag såg. Var har dom fått den där infon ifrån? Jag läser på SF´s hemsida och blir klokare men inte klok. Visst, ramhandlingen greppar jag, Hamiltons guddotter Natalie blir kidnappad av svartmuskiga män som vill göra henne till muslim för att straffa hennes ”onda” mamma men resten då? Alla män med olika nationaliteter som är dubbelagenter och trippelagenter och har svärd som ser ut som boomeranger och chefer med fula fitteslickarmustascher och som är naiva som dagisbarn fast dom ska vara SÄPO-chefer eller nåt. Jag fattar inte.

Sven Ahlström kan vara filmvärldens sämst castade person som Olof Cedervall, mannen jag då tror ska vara SÄPO-chef. Men eftersom jag inte är säker så googlar jag på ”Vem är Olof Cedervall” och får svaret: Olof Cedervall är en tandläkare i Norrtälje. Hitta tandläkare som erbjuder Tandblekning i Norrtälje. Ja, du ser ju. Allt är så luddigt. Jag blir liksom inte klok. Kanske är en omtitt enda lösningen men hell no, där går gränsen för min filmmasochism.

Finns det nåt som är bra med Hamilton 2? Ja. Reuben Sallmander. Jag skrattar lite när han pratar för det blir liksom too much men han är hård och han är ball och det här är inte sista gången han syns i en actionfilm.

Annars är det tunnsått med sånt som det går att vrida nån form av positiva droppar ur. Allt är totalt ologiskt. Det spelar ingen roll vilket arabland dom befinner sig i eller ska åka till, nog dyker Mouna upp som gumman i lådan, alltid med k-pistar och nån vräkig bil till hands. Och jag tror inte jag spoilar för mycket när  jag skriver att det kommer att bli ett fritagningsförsök, Hamilton vill ta hem Natalie (nähä!?) och detta gör han med hjälp av en specialgrupp bestående av fyra personer. Det är viktigt det där, det är bara fyra personer som vet om detta. Vad händer? Det kommer en HELIKOPTER och hämtar dom, en helikopter som vet precis var dom är och vart dom ska och det är inte en helikopter med autopilot direkt.

Nämen usch säger jag, precis som jag sa efter att ha sett första filmen. Tänk så mycket pengar som lagts ner på detta dravel och tänk så många genomsnittsinvånare i detta land som kommer vallfärda till biograferna för att se skiten. Jag vägrar att tro att jag är smartare än genomsnittssvensken men jag hoppas att fler säger som jag efter det här: Bespara mig en trea, jag tänker INTE se den!

INGA TÅRAR

Magnus (Per Graffman) jobbar som stillbildsfotograf och befinner sig mitt i livet med fru, barn, hus och hela den biten. När hans mamma fyller 75 vill han göra något alldeles speciellt för henne så han samlar den allra närmsta familjen för att ta ett familjeporträtt i mammans trädgård. Filmen börjar med denna fotografering och jag som tittar förstår inte bakgrunden just då men jag förstår att jag just nu bevittnar ett underytanpysande släktbandskaos.

Det känns som om Magnus på nåt sätt vill räta ut frågetecken medans tid är. Jag kan på nåt sätt känna äh, gå vidare, väx upp, bry dig lite mer om din fru och din dotter  istället för att gräva i det förflutna men då hade det ju inte blivit nån film. Hade det gjort nåt då, kanske du undrar? Nej, faktiskt inte. Det här är inte en film som går till  historien som något mästerverk direkt och det finns tusen anledningar till det. Här är tre av dom.

1. Dialogen.

Jag avskyr att upprepa mig men det tar liksom aldrig slut. Dom svenska filmer i vilka dialogen låter hyperstyltig och helt fucking fel känns mer som en regel än ett undantag och det gör mig tooookig. Det är inte bara sjukt jobbigt att lyssna på, det ger en känsla av bajsnödighet till hela filmen, en känsla som egentligen inte skulle behövas och som i vissa fall till och med är en ren missuppfattning. Den första halvtimmen i Inga tårar är en ren uppvisning i språklig bajsnödighet och även om vi inte är många som sett den här filmen så tror jag många av oss höll fingret på stoppknappen under den här perioden av filmen. Står man ut får man lite mer valuta för nedlagd tid men det kan man ju inte veta då.

2. Mikael Persbrandt

Går det att göra en svensk film eller en nordisk samproduktion utan att ha med Mikael Persbrandt på lönelistan? Det är inget fel på honom som skådespelare, absolut inte och han gör inte bort sig i den här filmen alls MEN här har han inget som ens andas en huvudroll och ändå är han förstanamn OCH i stor bild på poster och fodral. Det blir lite som att luras faktiskt, lite som om ett barn ringer på dörren och säger Bus eller godis och istället för att ge ungen en tia eller en handfull Ahlgrens bilar så tar man fram en pincett och rycker ett hårstrå från barnets ögonbryn. Dålig jämförelse men jag tror du fattar.

3. Otydlig handling

Inte ens när filmen är slut kan jag sätta fingret på exakt vad som var filmens kärna. Jag har ingen aning. Det finns så många bihandlingar, så många sidospår, så många skådisar som spelar karaktärerna vid olika åldrar att jag till slut får tillåta mig själv att slå på autopiloten och bara titta utan att tänka så mycket. Den känslan hamnar inte på pluskontot när en film ska betygssättas.

Det var tre minus, nu kommer två plus. Per Graffman är en skådespelare som jag tycker är med i alldeles för få filmer. Han funkar i princip alltid, han är duktig och känns ganska ”vanlig” ur en positiv synvinkel. Alexandra Rapaport är också bra och så även här. Jag tycker hon är med alldeles för lite och att hennes karaktär och dennes ageranden förklaras alldeles för lite plus att hon är den mest intressanta figuren i filmen. Det blir luddigt, än mer än det var innan.

Inga tårar gav mig inga skratt, inga direkta gäspningar men heller inga tårar. Inga tårar gav mig….ingenting. Så kan det också bli ibland.

NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Prästen i filmens lilla samhälle Borunda funderar högt. Vad är det som gör att det är så erbarmeligt svårt att klippa banden från sin hembygd? Den sanning som fanns där när vi växte upp sitter som en skadad nervtråd i ryggmärgen och precis som hundar fastbundna i en löplina försöker springa längre än dom kan precis så försöker många av oss som lämnade våra barndoms hålor komma loss bara för att märka att det inte går. Linan har en ände, det tar stopp.

Någon annanstans i Sverige hade lika gärna kunnat heta Överallt i Sverige. Det är inte så att någonstans i Sverige ligger EN by likt Borunda där invånarna över 30 är socialt missanpassade, avundsjuka, psykiskt instabila, skitsnackande, alkoholfokuserade, trasiga, ärriga, ensamma, kärlekstörstande och överbreppsbenägna och invånarna under 18 har tappat all form av tro på mänskligheten och framtiden. Det är inte en hittepå-by uppdiktad i Hans Gunnarssons roman och sedan överförd till film, det är fucking jävla vardag för alla som bor i samhällen med mindre än 40000 invånare och ju färre antal människor i byn desto starkare procentuell soppa.

Jag känner att jag blir lite upprörd här. Filmen måste verkligen ha funkat. I tankarna förflyttas jag 25 år tillbaka i tiden, till en tid och plats då jag insåg att jag måste flytta till en större stad för att överleva och då menar jag inte fysiskt utan mentalt.

Mikael Persbrandts Stefan är den enda i filmen som tagit sig ifrån byn och skapat ett liv i en större stad (Stockholm eller Göteborg, ja, nån stad med NK i alla fall) och trots att han är belevad, lyckad och känns rätt sund så hamnar han i gamla mönster på en pisskvart inne på den lokala pizzerian. Barndomsminnen tar sig genom märg och ben som infekterade pilar och direkt känner han igen Jonas Indes Krille även kallad ”Nifen” eftersom han gjorde det livsavgörande felet att uttala det svenska ordet kniv på engelska under ett glosförhör i typ mellanstadiet. Krille känner igen Stefan precis lika väl och minns dagen då Stefan tryckte ner hans huvud i en ospolad toalett som om den var igår.

Det finns mängder av scener jag skulle kunna skriva om och referera till men jag vill inte. Jag vill inte berätta hela filmen och jag kan inte se scenerna enbart som filmiska diton då ingenting av det som händer i filmen är nyheter för mig. Det jag inte själv har upplevt har jag sett på nära eller relativt nära håll och kanske är det därför jag har så jävla svårt med att att filmen kallas ”en djupt tragisk komedi”. Det här är fantamej inte roligt! Det här är Sverige, det här är svenskar, det här är VI och vårat land och hur vi beter oss och mår och visar man Sverige på det här viset finns det inte mycket att flabba åt. Kanske går det att se det tragikomiska om man är uppvuxen i en storstad med glada, friska och harmoniska vuxna omkring sig, jag vet inte. Kanske.

Mitt enda ”problem” med filmen är det gamla vanliga: typecastandet. Det är trist att se Magnus Roosman som det obligatoriska svinet, Helena Bergström som självklart gråter och snorar, Jonas Inde som överförfriskad-äldre-ungdom-på-glid, Peter Andersson som sunkig, Jacob Nordenson i brun manschesterkavaj och Marie Richardson som milf-våp. Jag hade gärna sett samma skådespelare i filmen men det hade känts långt mer intressant om regissören Kjell-Åke Andersson vispat runt ordentligt bland rollerna. Jag undrar när den svenska filmen kommer, den som känns riktigt nyskapande, spännande och modig i rollbesättandet men utan att ge avkall på dom kända stora namnen. Tänk att få se Lasse Åberg som våldtäktsman, Helena Bergström som Black Army-ledare, Jakob Eklund som långtradarchaufför, Eva Röse som hjärnkirurg och Mikael Nyqvist som typ…bonde.  Ja just det, bondegrejen är ju redan avklarad och det gick ju bra.

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Någon annanstans i Sverige ger mig inga svar. Å andra sidan har 24 års funderande inte heller gett mig några svar så vad trodde jag? Om jag så blir hundra år så kommer jag aldrig kunna knäcka den här nöten, jag vet bara att jag aldrig kommer att flytta tillbaka till ”min” håla. Jag kan absolut tänka mig att bo i en annan håla men aldrig någonsin mer i min.

Filmen finns på Voddler.

STOCKHOLM ÖSTRA

”SVARA NÄR JAG TALAR TILL DIG!”

Är det vanligt hederligt talspråk när två gifta människor bråkar med varandra? Om nån skulle vråla så till mig mitt i ett gräl skulle jag utan att blinka börja garva men i svensk film är det ingen ögonbrynshöjare direkt, i svensk film talas det såsom manuskriptet voro skrivet medelst bläck och fjäääderpenna och detta äro en regel ingen film bör avvika ifrån.

Kan man bortse från detta och från det faktum att danskan Iben Hjejle ska låtsasprata ståkkhålmska så är Stockholm Östra faktiskt en rätt bra film. Jag lägger till ordet faktiskt för det är allt annat än en självklarhet.

Historien handlar om Anna (Hjejle) som är mamma till lilla Tove och gift med en man som skriker SVARA NÄR JAG TALAR TILL DIG när han är arg. Johan (Persbrandt) är ihop med den gravida polisen som jagar honom i Hamilton (Liv Mjönes) fast här heter hon Kattis. En morgon som alla andra mornar jobbar Anna hemma, Tove tar cykeln till skolan och Johan åker till jobbet. En kvart senare kommer livet aldrig mer att bli detsamma för dessa tre. Johan kör ihjäl Tove och Anna har ingen dotter längre.

Att Tove dör är ingen spoiler då detta händer två minuter in i filmen men jag ska inte gräva in mig djupare i historien än så. Det är ju bara att kasta ett getöga på filmaffischen så fattar du resten. Det vankas komplicerad kärlek här.

När jag först fick upp ögonen för den här filmen var när Sanna Lundell bloggade om hur det var en vanlig morgon hemma hos henne, när hon gjorde gröt till barnen och snubben drog iväg till fjärilshuset för att hångla med Iben. Mina mornar skiljer sig rätt kraftigt från hennes och jag är rätt glad över det, jag vet inte om jag skulle vara mentalt stark nog att se min kille agera i en roll som denna. Mikael Persbrandt blev Guldbaggenominerad för sig roll som Johan och SOM han är värd den.  Precis som i Hämnden visar han upp nya och mer känslosamma sidor och det finns inte ett uns av tuffis här, inte en gnutta macholasse, bara en känslosam man som visar hela sitt emotionella register på ett MYCKET trovärdigt sätt. Iben Hjejle är fantastiskt duktig även hon även om dialekten gör att jag fnissar åt vissa scener och det blir helt jäkla fel allting.

Det är nånting i manus som är väldans skevt, jag kan inte sätta fingret på det, det känns liksom illa underbyggt på nåt skumt vis. Karaktärernas utseende krockar med kläderna som krockar med scenografin som DEFINITIVT krockar med styltig läsa-inantill-svenska och jag kliar mig i huvudet samtidigt som filmen sätter sig som en häftklammer i hjärtat.

Jag skriver den här recensionen först flera dagar efter jag sett filmen vilket är nåt som väldigt sällan händer men det gick inte innan, jag kunde inte samla tankarna. Bara det att jag hade tankar som inte släppte gjorde att jag insåg att filmen faktiskt var bättre än jag först tyckte. En dålig film rinner av som vatten på en smörig gås, en film som har nåt gör inte det. Stockholm Östra har kanske inte det men den har nåt och det nåt är fint.

Den där känslan av att man aldrig vet vad som väntar bakom nästa gathörn är en känsla man ständigt bör påminnas om. Det är en häftig känsla, det är liksom det som är livet och det är det Stockholm Östra handlar om. Livet, döden och allt ballt där emellan.

HAMILTON – I NATIONENS INTRESSE

Det fanns en tid i världen då en av sommarens höjdpunkt var att få köpa årets Hamiltonbok i pocket och använda ett par semesterdagar åt att plöja den och dricka blandsaft. Jag gillade verkligen Jan Guillous serie om Carl Hamilton, alltså, jag gillade den så mycket att jag blev genuint ledsen när den tog slut.

Carl Hamilton är – för mig – en välklädd känslokall ensamvarg, en kultursnobb med vänstersympatier. Carl Hamilton är – för mig – en lång smal och någorlunda vältränad man i sina bästa år som gärna bär uniform. Den ultimata Carl Hamilton på film är alltså – för mig – fortfarande Stellan Skarsgård i Coq Rouge.

Nu har alltså Mikael Persbrandt gjort entré som 2010-talets Hamilton. Det skulle han inte ha gjort.

Hamilton – I nationens intresse börjar med en förklaring på lätt svenska och fult typsnitt att ingen svensk medborgare får döda någon annan OM det inte är i självförsvar eller i nationens intresse. Frågan är vad som klassas som ”i nationens intresse”. Ett visst mord som sker i denna film är glasklar kantboll och har i min värld noll och ingenting med nationen att göra men om Carl Hamilton tror sig VARA nationen, så ja, då stämmer det väl.

Nåja. Jag ska inte spoila för mycket då det kanske finns en chans att du tänker se filmen. Eller risk. Fortsätt gärna läsa och välj sedan själv.

I nationens intresse är en film för dig om gillar Hollywoodfilmer där actionscenerna är filmade så skakigt och nära att det inte går att uppfatta vad som händer. I nationens intresse är en film för dig som gillar när skådespelare artikulerar tydligt och läser sakta direkt ur manus och dagens vinnare är Lennart Hjulström som skulle kunna klämma in en mandelkubb, tugga och svälja mellan varje ord.

I nationens intresse är en film för dig som gärna lyssnar på P4´s nyhetsprogram Klartext men har svårt för att hänga med. I nationens intresse är en film för dig som tycker att det är ett bra drag att casta en gravid fjårtispolis (ja, jag vet att Liv Mjölnes inte är fjårtis men hon spelar en sådan) som brottsutredare och ett ännu bättre drag att i filmens sista scen bevisa att hon ÄR gravid, att hon ÄR fjårtis och att hon inte på något sätt beter sig som en verklig polis skulle göra.

Jag försöker verkligen klura ut något enda som jag tycker är bra med den här filmen och det enda jag kan komma på är en scen då Persbrandt visar överkroppen och jag tänker inte en sekund på någon ”superkropp” jag tänker ”men gud vad bra gjort, dom har lyckats photoshoppa bort alla hans tatueringar”.

Persbrandt må vara en tuffis och han kommer att göra succé i Hollywood även om inte ryktena om Die Hard 5 stämmer men han är ingen Carl Hamilton, aldrig i livet att han är det. Han är en ickemilitär, en stenhård Rambo-typ med uppknäppt skjorta, jeans och ledsna ögon och för mig är det en milsvid skillnad mot ”min” Hamilton Stellan.

Att filmen är regisserad av Katherine Windfeld (en kvinna, tjohooo!)  varken syns eller märks och DET tycker jag är något att lägga i den positiva vågskålen. Tjejer kan visst göra pang-pang-action men här är det så mycket som är fel att det inte går att lägga allt skit på Windfeld. Jag vet bara inte var jag ska lägga den för jag vägrar ta med den hem från biografen.

Filmtajmfokus: Katherine Windfeld

I en maskulin värld som filmbranschen fortfarande är är det inte vardagsmat med kvinnliga regissörer.

Jag skäms nästan men jag satte kaffet i vrångstrupen när jag såg att det var en kvinna som regisserat Mikael Persbrandt i hans nya film I nationens intresse. Det var dessutom inte vilken kvinna som helst utan en för mig okänd sådan: Katherine Windfeld.

Så vad gör jag? Jo, jag tar fram spaden och gräver lite för jag vill ha svar på frågan: vem är Katherine Windfeld?

Det jag hittar är att hon är danska, född 1966, har en regissörsexamen från Polish Film School i Lodz och var under 2010 med att grunda det politiska partiet Fremtidens Danmark. Hon har regisserat förutom ett par Wallander-avsnitt även thrillern Flykten och tre tämligen välkända serier för SVT: Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret.

Med lite tur har Norden nu fått en alldeles egen Kathryn Bigelow. Det är banne mig på tiden!

[Bilden är lånad från Katherines hemsida och tagen av Jan Buus. Trailern till I nationens intresse kan du se här och filmen har premiär 13 januari]

Hobert-helg: TRE SOLAR

Att vara filmnörd och försöka se Tre solar  med öppna och fördomsfria ögon är ungefär lika svårt som att vara ett stort Elvis-fan och lyssna på Eilert Pilarm och försöka bedöma hans sångteknik utan att dra in coverfrågan i åsikterna.

Recensionerna av filmen har nämligen inte varit nådiga (det finns en recension länkad till varje ord i den där meningen) och det är klart att jag förstår att det finns ett uns av sanning i alla dessa ettor, men hur stort är unset och hur stort är hur-mycket-cred-får-jag-om-jag-INTE-sågar-Tre-solar?

Hanna (Lena Endre) har levt ensam med sina två barn i fyra år, ända sedan hennes man Ulf (Mikael Persbrandt) drog ut i krig. Hon har väntat och längtat troget dessa år men känner nånstans att det snart får vara nog. Hon behöver en man i sitt liv.

Så kommer så meddelandet om att Ulf kommit i hamn. Han finns, han lever och hon hoppar upp på hästen för att rida mot hamnen och sin älskades famn. Tror hon. Men den Ulf som lämnade henne är inte samma Ulf hon hittar nu, trolltovig i håret och så fucking jävla knarkig att han inte ens minns henne. Hon blir såklart jättebesviken, bestämmer sig för att han kan dra åt helvete, sätter sig på hästen igen och rider hem. Väl hemma ångrar hon sig och rider tillbaka. Ulf är hennes man och han ska fanimej hem till henne igen!

Nu blir det en massa svordomar här men det är svårt att beskriva både handlingen och Hanna utan att svära. Hon är en hårdkokt kvinna med skinn på näsan, hon är ingen kvinna som någon man sätter sig på och hon har inte mycket till övers för någon karl alls vad det verkar. Däremot är hon extremt sexuellt frustrerad och jag tror att det är drivkraften som gör att hon beger sig tillbaka för att hämta Ulf. Han ska, han måste, sätta på henne igen! Han är i alla fall hennes man och nåt kul ska hon ha efter att ha slitit med och för familjen i alla dessa år.

Tre solar är en film som gör mig aningens…schizofren. Jag har absolut inga problem med att titta på filmen, jag tycker inte den är jättedålig, inte alls, samtidigt märker jag att jag flera gånger tror att det är en Lorry-sketch jag tittar på, att Lena Endre mitt i nån högtravande monolog ska hålla upp en WC-spray mot kameran och säga ”ALL skit försvinner!” eller att Rikard Wolff ska stämma upp i en Piaf-hyllning när han gnider sin pensel gång på gång mot kyrkomålningen han ska låtsas vara skapare av.

Det finns helt enkelt väldigt mycket i Tre solar som inte är så bra och det är många gånger jag tänker på vad som rörde sig i skallen på Richard Hobert när han skrev manus, men (för det finns ett men), det här är långt ifrån det sämsta jag sett i filmväg. I uppbyggnad är filmen ganska lik Dag och natt, det är lite som en roadmovie, eller en episodfilm om man så vill där olika karaktärer korsar Hannas väg och hon blir satt att hantera situationer som uppkommer och det är just hennes sätt att vara som gör att filmen inte blir helt igenom rutten tycker jag. För Hanna är tuff, hon är en riktig medeltidsfeminist och detta i en tid där kvinnfolk normalt sett var andra klassens varelser och levde enbart för sina män och på deras premisser. Sen att filmen börjar i moll och slutar i supermoll är en annan sak, det fanns kanske ingen annan lösning på det hela.

Mitt slutbetyg på Tre solar är i alla fall en svag tvåa. Jag trodde filmen skulle vara i stort sett otittbar men så var inte fallet. Däremot kommer jag aldrig att se om den. Jag finner liksom ingen anledning till det.

Det här var sista filmen denna fullproppade Richard Hobert-helg. Jag har två av hans filmer kvar att recensera (Harrys döttrar och En enkel till Antibes) men dom kommer inte nu, dom kommer så småningom.

Hobert-helg: Alla älskar Alice

Filmsviten om De sju dödssynderna är över och Richard Hobert tar stigen in i en ny snårskog nämligen den vardagliga synden. Här är dom vuxnas otrohet och efterföljande skilsmässa sedd genom ögonen på en 12-årig tjej och det är en infallsvinkel som blir både bra och mindre bra i mina ögon.

Alice (Natalie Björk) både vet och ser mycket mer än dom vuxna tror. Precis som alla barn så har hon tentakler mer välutvecklade än en manet, hon pejlar av ALLT och mår jäkligt dåligt över att ingen talar om sanningen för henne. Det är klart att hon hör att föräldrarna bråkar, det är klart att hon märker av den där jobbigt krypande tystnaden och det är klart att hon ser att pappans (Mikael Persbrandt) blickar är väldigt mer levande när han tittar på sin arbetskamrat Anna (Lena Endre) än när han likt en död gös ser på Alice mamma (Marie Richardson).

Att kärlekens vägar äro outgrundliga det vet vi alla och att vi vuxna ibland hanterar situationer aningens ogenomtänkt är inte heller någon nyhet men att se detta genom ett barns ögon borde kunna bli en ögonöppnare för många.  Föräldrar som använder barn som vapen (och/eller sköldar) och barn som använder sig av alla fula knep dom kan för att manipulera vuxna omkring sig. Alla är mer eller mindre sviniga filmen igenom och det borde kanske vara filmens styrka men jag själv tycker det blir rätt tröttsamt i längden.

Samtliga skådespelare är bra även om jag tycker detta är en film som hade vunnit på att ha mindre kända ansikten i rollistan. Det är väldigt svårt att tänka bort namnen Persbrandt, Endre och Richardson i det stora hela, barnen köper jag lite lättare även om Alice är en karaktär som ger mig vansinnig klåda. Varför? Vet inte. Men om jag gick på psykoanalys ett halvår skulle jag säkert få reda på det.

 

Kautokeino-upproret

Att en kollega talar sig varm över en film som precis gått på SVT och som jag missat, det kan jag ta. Jag kan ta att det är en film jag måste få hjälp med att stava till när jag försöker googla på namnet. Det jag inte kan ta är att filmen passerat mig alldeles obemärkt TROTS att Persbrandt stoltserar med värsta jävla raggarmuschen på omslaget.Alltså, hur kan jag ha missat detta?

Nåja. Det mesta som går snett här i livet går att rätta till och eftersom Lovefilm bara är ett klick bort löste det sig fort som attans dessutom.

Kautokeino-upproret är baserad på en verklig händelse, något som hände den 8 november 1852. Lars Levi Laestadius (Michael Nyqvist) kommer till byn Kautokeino och proklamerar högt och gärna inte bara om sin religiösa tro utan även för ett spritfritt leverne. Han drar igång en rörelse som inte bara blir en konflikt mellan honom och statskyrkan utan även mellan samer och icke-samer och det är en konflikt som får ett mycket tragiskt slut. Två personer döms till döden och fyra till långa fängelsestraff.

Filmen är otroligt vacker med vyer som ger mig både en liten tår i ögonvrån och en enorm lättnad att det just nu – och tre-fyra månader framöver – inte är tre meter snö i Stockholm. Kautokeino socken ligger i Norge, filmen är egentligen norsk men Michael Nyqvist och Mikael Persbrandt har som så många gånger förut fått tongivande roller. I det här fallet är det synd. Nyqvist är skrattretande dålig som Laestadius och inte porträttlik för fem öre. Persbrandt som byns handelsman är Persbrandt med lösmustasch, no more, no less.

Vilken magnifik snorbroms!

Det som gör filmen bra är Nils Gaup, den norsk-samiske regissören som med varm hand tagit sin an filmen. Han är själv född i Kautokeino och det känns.

Det är många med efternamnet Gaup i rollistan och om jag hade haft ett finger med i spelet hade det varit ännu fler. Filmen hade vunnit på att slopa alla kända ansikten. Jag förstår att dom behövs för att blidka filmbolagsmänniskor med stålars men för FILMENS skull behövs dom inte alls. Alla dessa icke-skådisar gör filmen trovärdig på ett sätt ”kändisar” aldrig kan göra och jag älskar att det oftast pratas originalspråk (=samiska, väl?).

Det känns som en viktig film speciellt för samerna själva men även för storstadsmänniskor som ibland glömmer att Sverige inte slutar norr om Arlanda och att Norge existerar ovanför Oslo.

Här finns mycket intressant läsning om filmen skriven av en same med koll.

Här finns filmen.

MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK

Maria Larsson (Maria Heiskanen) är gift med Sigge (Mikael Persbrandt). Sigge är en riktigt kvinnokarl och har i perioder svår med spriten. Dom träffades som unga och har hunnit bli föräldrar till fyra.

Sigge sliter som hamnarbetare, tar dom jobb som finns, när dom finns och ekonomin i familjen är allt annat än trygg. Maria beter sig precis som den perfekta mamman skulle göra för hundra år sedan i vårt land: familjen går före allt, mamman är inte värd mer än huvudlöss, hemmet må vara påvert men det ska vara helt och rent och klanderfritt utåt och att lämna sin man hur illa han än beter sig är det inte tal om.
Det blir svårt med det sistnämnda när Sigge kommer hem på fyllan, sjunger högt, svär och slår både barnen och Maria, men hon biter ihop, för så gör man.

Maria vann en kamera på en lott precis när hon träffade Sigge och den kameran har legat nedpackad i åratal. När Maria desperat försöker få ihop pengar till brödfödan går hon till en fotograf och försöker sälja kameran. Försäljaren blir förtjust i Maria och lovar köpa kameran mot att hon fortsättningsvis får använda den och hämta papper, plåtar och framkallningsvätska hos handlaren, mot avskrivning.

Kameran spelar såklart en central roll i filmen, likaså Sigges kvinnoaffärer, alkoholberoendets makt och Marias obotliga envishet i allt hon förtar sig.

Maria Larssons eviga ögonblick är en film om det svenskaste svenska, om vårat historiska arv, om kärlek, svartsjuka, om mänsklighet men det är heller inte svårt att se den som en italiensk film, inte svårt alls att höra en smattrande temperamentsfull italienska istället för Marias ganska sävliga finlandssvenska.

Jag har dragit mig för att se den här filmen. Jag kände att jag inte orkade, att det skulle vara en i raden av pretentiösa teatraliska svenska misärfilmer, men jag kunde inte ha mer fel. Maria Larssons eviga ögonblick förtjänar att bli en klassiker. Det är en fantastisk film, den berör, den är sann och ingenting har lämnats åt slumpen.

Maria Heiskanen är precis perfekt alldaglig och fulsnygg. Mikael Persbrandt är i vissa scener en kopia av Allan Edwall och rollen som Sigge hade definitivt varit Edwalls utan en sekunds provfilmning om den gjorts för 40 år sedan. Men jag tror inte Persbrands skådespelartalang kan lysa klarare än den gör här.
För övrigt är minsta biroll är perfekt castad, jag har ingenting att gnälla på. Absolut ingenting och DET är en ovanlighet när det gäller svenska filmer.

Regissören Jan Troell har guidat oss genom historien ända sedan Utvandrarna och Nybyggarna, via Il capitano, Hamsun och Så vit som en snö. Om Jan Troell är smart så låter han Maria Larssons eviga ögonblick bli sin sista film. För det kan inte bli bättre än såhär.