Goya´s ghost

För ett par somrar sedan var jag någonstans i Östergötland på resande och hungrig fot. Jag stannade vid det första matstället jag hittade vilket var en liten lokal pizzeria. Alla dom sedvanliga pizzorna fanns förstås på menyn men så även en variant som kallades STORSPECIALAREN. Den lät underlig, ja nästan lite grotesk men jag tänkte att här kommer jag aldrig hamna igen, varför inte prova denna lilla hålas specialitet?

En pizza med skinka, oxfilé, bearnaise, kebabkött, vitlökssås och champinjoner, ja, hmmm, extra allt och lite därtill, så var det ju men att den dessutom var dubbelt inbakad blev en överraskning, likaså att dom serverade denna med en rejäl portion pommes frites – inuti . Det blev för mycket för mig. Pompan blev snabbt mjuk i all den där såsen och magsäcken proppsmock bara efter ett par tuggor.

Att se Goya´s ghosts är som att befinna sig på den där pizzerian igen och se det där flottiga lasset på tallrik bäras in och inse att ja, jag har visserligen beställt det men nej, jag vet faktiskt inte vad det ska klassas som – egentligen. Är det ens mat?

Milos Forman har med Goya´s ghost gjort ett filmiskt porträtt av en stor konstnär (Francisco Goya) som inte säger ett skit om vem konstnären egentligen var. Han har även lyckats med något som jag trodde var en omöjlighet och det är att göra Stellan Skarsgård fullständigt genomskinlig som skådespelare när han gestaltar denne Goya. En lösnäsa och bruna linser gör ingen karl, som jag brukar säga.

Forman har även lyckats få in en kärlekshistoria som egentligen bara är ett utnyttjande av minderårig, ett vidrigt fängelsedrama, en berättelse om en psyksjuk kvinna som blivit av med sin dotter, en familjetragedi med en hämndlysten patriark i spetsen, lite spansk inkvisition, en smula fransk revolution, en Javier Bardem som inte direkt är i högform och Natalie Portman i två roller, båda med löständer. Det är klart det snurrar i skallen och luktar blöt pommes lång väg.

Filmen är i ärlighetens namn så spretig att det är svårt att ta den på allvar men däremot inte sagt att den är rätt igenom jättedålig. Vissa bitar är det absolut men det finns även scener som inte släpper utan som sitter där på en hjärtklaff och bara mal och mal och mal.

Natalie Portman är JÄTTEBRA, alltså nu snackar vi nästan Black swan-klass här (men bara nästan). Hon är i vissa scener sminkad nästintill oigenkännlighet men hon lyckas behålla sin karaktär och inte bara bli en söndersminkad Natalie Portman som grimaserar för att leka ful. Hon ÄR ful här, riktigt stenful faktiskt och det är sjukt skönt att se (kolla hela förvandlingen här).

Hade det varit någon mindre känd regissör som knåpat ihop den här filmen hade jag kanske kunnat se mellan fingrarna aningens mer än jag kan nu, men namnet Milos Forman förpliktar, så är det. Jag kan alltså inte göra mer än att krampaktigt  hålla ihop fingrarna och tycka att det är jävligt synd på så rara ärtor att göra en STORSPECIALARE av Goya på det här viset. Skäms Milos! Skäms!

Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 4

Jag vet, jag skulle bara ge mig på det här temat tre gånger men så dök den här filmen upp och hur skulle jag då kunna låta bli?

Natalie Portman är en av mina absoluta favoriter och Ashton Kutcher är det inte, det kan inte bli mer öppet mål än så.

Storyn är svinenkel. Emma och Adam har varit kompisar sen barnsben. Nu är dom lite äldre och blir knullkompisar. Emma är fullkomligt ointresserad av att ha ett förhållande, till och med en kram känns för intimt och Adams pappa (Kevin Kline) sätter på Adams ex och Adam kan inte riktigt komma över det mentalt.

På ytan är dom ganska olika varandra, Emma är läkare och Adam har nåt tveksamt jobb på en TV-produktion, men personkemin funkar riktigt bra i horisontalläge och dom beställer sig för att vara KK tills den ena blir kär i den andra, då lägger dom av.

Alltså, filmen är så dum att jag ibland undrar vad fan jag håller på med men nånstans finns det ett charmigt litet frö som tittar fram och säger ”skratta då din kalla och hårda häxa, le åtminstone, det här är ju en mysig liten film!” och jag ler, jag ler inombords och fnissar till ibland när jag tror att ingen ser för det som gör att filmen fungerar är skådespelarna och alla är bra. Jodå, du läste rätt. ALLA ÄR BRA.

Natalie Portman visar här att hon klarar av även komediennerollen alldeles galant. Kul att se tycker jag. Hon är charmig, snabb i käften, har skinn på näsan, är jättesöt och rolig och hon lyckas med något som jag aldrig sett förut, inte ens på bild (och definitivt inte med Demi Moore bredvid sig): hon lyckas få fram livsgnista i Kutchers ögon.

Han blir lite hundvalp bredvid henne, lite glad hundvalp, lite hopp-och-skutt-yster väldigt liten hundvalp som vill springa och hämta en pinne gång på gång på gång. Det är kul att se det med, härligt att bli positivt överraskad av någon som normalt sett beter sig som han vore mumifierad.

Den bra skådespelarens insats:

 

 

Den dåliga skådespelarens insats:

 

 

Filmen som sådan:

 

 

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?
Nej, jag tror faktiskt inte det.

Här är del 1, del 2 och del 3 av det här filmtemat.

Tre om en: Stora genombrott

Christian Slater i Häxor, läxor och dödliga lektioner (1989)

Den allra första filmen jag såg ensam på bio i Stockholm var Häxor, läxor och dödliga lektioner. Såna filmer gick inte på bio i byhålan. Jag visste inte att såna filmer fanns.

Jag visste inte något om filmen annat än att det var en cool titel och att gå på eftermiddagsbio på en filmstad med massa olika salonger var något jag med lätthet skulle kunna vänja mig vid. Vad fanns det mer av värde att veta?

När filmen var slut kastade jag mig på tåget hem och ringde en kompis.
– CHRISTIAN SLATER! skrek jag.
– Väm ä dä? sa kompisen.
– CHRISTIAN SLATER! Lägg det namnet på minnet och kom ihåg var du hörde det först. DEN killen kommer bli stor!

Kompisen var skeptisk men han blev stor och det fullkomligt osannorlika är att det är genom denna film den stora massan fick syn på honom, ändå är jag den enda jag känner som sett filmen.

Storyn om dom tre svinrika, uppnosiga, överklasstjejerna som alla lyssnar till namnet Heather (därav originaltiteln Heathers) och Veronica, den nya tjejen i klassen och hennes kille (den då 19-årige Slater) är inget att tatuera in på överarmen direkt, därmed inte sagt att den är usel, bara lite beige. Vilket inte Christan Slater var. Då.

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Kate Winslet i Förnuft och känsla (1995)

Kate Winslet var med i Peter Jackson´s Svarta änglar redan 1994, jag vet det, men det var som den romantiska Marianne Dashwood i Ang Lee´s aristokratiska Jane Austen-drama Förnuft och känsla som hon blev stor – och nu snackar jag STOR!

Emma Thompson satt i intervju efter intervju och talade sig varm över denna 20-åriga tjej som kommer ta världen med storm och visst gjorde hon det. Först genom att bli oscarsnominerad för denna roll, sen genom att springa runt på Titanic med Leo och allra mest för att hon verkar vara en sån jävla skön brud.

 

 

 

 

 

 

Natalie Portman i Leon (1994)

A perfect assassin. An innocent girl. They have nothing left to lose except each other. He moves without sound. Kills without emotion. Disappears without trace. Only a 12 year old girl knows his weakness.

Tolv, på det trettonde, var Natalie Portman när hon fick rollen som Matilda i Luc Besson´s hit-man-thriller Leon. Som pageklippt liten sidekick till Jean Renos Leon är hon både klockren och superovanlig, så perfekt att alla som sett filmen för alltid kommer minnas henne.

Att det skulle bli något stort av henne var det nog ingen som tvivlade på men det jag personligen tycker är kaxigt är att hon lyckats bibehålla både sin integritet och hjärna, vilket verkar vara få barnskådisar förunnat.

För mig är Leon en modern klassiker, en tidlös historia om kontraster, om omänsklighet och mänsklighet och ett genombrott av en liten tjej som förtjänar all stjärnglans hon kan få (och som är nu är så stor att hon borde kunna säga nej till bajsroller. Hmm!).