STÖRST AV ALLT

Att jag lyckas se och skriva om en film som har fjorton år på nacken samtidigt som en stor svensk serie med exakt samma titel har premiär på Netflix, det är faktiskt bara en slump. Och jag HAR sett serien också men någon text om den får du inte läsa här på bloggen. Det får räcka med filmen. 

”Du är en baddare på att glömma just det du behöver glömma”, säger filmens Gunnar (Sven-Bertil Taube) till sin arbetskamrat, Den Socialdemokratiske Store Fackföreningsbossen Aron P. Johansson (Sven Wollter) på dennes sista arbetsdag.

Anna Vass (Frida Hallgren) är journalist på Aftonbladet och försöker få en intervju med Aron direkt efter avslutningen och beteendet denne man påvisar känns i skrivande stund som ytterst gammaldags, gubbig, ”Dramaten-osmaklig” om man så vill. Han är verkligen ingen trevlig man och kvinnosynen har en hel del att önska. Men Anna ger inte upp. Anna är 28 år och har precis fått reda på att den man hon trodde var hennes far inte är det – det är Aron.

Den här filmen har blott fjorton år på nacken men det känns  verkligen som en helt annan tid. Både Sven Wollter och Sven-Bertil Taube var 71 år då och trots den högaktningsvärda åldern är det liksom inget snack att dom båda är i arbetsför ålder och att Aron Johansson dessutom är på väg mot vidare jobb i Bryssel.

Men vad vi än tycker om #metoo och ”rabiata feminister” och patriarkatets varande eller inte, det går inte att titta på en film som denna utan att i samma sekund tänka herregud vad det hänt grejer! Herregud, det går FRAMÅT!

Filmen är ingen teknisk höjdare, manuset känns svepande och stapplande och skådespeleriet är ibland beklämmande stelt. Samtidigt, filmen har nåt. Jag tittar med intresse och noterar både viss nostalgikänsla, sorgsenhet och irritation. Den funkar för stunden och jag får mig en tankeställare men att den är bra eller godkänd som helhet tycker jag nog inte. Å andra sidan, en rejäl tankeställare ska man inte förringa.

PS. Kan det vara Sven-Bertil Taube som har IMDb´s snyggaste profilbild? Ja det kan det.