NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Prästen i filmens lilla samhälle Borunda funderar högt. Vad är det som gör att det är så erbarmeligt svårt att klippa banden från sin hembygd? Den sanning som fanns där när vi växte upp sitter som en skadad nervtråd i ryggmärgen och precis som hundar fastbundna i en löplina försöker springa längre än dom kan precis så försöker många av oss som lämnade våra barndoms hålor komma loss bara för att märka att det inte går. Linan har en ände, det tar stopp.

Någon annanstans i Sverige hade lika gärna kunnat heta Överallt i Sverige. Det är inte så att någonstans i Sverige ligger EN by likt Borunda där invånarna över 30 är socialt missanpassade, avundsjuka, psykiskt instabila, skitsnackande, alkoholfokuserade, trasiga, ärriga, ensamma, kärlekstörstande och överbreppsbenägna och invånarna under 18 har tappat all form av tro på mänskligheten och framtiden. Det är inte en hittepå-by uppdiktad i Hans Gunnarssons roman och sedan överförd till film, det är fucking jävla vardag för alla som bor i samhällen med mindre än 40000 invånare och ju färre antal människor i byn desto starkare procentuell soppa.

Jag känner att jag blir lite upprörd här. Filmen måste verkligen ha funkat. I tankarna förflyttas jag 25 år tillbaka i tiden, till en tid och plats då jag insåg att jag måste flytta till en större stad för att överleva och då menar jag inte fysiskt utan mentalt.

Mikael Persbrandts Stefan är den enda i filmen som tagit sig ifrån byn och skapat ett liv i en större stad (Stockholm eller Göteborg, ja, nån stad med NK i alla fall) och trots att han är belevad, lyckad och känns rätt sund så hamnar han i gamla mönster på en pisskvart inne på den lokala pizzerian. Barndomsminnen tar sig genom märg och ben som infekterade pilar och direkt känner han igen Jonas Indes Krille även kallad ”Nifen” eftersom han gjorde det livsavgörande felet att uttala det svenska ordet kniv på engelska under ett glosförhör i typ mellanstadiet. Krille känner igen Stefan precis lika väl och minns dagen då Stefan tryckte ner hans huvud i en ospolad toalett som om den var igår.

Det finns mängder av scener jag skulle kunna skriva om och referera till men jag vill inte. Jag vill inte berätta hela filmen och jag kan inte se scenerna enbart som filmiska diton då ingenting av det som händer i filmen är nyheter för mig. Det jag inte själv har upplevt har jag sett på nära eller relativt nära håll och kanske är det därför jag har så jävla svårt med att att filmen kallas ”en djupt tragisk komedi”. Det här är fantamej inte roligt! Det här är Sverige, det här är svenskar, det här är VI och vårat land och hur vi beter oss och mår och visar man Sverige på det här viset finns det inte mycket att flabba åt. Kanske går det att se det tragikomiska om man är uppvuxen i en storstad med glada, friska och harmoniska vuxna omkring sig, jag vet inte. Kanske.

Mitt enda ”problem” med filmen är det gamla vanliga: typecastandet. Det är trist att se Magnus Roosman som det obligatoriska svinet, Helena Bergström som självklart gråter och snorar, Jonas Inde som överförfriskad-äldre-ungdom-på-glid, Peter Andersson som sunkig, Jacob Nordenson i brun manschesterkavaj och Marie Richardson som milf-våp. Jag hade gärna sett samma skådespelare i filmen men det hade känts långt mer intressant om regissören Kjell-Åke Andersson vispat runt ordentligt bland rollerna. Jag undrar när den svenska filmen kommer, den som känns riktigt nyskapande, spännande och modig i rollbesättandet men utan att ge avkall på dom kända stora namnen. Tänk att få se Lasse Åberg som våldtäktsman, Helena Bergström som Black Army-ledare, Jakob Eklund som långtradarchaufför, Eva Röse som hjärnkirurg och Mikael Nyqvist som typ…bonde.  Ja just det, bondegrejen är ju redan avklarad och det gick ju bra.

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Någon annanstans i Sverige ger mig inga svar. Å andra sidan har 24 års funderande inte heller gett mig några svar så vad trodde jag? Om jag så blir hundra år så kommer jag aldrig kunna knäcka den här nöten, jag vet bara att jag aldrig kommer att flytta tillbaka till ”min” håla. Jag kan absolut tänka mig att bo i en annan håla men aldrig någonsin mer i min.

Filmen finns på Voddler.

Guldbaggenomineringarna 2012

Den 23 januari är det årets Guldbaggegala. Dom bästa svenska filmprestationerna ska premieras och det är en kväll som oftast brukar pendla mellan hopp och förtvivlan hos oss som tittar.

 

Här är samtliga nominerade. Är din favorit med på listan?

Bästa film:
Apflickorna
Play
Simon och ekarna

Bästa regi:
Lisa Aschan – Apflickorna
Lisa Ohlin – Simon och ekarna
Ruben Östlund – Play

Bästa manliga huvudroll:
Mikael Persbrandt – Stockholm Östra
Sven-Bertil Taube – En enkel till Antibes (JAAAJAAAA!!!!)
Kevin Vaz – Play

Bästa kvinnliga huvudroll:
Ann Petrén – Happy End
Magdalena Poplawalska – Between 2 fires (JAAA!!)
Helen Sjöholm – Simon och ekarna

Bästa manliga biroll:
Peter Andersson – Happy End
Jan Josef Liefers – Simon och ekarna
Johan Widerberg – Happy End

Bästa kvinnliga biroll:                                                                                                                                                                                                  Helena Bergström – Någon annanstans i Sverige
Liv Mjönes – Kyss mig
Cecilia Nilsson – Simon och ekarna

Bästa manus:                                                                                                                                                                                                         Josefine Adolfsson och Lisa Aschan – Apfickorna
Pernilla Oljelund – Stockholm Östra
Ruben Östlund – Play

Bästa foto:
Marius Dybward Brandrud – Play
Per Källberg – Stockholm Östra
Dan Lausten – Simon och ekarna

Bästa klipp:
Jacob Schulsinge – Play
Michal Leszczylowski och Kasper Leick – Simon och ekarna
Hanna Lejonqvist och Göran Hugo Olsson – The Black Power mixtape 1967-1975

Bästa kostym:
Moa Li Lemhagen Schalin – Kronjuvelerna
Pia Aleborg – Play
Katja Watkins – Simon och ekarna

Bästa ljud:
Andreas Franck – Apflickorna
Per Hallberg och Daniel Saxlid – Försvunnen
Jason Luke – Simon och ekarna

Bästa mask/smink:
Anna-Lena Melin – Gränsen
Sara Klänge – Kronjuvelerna
Linda Boije af Gennäs –  Simon och ekarna

Bästa musik:
Fredrik Emilson – Kronjuvelerna
Annette Focks – Simon och ekarna
Ahmir Questlove Thompson och Om’Mas Keith – The Black Power mixtape 1967-1975

Bästa scenografi:
Roger Rosenberg – Kronjuvelerna
Anders Engelbrecht, Lena Selander och Folke Strömbäck – Simon och ekarna
Cian Bornebusch – The Stig-Helmer story

Bästa visuella effekter:
Johan Harnesk – Gränsen
Håkan Blomdahl och Tor-Björn Olsson – Kronjuvelerna
Marcus B Brodersen och Lars-Eric Hansen – Simon och ekarna

Bästa kortfilm:
Las Palmas
No sex just understand
Utan snö

Bästa dokumentärfilm:
At night I fly
Stora scenen
The Black Power mixtape 1967-1975

Bästa utländska film:
Dogtooth (NEEEEEEJ!!!)
Nader och Simin – en separation
Winter’s Bone