THE MAGIC OF BELLE ISLE

Gillar man Morgan Freeman gillar man The magic of Belle Isle. Jag är säker.

Gillar man Morgan Freeman går det inte att värja sig, det spelar ingen roll att historien är sirapssprinklad som en amerikansk pannkaka på en all-you-can-eat-frukost-buffé eller att en tvååring kan klura ut slutet redan under förtexterna. Gillar man Morgan Freeman är The magic of Belle Isle en kombo av julafton, 18-årsdagen och studenfest.

Om jag gillar Morgan Freeman? Ja, jag gör ju det. Jag gillar dessutom Virginia Madsen som har den kvinnliga huvudrollen. Att en hund har en stor biroll kan jag bortse ifrån, jag fokuserar på rullstolen.

Jag tänker inte skriva en enda rad om vad filmen handlar om. Gillar du Morgan Freeman, se filmen. Gillar du inte Morgan Freeman, låt bli.

Tre om en: Det luktar Hallmark lång väg

ÖGONBLICKET FÖRE TYSTNADEN (1999)

Jag gillar filmer regisserade av Clint Eastwood mycket mer än jag gillar honom som skådis. Tyvärr – ibland – tycker han om sig själv aningens för mycket som skådespelare och det händer att han i sitt arbete som regissör rollbesätter sig själv som huvudkaraktär i en film han är hundraprocentigt fel för.

I Ögonblicket före tystnaden spelar Clintan Steve Everett, en cynisk journalist som blivit ertappad med att sätta på chefens fru och därför får göra vad som verkar anses som ”skitgörat”, det vill säga åka till fängelset och göra den sista intervjun med den Frank Beachum (Isaiah Washington), en svart man som samma dag ska avrättas med giftinjektion.

Så långt kan man säga att allting är gott, i alla fall om man komprimerar filmens handling till en enda mening. Visst, Clintan kan definitivt spela journalist, inga frågetecken alls gällande detta, men resten, herrgud, resten.

Att han vid 69-års-ålder och rynkor som vittnar om kanske ännu fler år på nacken skulle funka som nån slags bargigolo, alltså nej, jag köper inte det. I en scen sitter han i en bar och pratar med en ung kvinna som jag först tror är hans dotter men när han börjar flirta och komma med oanständiga förslag som nån jävla snuskgubbe och dom precis har pratat om hennes ålder (23) då blir jag faktiskt lite illa berörd. Det smakar gammal femkrona i munnen och jag vill inte se honom slicka sig om munnen åt nästan femtio år yngre tjejer och jag vill definitivt inte tro att denna söta tjej (och ja, det är fler i filmen, dock inte riktigt lika unga) är så sugen på honom tillbaka som hon ska verka.

Det som gör att filmen inte bara luktar Hallmark utan STINKER billig TV-produktion är sättet det är filmat på. Det är Sunset Beach fast mörkare, det andas kulisser, malmedel och realisation, det känns som återanvänd och överdrivet kletig  filmmusik (bortsett från ett par scener där Clint Eastwoods egna omisskänneliga pianospel gör sig påmind) a la Glamour-klassiker och flera gånger beter sig ljud och ljus i filmen som att det liksom avslutar/tonar ner inför reklamavbrott.

Nämennej usch vilket nedköp det här var. En svag svag tvåa för Clintan som a ladies man. Rob Schneider är mer trovärdig som kvinnokarl banne mig.

Här finns filmen.

 

 

RESTING PLACE (1986)

En ung svart officer dör i strid och får inte begravas där föräldrarna önskar för samhällets invånare. Han är – var – ju svart och får således inte dela mylla med dom vita. Föräldrarna kämpar stenhårt för sonens rätt att begravas och major Kendall Laird (John Lithgow) försöker göra det han kan för att hjälpa dom sörjande. Att han börjar ana ugglor i mossen gällande hur, var och varför officeren dog gör inte saken bättre.

Det som gör den här (på riktigt!) Hallmarkfilmen till en någotsånär okej upplevelse är dels John Lithgows blotta uppenbarelse, plus Morgan Freeman och den fenomenala CC Pounder som den döde officerens föräldrar. Visst andas produktionen lågbudget och visst är det sedvanlig ”hallmarks” ljussättning men trots detta är det inte sååå pjåkigt. Historien är lika viktig som den är allmängiltig och hur mycket jag än skrattade åt förtexternas typsnitt så kunde jag hålla mig från garv senare. Rasism är helt enkelt för jävla hemskt.

Här finns filmen.

 

 

 

THE LIMEY (1999)

När Wilson (Terence Stamp) kommer ut ur finkan beger han sig direkt till Los Angeles för att försöka få klarhet i din dotters död. ”Bilolyckan” hon dog i känns inte riktigt rumsren och han bestämmer sig för att hitta slemtorsken Tony Valentine (Peter Fonda) som han misstänker ligger bakom detta brott.

I Priscilla – Öknens drottning spelar Terence Stamp transan Bernadette och här lyckas han med konststycket att göra sin karaktär Wilson, den hårda tuffa åldrade mannen, mer feminin än Bernadette i full drag. Han vickar på höfterna mer än Christer Lindarw i pumps och jag skrattar mig halvt fördärvad. Detta och detta allena är filmens enda förtjänst. Allt annat andas konstfilm a la Hallmark. Usel ljussättning, en klippning som är hysterisk konstig, en medioker – nästintill banal – historia och skådespelare som ser ut att skämmas ögonen ur sig för sitt yrkesval. Att filmen är regisserad av Steven Soderberg förvånar mig inte, han har verkligen visat att han kan kombinera riktiga superfilmer med bottennapp i plaskdammar.

Den här filmen luktar inte bara Hallmark lång väg, den andas kvarglömd soppåse med gammal lax i hallen.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Veckans serietidningshjälte på film: THE DARK KNIGHT RISES

It doesn’t matter who we are… what matters is our plan. No one cared who I was until I put on the mask.

Citatet skulle kunna komma från Batmans strama mun men det gör det inte, det är hans antagonist Bane som tänkt till och talat sanning. För precis så är det. Bane hade kunnat vara vilken kreativ galenpanna som helst men med den där enkla men fruktansvärda masken över ansiktet blir han nånting annat, nånting mer, nånting hiskeligt otäckt. Batman utan mask och dräkt blir Bruce Wayne, en excentrisk miljonär som trasig till kropp och själ gått under jorden och bor som en eremit i sitt slott med ingen utom butlern Alfred (Michael Caine) som sällskap.

Det är några dagar sedan jag såg filmen men fortfarande hör jag Banes röst i öronen, hans förvrängda djupa röst som skär in i märg och ben. Jag har sett många filmskurkar i mina dar och jag trodde inte det gick att göra en tecknad figur läbbigare än Heath Ledger gjorde med Jokern i The Dark Knight men jag undrar om inte Bane i Tom Hardys skepnad faktiskt tangerar Ledgers rekord.

Bakom mig i biosalongen satt två högljudda generalpuckon som mitt under inledningsscenen börjar diskutera hur det kommer sig att popcornkärnor alltid fastnar mellan tänderna. Att jag kallar dom just högljudda generalpuckon är alltså inte en släng av vuxenmobbing utan dagens sanning och jag ska förklara varför.

Inledningsscenen i The Dark Knight Rises är en av dom mest påkostade, pulsskenande rivstarterna filmvärlden skådat och med Hans Zimmers stenhårda trumslagarpojkar som bakgrundsmusik så skallrar det i hela salongen. Stolarna rister, handsvetten tränger fram, ögonen vrålstirrar, fullt fokus ligger på duken några meter framför ända tills jag hör ”…..å så sätter sig popcornet mellan framtänderna så det ser ut som såndär julkrydda, starkpeppar heter det det? Svartpeppar? Chilipeppar? Varför gör det alltid det? Popcorn. Kärnan alltså. Heter det Starkpeppar? ”.

Om man 1. tänker på popcornkärnor fast man uppenbarligen äter Tuc-kex med öppen mun (kex som för övrigt delades ut gratis och påsvis precis utanför salongen vilket är så urbtota jävla korkat för det finns inget som låter så mycket som torra kex i hyperprasslig påse)  2. hellre pratar om detta än att beskåda den makalösa filmmagin som sker mitt framför ögonen 3. lyckas överrösta denna ljudbild som har en decibellstyrka som marginellt understiger Motörhead på Hovet, ja då har man tveklöst kvalificerat sig för att kallas högljutt generalpucko. Dom förstod dock andemeningen i orden ”men håll bara käften!” och var förutom kex-knispret tysta resten av filmen.

Det är lätt att glömma att The Dark Knight Rises faktiskt är serietidningsfiction. Det är svårt att förstå att Christopher Nolans tre filmer om Batman faktiskt grundar sig i samma Batman som den Tim Burton gjorde film av och dom som gjorde Val Kilmer och George Clooney till Bruce Wayne varsin gång. Det övergår mitt förstånd att Anne Hathaways Selina Kyle faktiskt är samma karaktär som Halle Berrys Catwoman och jag har fortfarande inte smält att filmens sista minutrar bjussade på en twist som jag inte såg komma.

Den här filmen, slutet på Nolans trilogi, bjuder på så mycket tankar, känslor och ståpälsupplevelser att det bara snurrar i huvudet. Två timmar och fyrtiofem minuter har aldrig gått fortare, jag har inte blivit så mentalt påsatt av filmmusik sen jag såg Rött hav 1995 och trots att jag fortfarande inte tycker att Christian Bale är ultimat som Batman så har jag svårt att tro att det här går att göra bättre någonstans, någongång.

Betygsmässigt så är filmen så nära en femma det går att komma utan att få en och detta beror på en sak allena: slarv. Slarv är ett ord jag aldrig trodde jag skulle använda i närheten av en nolansk slutprodukt men tyvärr har filmen ett par moment som inte kan beskrivas som nånting annat än just detta. Det är slarv i klippningen, det blir ”syftningsfel” ibland när det klipps från en scen i dagsljus till en nattscen och mellan scener där olika karaktärer är i fokus och jag tror att scenerna hänger ihop fast dom inte gör det. Filmens beskrivning av tid är också slarvigt genomförd vilket känns som en onödig barnsjukdom då Nolan annars är världsmästare på detta. När veckor i filmen har förflutit och jag som tittar inte tror att det gått mer än nån dag eller två, det blir liksom lite…fel. Lite för enkelt.

Men den största anledningen till en utebliven fullpoängare är slarvet med Bane. En filmskurk av denna dignitet kan inte – får inte – sluta sina dagar på detta sätt! Denna miss gjordes redan 2006 när Philip Seymour Hoffmans vidriga filmskurk Owen Davian kolavippen alldeles för simpelt i Mission Impossible III och det förstörde mycket av min känsla för den filmen. Här känner jag mig – utan att spoila för mycket – helt enkelt snuvad på efterrätten. Jag hade helt enkelt väntat mig ett over-the-hills-and-far-away-slut (som Gary Moore skulle ha uttryckt det) och det kom inte, inte med Bane i fokus i alla fall. Slutet, för övrigt, lämnade mig med ett stort smajl i hela ansiktet och när jag under eftertexterna vände mig mot mitt sällskap och sa ”Ska vi se den igen? Nu med detsamma?” svarade han ja utan att tveka.

Nolan har återanvänt många av skådespelarna från Inception i den här filmen: Tom Hardy, Marion Cotillard, Joseph Gordon-Levitt, Cillian Murphy och Michael Caine är ju också med där. Det är både smart och vanskligt. Här funkar det alldeles utmärkt men det finns många  exempel på när filmregissörer envisas med att ha med sitt favvo-posse överallt som det inte gör det och jag blir lite orolig att Nolan ska fastna och ta med dessa skådespelare även in i nästa projekt, vad det nu blir. Jag tror nämligen att Nolan skulle kunna göra underverk med dom flesta skådespelares karriärer och hoppas på ännu mer utanför-lådan-länk inför nästa film.

Nästa film ja… Jag längtar och väntar som en övergiven fru vars man gått ut i krig. Tittar trånande i fjärran och önskar att Tingeling ska komma flygande, sätta sig på min axel och säga ”Ta det lugnt, det blir bra ska du se. Du kommer att få vara med om den här känslan igen”.

Sen tar hon mina röda hörlurar i sina små händer, sätter dom över mina öron, bänder isär mina framtänder med en minimal och skinande ren kofot och trycker in ett stort jävla popcorn i gluggen. ”Lyssna på trumslagarpojkarna och slicka på den här” säger hon innan hon sätter sina små händer i sidan, fäster blicken på samma punkt som jag i fjärran och skriker:

”DET HETER KRYDDPEPPAR DITT JÄVLA PUCKO!”

Filmens FANTASTISKA soundtrack finns på Spotify. Klicka här så kommer du dit utan att passera gå.

DRIVING MISS DAISY

Det är nåt med Morgan Freeman som får vuxna män att få nåt saltvattenaktigt i ögonvrån. Det är nåt med Morgan Freeman som får vuxna män att le sådär så det känns ända ner i bröstkorgen både på den leende och på den som sitter bredvid och beskådar delfinen. Det är nåt med Morgan Freeman som gör att vilken film som helst med honom i rollistan är tittbar för dom allra flesta snubbar. Exakt vad det är vet jag inte, jag vet bara att det är sant.

Driving Miss Daisy är ett lågmält drama, en snuttig bagatell som kopplat in både hjärtat, hjärnan och Hans Zimmers puttriga klarinett till respiratorn och som vann många människors kärlek och fyra Oscars när det begav sig. Den vann bland annat priset för bästa film i stark konkurrens med Född den fjärde juli, Döda poeters sällskap, Drömmarnas fält och Min vänstra fot och jag kan inte för mitt liv begripa hur det gick till. Inte så att jag tycker filmen är dålig men den klickar inte för mig. Den rullar framåt i samma tempo som Miss Daisys gamla bil och den rätt ocharmiga tanten förblir ocharmig aningens för länge. Orka, liksom! Orka tassa runt henne, orka vara henne till lags, orka låta henne vara universums nav, nej fy fan, jag önskar att både sonen (Dan Aykroyd) och chauffören (Freeman) skulle slå näven i bordet och klämma i med basrösterna i ett unisont VI TAR INGEN SKIT, för gamla mammor med skev självbild och näpsiga slavdrivare borde världen fått nog av för länge sedan.

Jag vet, jag överdriver nu. Filmen är ingen sån film. Filmen är en såndär sköööön hollywoodvariant när allt blir bra till slut och the good guys always wins och alla blir snälla och kloka och det borde gruppkramas och oscarsjuryn tvångsäter dyra snittar i ren eufori (åldringsfokus OCH  rasfrågor i samma film – JUBEL OCH JACKPOTT!) och jag är precis sådär ironisk som hela min generation alltid är men som nya generationer inte riktigt förstår att man kan vara.

Nåja.

Som sagt, dåligt är det inte men heller ingen oscarsvinnare, inte i mina ögon. Jag menar, den här filmen kom samma år som Tango & Cash och var tog den vägen på Oscarsgalan, jag bara frågar?

Här finns filmen.

THICK AS THIEVES

Mästertjuven Ripley (Morgan Freeman) är en charmig äldre herre som tänker göra sitt livs största kupp: stjäla två världsberömda Fabergéägg ur ett inbrottssäkert bankvalv.  Han är skuldsatt upp över öronen och då det är maffian som vill ha tillbaka sina pengar har Ripley inget val. Han måste skaffa dom om han vill ha livet i behåll men han kan samtidigt inte genomföra kuppen själv så vad tusan ska han göra?

Jo! Han skaffar sig en co-pilot, en tjuvkollega som är snäppet yngre och snäppet bättre än han själv. Gabriel (Antonio Banderas) är en skrupelfri jävel som inte bara är en supertjuv, han har också ett förhållande med Ripleys dotter, en dotter som inte har så värst höga tankar om sin far då hon vet vad han har för yrke men det hon inte vet är hur Gabriel drar in sina stålars.

Det här är en historia som har filmats tusenmiljarder gånger, med skiftande resultat. Den här versionen är inte den sämsta men heller inte den bästa (om man räknar Ocean´s Eleven och Äventyraren Thomas Crown som toppskiktet). Nånstans däremellan placerar den sig och visst är det en rycka-på-axlarna-åt-film, visst är det en enkel gäspning men nog tusan behövs även såna ibland.

Morgan Freeman är aldrig fel och det fanns en tid då jag tyckte detsamma om Antonio Banderas men där har min åsikt förändrats en smula. I den här filmen klarar han sig rätt fint,  han kör sin grej oavsett om han är desperado, mästerkatt eller den 13:e krigaren och antingen köper man det eller så gör man det inte, antingen så funkar det i filmen i fråga eller så gör det inte. Här funkar det. Den som inte funkar i den här filmen är Radha Mitchell som Ripleys dotter/Gabriels kärleksintresse. Hon får mig att stånka och höja skämskudden mot ansiktet.

Regissören Mimi Leder har en ganska intressant CV. Hon regisserade Fredsmäklaren med George Clooney och Nicole Kidman (1997), för att fortsätta med katastroffilmen Deep impact (1998), den supersentimentala Skicka vidare (2000) och sen kom denna film 2009. Nu under 2012 väntas hon bli klar med All quiet on the western front som jag kan anta är en remake då denna film är gjord både 1979 och 1930.

Mimi Leder har nåt jag gillar men jag vet inte riktigt vad det är. Hon känns tuff men får/väljer ganska konstiga filmer och det känns som att hon fastnat i TV-serie-facket och inte kan/vill/orkar stampa sig ut. Nu måste jag se om Fredsmäklaren för den minns jag som helt okej. Det får bli ett av sommarens projekt. Sommaren är en tacksam tid för att se okejfilmer.

WANTED

Hur kommer det här sig? undrar jag när filmen kör igång. Hur kommer det sig att jag missat den här, den är ju lika snajdig som Matrix. Gick den ens på bio? Var kommer den ifrån? Den måste ha kostat hur mycket pengar som helst och så har den gått mig obemärkt förbi. Vilken tokig miss.

Jag tänker mycket när jag ser Wanted. Jag tänker att Angelina Jolie är så plastig att det är svårt att tänka sig henne bajsa, än mindre klubba på en offentlig toalett. Tänk dig henne sitta och läsa inkarvade meddelanden på en motelltoa, det funkar inte för mig, det blir en glitch nånstans i synapserna. Jag har lika svårt att se mig henne krysta ut en moderkaka eller ha svartpeppar mellan tänderna eller en bortglömd snorkuse i vänstra näsborren. Hon är bara så fruktansvärt perfekt. Luktar hennes svett svett? Ehhmmm…..näääeee.

Jag tänker en hel del på James McAvoy också. Jag tänker att han är bra och att han kommer bli än bättre med stigande ålder. Han har en rolig roll i den här filmen. Hans karaktär Wesley är en man som växer som människa på många sätt under dom här 110 actionpackade minutrarna. Från att vara hunsad och totalt ryggradslös blir han fokuserad, stenhård och helt på det klara med vad han vill med sitt liv.

Mycket med filmen är ganska larvigt, det är ju Matrix med om jag tänker efter, men tänker jag inte så mycket så bjussar  Wanted på en riktigt underhållande stund framför TV:n. Det är kul att hitta dom här små pärlorna, bortglömda ligger dom där i sina skalfodral och bara väntar på rätt kväll och en ostronkniv.

Varför den bara får en trea? Den är liksom inte bara lite larvig men effekterna är å andra sidan nästan en fullpoängare. Ett givet tips är det i vilket fall, den här filmen kan lysa upp vilken grå och trött vardagskväll som helst.

Här finns filmen.

Katastroffilmstisdag: Deep Impact

Tänk, när Deep impact gick upp på biograferna var det mest iögonenfallande med filmen att den hade en kvinnlig regissör och att Morgan Freeman spelade USA´s president. Herregud, kan en kvinna göra action och kan en svart man bli president, vart är världen på väg? Det var äkta science fiction anno 1998! Mycket har hänt på tretton år, på många plan tack och lov.

I Deep impact är det en komet som riskerar att förstöra jorden. Leo Biederman (Elijah Wood) är en riktig rymdnörd liksom flickvännen Sarah (Leelee Sobieski) och dom är båda medlemmar i den lokala astronomiklubben. En kväll ser dom en stjärna dom aldrig sett förut. Omedvetna om vad det är dom egentligen fotograferar skickar dom bilden till en astronom som inte bara kommer på att det är en komet på fotot, en komet som kommer i full fart mot jorden, han dör även i en bilolycka innan han hinner berätta om sin upptäckt för någon.

Journalisten Jenny Lerner (Téa Leoni) har nosat upp lite skönt skvaller om den amerikanske finansministern Alan Rittenhouse (James Cromwell) och hans kvinnoaffärer och specifikt med en dam vid namn Ellie. Secret Service håller span på Jenny och en dag snor dom in henne och ordnar ett möte med president Tom Beck (Morgan Freeman). Han är nyfiken på vad det är hon luskat reda på och vad hon vet om den där Ellie som egentligen är E.L.E: Extinction Level Event.

Deep impact låter oss följa en rad karaktärer och jag gillar hela gänget. Jag vill så gärna att det ska gå bra för dom allihop men det bästa med filmen är att det faktiskt skiter sig för vissa. Det är inte ett rosa fluff-slut.

Téa Leoni är en skådespelerska som jag har lätt att tycka om. Hon är suverän på att spela ”vanlig” och jag tror på henne i varenda scen och Vanessa Redgrave spelar hennes mamma med den äran.

Gräver man lite verkar Deep impact vara en av dom mer vetenskapligt korrekta katastroffilmerna, åtminstone om man ska tro den amerikanske astrofysikern Neil deGrasse Tyson . Denne man har inte bara starka och klara filmåsiktssträngar på sin lyra, han var även en av dom 50 Most Important African-Americans in Research Science (2004) och av Time magazine framröstad som en av dom 100 mest inflytelserika personerna i världen (2007) och – absolut inte att förglömma i sammanhanget – den sexigaste levande astrofysikern enligt People Magazine år 2000 vilken antagligen är det pris han värderar högst av alla.

Hur som helst så är Deep impact en riktigt sevärd katastroffilm som lämnar en liten klump i magen när eftertexterna rullar och det tar ett bra tag innan den släpper. Min klump har inte släppt än.