DIVERGENT

Meeeeeeeh. Det kunde ju ha blivit så braaaaaaa.

Så känns det både under tiden som jag tittar på Divergent och efteråt. Det finns så mycket bra med den här filmen men allt sjabblas bort. Precis allt.

Veronica Roth skrev en bok, döpte den till Divergent. Hon skrev en till, den heter Insurgent. Hon skrev en tredje, Allegiant. En trilogi, tjolahoppsan tänkte filmbolagsmagnaterna och tvättade sina flottiga ansikten med våtservetter. Det här är mums filibabba, en ny Hunger Games som kan vrida ur stålarz ur kidzens plånböcker. Och en tjej – IGEN – som huvudperson! Slurp. Dropp dropp, salta svettstänk ner på tokpolerade chefskontorsgolv med utsikt över downtown L.A.

Tris växer upp i Chigaco, ett Chicago som inte direkt ser ut som nu. Samhället är uppdelat i fem falanger: de ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda. Och sen har vi Tris. Hon är divergent, hon är inte som alla andra. Det går inte att trycka in henne i en av grupperna då hon ”misslyckas” på testet och istället för att ha en given väg (som ALLA andra) måste hon själv besluta vem hon ska vara och vad hon ska bli.

Det låter sjukligt ospännande när man läser detta i text ser jag och vore det inte för att Shailene Woodley är en trevlig skådespelare att umgås med en stund så vore filmen i det närmaste otittbar. Men jag märker att jag faktiskt bryr mig om henne och att jag ibland väljer att svälja dom ENORMA helvetesgap som stavas felklipp och att jag lägger huvudet på sned när Tris hänger i en vajer och ”flyger” över halva Chicago och hennes långa hår knappt rör sig i vinden. Den missen är svårsvald. Christopher Reeves korta frippa fladdrade mer naturtroget i Superman II.

Nånstans har storyn ett embryo jag gillar, tanken är god men det blev i stort sett mest pannkaka. Eller pannkakssmet. Dåligt vispad och klumpig sådan. Shailene Woodley räddar det hela, hon och Ansel Elgort (som hennes bror) och Kate Winslet (bara för att hon alltid är bra, oavsett film). Resten av rollistan skulle kunna bytas ut med en enkel nysning, sämre än såhär kan det knappast bli.

Så fort denna trilogi är överstökad och Hunger Games-filmerna fallit i litegrann i glömska kommer det komma en ungdomsactionfilm med Woodley och Jennifer Lawrence i huvudrollerna, var så säker. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men antagligen är det mest…bra.

Limitless

Vissa skådespelare är lite som Marabous Schweizernöt, det går liksom inte att bara äta en ruta, jag vill ha mer, MEEEER vill jag ha.

Bradley Cooper är som att ha en alldeles egen tvåhundragrammare i handväskan OCH en liter kylskåpskall mjölk i kylskåpet och det var inte utan en viss separationsångest som jag gick från bion i söndags.

Men så gick det upp ett ljus! Det är ju inget att hänga läpp för, han är ju kvar på bion! Så det fick bli Limitless. En film jag egentligen hade noll sug efter att se och förmodligen aldrig hade sett om det inte var för Bradley-Blue-Eyes.

Men visst är det en kul tanke att leka med, tanken på vad jag och du skulle kunna åstadkomma om vi istället för att utnyttja några enstaka procents hjärnkapacitet istället använde oss av alla hundra och istället för att zappa bort timmar framför TV:n göra något meningsfullt alla dygnets vakna timmar?

I Limitless får vi följa den misslyckade författaren Eddie Morra (Bradley Cooper) som inte enbart lider av skrivkramp och brustet hjärta, han bor i nåt som liknar en knarkarkvart och han har en bad-hair-day som vägrar gå över. Han springer på nån gammal polare och får ett piller i en liten påse. Han har ingen aning om vad det är för skit polaren bjudit honom på men vad har han att förlora? Det värsta som kan hända är en kväll med hallucinationer men inte ens det känns som ett nerköp.

Eddie sväljer pillret och inom ett par minuter klickar det till i skallen och en helt ny värld öppnar sig. Han minns allt han någonsin läst, han ser allt helt klart, han får energi som en duracellkanin. Lägenheten blir städad, den nya boken han redan fått förskott på har hux flux en hel hög med nyskrivna sidor, han kan föra konversationer i ämnen han inte visste att han kunde nåt om på språk han inte borde kunna tala. Självklart blir han beroende, han behöver fler, mer piller för det här är ett state of mind han inte vill avstå ifrån.

Bradley Cooper går från klarhet till klarhet (och hans knallblå ögon går verkligen igenom bioduken) och Robert De Niro spelar Robert De Niro i det här underhållande lilla tidsfördrivet som är alldeles precis lagom på alla sätt och vis. Filmens första halvtimme är en uppvisning i underhållande filmkonst och trots att filmen inte orkar hålla uppe den känslan hela vägen så är jag uppfriskat förvånad och faktiskt lite sugen på ett vitt Limitlesspiller i påse – och ÄNNU mer av Mr Cooper.