INTE FLERA MORD

Nu vet jag SÅKLART att det är en film jag tittar på och att skådespelarna SPELAR karaktärer MEN jag har svårt att tänka mig en mamma och en pappa mer otäcka och iskalla än Niklas Falk och Maria Kulle.

Här spelar dom Margit och Wilhelm Holt och jag får hurven längs hela ryggraden när dom är i bild, fy fan vad som båda kan konsten att spela onda.

En mördad person hittas i en trädgård där nygifta Puck (Tuva Novotny) och Eje (Linus Wahlgren) befinner sig på en liten semester. Tänka sig vad dom lyckas hamna i händelsernas centrum hela tiden va?

Den här filmen lyckades inte dra igång blodcirkulationen nåt nämnvärt MEN precis som när det gäller Beck-filmerna har denna filmserie något odefinierbart mys över sig som gör att filmerna blir sevärda även när dom inte är toppenbra.

Nu har jag sett tre filmer och det är tre filmer kvar. Fullt godkänt medelbetyg än så länge.

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här

SÅ OCK PÅ JORDEN

Det har gått elva år sedan Kay Pollak gjorde braksuccén Så som i himmelen.
1 158 415 biobesökare såg filmen 2004 vilket gjort att den legat i topp vad gäller svensk film och publikstatistik sen dess, ända tills Hundraåringen körde om den 2013.

Elva år har alltså gått sen sist men när Så ock på jorden börjar har det bara gått nio månader. Daniel (Michael Nyqvist) dog där under elementet på toaletten i Österrike och Lena (Frida Hallgren) var precis så gravid som hon sa sig vara efter deras första natt tillsammans. Där behövdes ingen Clearblue för att bli säker inte, hon bara visste.

Nu ska barnet födas, Lena är ensam och ledsen över att ha mist sitt livs kärlek och hon verkar försörja sig på att sjunga i ett coverband bestående av ett gäng av byns män, Arne (Lennart Jähkel) inkluderad. Mitt under en spelning går vattnet och med arton mil till närmaste BB blir det en intensiv och lång första scen. Farsartad till och med. Slapstick? Ja, så kan man nog se på saken. För egen del kändes det mest….mustigt. Mycket liksom. Allt på en gång. Sorg, glädje, snor, en glömd sko, fyllisar, räddisar, snällisar, liv, död, snö, blod, svett och tårar.

Frida Hallgren drar ett stort lass och hon gör det bra. Hon behöver ingen världsberömd dirigent för att klara biffen och i min värld är hon en betydligt bättre feministisk förebild än Ingrid Bergman någonsin är eller var (syftar till min text om filmen Jag är Ingrid).

Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl. Det är en såndär floskel alla ungar får höra när dom ska ge sig in i tävlingsmoment för allra första gången och jag skulle vilja säga just detta till Kay Pollak. Du vann inte men du kämpade på bra i alla fall. Det var ingen jävla Jante i vägen mellan dig och slutprodukten, du bara körde på och jag gillar det lika mycket som jag hatar jantejäveln! Full fräs från början och in i mål och trots att det finns massor (MÄNGDER!) med om/men/fel/brister i den här filmen så kan jag inte ge den annat än godkänt.

Jag hade inte tråkigt trots att filmen var för lång, jag skämdes inte trots att det ibland överspelades å det grövsta (hallå, Björn Granath måste ha kunnat använda sina inspelningsdagar som aggressionsterapi), jag tycker människorna känns vanliga och mänskliga trots att jag vet att många tycker dom är karikatyrer. Arton år i en liten håla gör att man känner igen inskränkta kärringar, män utan ryggrad och religiöst mumbo jumbo utan att det känns särdeles påhittat eller påklistrat. Sånt fölk finns att hitta i varenda liten svensk by.

Så jag väljer att fria hellre än att fälla, jag sväljer alla mina aber med filmen och går på känslan jag hade i magen när filmen var slut. Fan, den var helt okej ju! Så kändes det då och så känns det fortfarande och därmed är betyget givet trots att trean inte är stark alls.

Vi var fler filmbloggare som såg filmen tillsammans på Malmö Filmdagar. Jag fyller på med länkar när deras recensioner är publicerade.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito

JÖNSSONLIGAN – DEN PERFEKTA STÖTEN

Jag är den första att erkänna att det inte var någon intelligent formulering som lämnade mina läppar när jag för första gången läste om den uppdaterade versionen av Jönssonligan. Först blev jag häpen, sen förbannad, sen trött, sen bara…förvånad. Okej att återvinning är toppen men vad gäller underkläder och filmsuccéer är tanken oftast bättre än slutresultatet. Det blir liksom inte…fräscht.

Jag har aldrig varit något stort fan av Jönssonligan. Tveksamheterna jag kände berodde alltså inte på nån ikonisk kärlek till Gösta Ekman som Sickan, Björn Gustafsson som Dynamit-Harry eller Ulf Brunnberg som Vanheden och jag hade inte en tanke på att trycka upp Rör inte min Jönssonliga-T-shirts. Jag kände mest kom med nåt nytt för tusan, satsa på originalmanus, på spännande nya grejer inte gammal skåpmat.

Men mina initierade tankar och känslor kring Jönssonligan anno 2015 kom en smula på skam när jag såg trailern. Jag kände till min förvåning peppen växa. Kanske fanns det en liten möjlighet att det kunde bli en riktigt trevlig film av det här? Kanske var det just något nytt den kom med, fast i en inarbetad förpackning?

En av dom första dagarna i december såg jag den här filmen på en förhandsvisning via MovieZine. Vanheden – Alexander Karim – och filmens regissör Alain Darborg var på plats och pratade lite innan filmen. Alain berättade om sin förkärlek för heistfilmer och actionkomedier, Snuten i Hollywood och Dödligt vapen-filmerna och att han älskade att gå på bio av samma anledning som jag själv: för att drömma sig bort och slippa tänka på vardagsbestyr för en stund. I samma sekund klickade det för mig. Det kändes så tydligt att denne man inte skulle ha släppt ifrån sig en film som Jönssonligan – Den perfekta stöten om han inte kunnat göra den precis som han ville och varit stolt över slutresultatet. Så jag satt där i den hårda biofötöljen på Filmhuset och kände mig…lugn.

Efter alldeles exemplariska 94 minuter är filmen slut och det applåderas friskt i salongen, så även från mig. Jag är glad. Det var en härlig film. Hela upplevelsen kändes som en hemtrevlig men frisk fläkt. Tänk en stor standardsläktmiddag som piffas upp med någons nya flick/pojkvän som visar sig vara en glad skit med stort hjärta och skön humor, en sån som villigt bjussar på sig själv. Att filmen skulle kännas ofräsch var det sista jag borde ha oroat mig för, det här är mer som om gamla Jönssonligan gått på koffeintabletter, läsk och dubbla hastigheten samt utsöndrat med en pigg doft av WC-anka och bensin.

När filmen nu ska betygssättas finns det bara ett betyg att ge och jag hoppas att jag slipper gliringar för att jag därmed tycker att den är ”bättre” än till exempel The tree of life (som fick en etta), Gone girl (som fick en tvåa) och Guardians of the galaxy (som fick en trea). Jag jämför inte så. Jag jämför filmer med andra filmer i samma fack, samma genre, samma stil och jämför jag Jönssonligan – Den perfekta stöten med alla tidigare Jönssonliganfilmer (alla med vuxna skådisar och alla med barnditon) så tycker jag den här är bättre och jämför jag Jönssonligan – Den perfekta stöten med svenska familjefilmer över lag så tycker jag den är bättre än dom allra flesta.

Så både jag och min 15-årige son klämmer till med samma betyg. Det är en riktigt underhållande film det här!

Filmen har biopremiär på fredag över hela landet.

DEN SOM SÖKER

Men jag vet inte vad jag ska säga riktigt”  säger prästen Olof (Claes Ljungmark) i en scen i filmen och SOM jag håller med honom. Jag vet inte heller vad jag ska säga och än mindre vad jag ska skriva. Min hjärna är liksom helt…blank.

När jag gick i lågstadiet hade vi en stencileringsapparat på skolan, sen sån man satte originalpappret i och sen snurrade mekaniskt med handen på ett handtag så kom det ut kopior med lila text. Jag känner mig som en lila kopia just nu. Det känns sällan svårt och nästan aldrig tungt att skriva blogginlägg men när jag sett en svensk film och jag tycker precis samma sak som jag gjorde om den förra svenska filmen jag såg då är det bra segt. Så jädra enahanda.

Det är samma problematik, samma ”fel” och svagheter som gör att filmen inte funkar. Jag orkar inte ens dra listan igen. Jag önskar bara så himla mycket att det fanns fler regissörer, manusförfattare och filmkonsulenter som vågade tänka utanför lådan. Jag VET att money rules men det är en tröttsam förklaring.

Josephine Bornebusch är filmens ena ljusglimt. Den andra är att den inte var så lång.

DEN FÖRDÖMDE – Andra kriminalfallet

”Han kan ju bara ha plockat dom på Facebook, på Eniro eller var som helst.”

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag hyrde fortsättningen av Den fördömde, kanske har jag fått en släng av masochism på äldre dar.

Sebastian Bergman i Rolf Lassgårds skepnad, han som tar fram gärningsmannaprofiler åt polisutredningar och däremellan sätter på halvtrasiga medelålders kvinnor, är tillbaka och den här gången har han en seriemördarvåldtäktsman på halsen, en man som handplockar sina offer på ett rätt udda vis. Mördaren har alltså inte gjort som citatet här ovan säger (sagt av Christopher Wagelins polisman Billy) vilket är så dumt att klockorna stannar. Sen när blev ENIRO ett socialt medie? Är manus skrivet av en åttioåring i total avsaknad av datorvana? Nej just det, manus är skrivet av Hans Rosenfeldt och Michael Hjorth och därför är mina krav rätt höga. Jag förväntar jag mig inte blaj som citatet ovan, jag förväntar mig inte dom torftiga dialoger som denna film presenterar, jag förväntar mig inte att bli SÅ besviken som jag blir på det här.

Bara det att Niklas Falk spelar elaking – igen. Suck. Han är en bra skådespelare men återigen, snälla, för faaaaan, kan inte du/ni/dom som jobbar som rollbesättare tänka liiiite utanför lådan och ge skådespelare en chans att byta fack och och att få oss som tittar en chans att inte redan till förtexterna kunna klura ut slutet och eventuell twist.

Jag hoppas på att den här ”serien” slutar i och med detta andra kriminalfall. Han jag såg filmen med hoppas på tio avsnitt till och pratar om Lassgård i sömnen. Tänk så olika det kan bli.

Här finns filmen.