COFFY

Häromdagen läste jag Carls recension av hiphopfilmen Straight Outta Compton.

Carl besitter en förmåga som jag oftast totalt saknar: förmågan att lugnt och nyanserat analysera det som händer och sker och detta både när det gäller film och sånt som händer verkligheten.

Man kan visualisera det som att om jag ligger i ett betongrör, sparkar mig trött och fräser ur mig mina kanske-inte-alltid-så-genomtänkta-och-oftast-svordomskryddade tankar så sitter Carl uppepå nämnda rör och dinglar med benen, tittar lite till höger, lite till vänster, ler och hummar eftertänksamt, silar alla inputs genom finurliga hjärnceller och ut kommer En Smart Nyanserad Åsikt.

Det vore en överdrift att säga att Carl och jag har liknande filmsmak men självklart lyssnar jag när han kommer med tips. I ovan nämnda recension skrev han om ”Pam Grier-pärlan Coffy” och då tändes en liten glödlampa i skallen. Jag gillar Pam Grier, jag gillar filmpärlor och Carl är klurig, hur skulle jag kunna låta bli att leta upp Coffy?

Nej, precis. Klart jag letar upp Coffy!

Pam Grier spelar denna Coffy, så jävla stenhård donna alltså! När hon ger sig fan att hämnas så gäller det att inte vara den som gjort henne eller hennes närmaste illa. Hennes lillasyster har nämligen dött thanks to stadens droghandlar-as till män och en efter en ger hon sig efter dessa.

Männen framställs inte direkt som goda människor, mer fula, tjocka, äckliga svin som tänker med snorren och SOM Coffy utnyttjar det! Ja, inte bara hon förresten, ALLA kvinnor i filmen utnyttjar det faktum att det bara är att sära på blus-urringningen så får dom som dom vill. Att filmen är från det BH-lösa 1973 hjälper också till såklart, det blir lite enklare att flasha behagen när det inte är en massa push-ups, wonderbras och balconettes i vägen.

För vänner av naturliga bröst är Coffy rena rama julafton. För fans av tuffa-kvinnor-som-inte-tar-skit är det också toppen. Hon är bra jäkla cool, Pam Grier! Att själva historien inte är den mest engagerande får ses som en bisak. Det är Pam Grier man vill se, Pam Grier som skjuter onda män sönder och samman! Tack Carl för tipset!

Jane Campion-vecka: HOLY SMOKE

Ruth (Kate Winslet) är en äventyrslysten ung kvinna som åker till Indien med sin bästa väninna för vad dom tror ska bli ”en vanlig resa”. Istället blir Ruth som hypnotiserad av en indisk guru vid namn Baba som får henne att förändra sin syn på livet och våga vägra åka hem till Australien igen. Men väninnan åker hem och berättar direkt för Ruths bekymrade föräldrar om vad som hänt. Ruth är konstig, Ruth har kastmärke i pannan, Ruth tror på nya saker, hon har blivit andlig, hallå, nåt måste göras! Det ”nåt” som görs är att Ruths föräldrar anlitar en amerikansk typ av andlig utdrivare som ska få Ruth på banan igen.

Utdrivaren PJ (Harvey Keitel) är en snackpåse av guds nåde med mer olöst skit i bagaget än Ruth och när dom två möts blir det en massiv krock på många plan. Att krocken skulle resultera i en sexuell relation trodde kanske ingen av dom och definitivt inte jag för Harvey Keitel är ungefär lika het som en kåt, uttorkad och mustaschprydd Timon i den här filmen. Kate Winslet är däremot jättefin precis som alltid, naturligt perfekt trots att hon i en scen kissar på sig (?) bara sådär. Jag fattar inte varför, jag får heller ingen förklaring och ingen som jag pratat med om filmen hade ens tänkt på den scenen vilket jag tycker känns aningen märkligt. Nåja. Hela filmen är märklig så en scen mer eller mindre spelar kanske ingen roll?

Jane Campion har skrivit manus tillsammans med sin syster Anna och det skulle förvåna mig mycket om filmen INTE är självbiografisk i viss mån. Nån av dom eller någon nära bekant måste ha berättat rykande rökelsedoftande reseskildringar från Indien samt haft erotiska sammankomster med en surikat, jag finner ingen annan lösning.

Jag såg den här filmen i början av 2000-talet och mindes den som rätt okej (men inte mer) men nu när jag såg om den slog det mig hur rolig första halvan av filmen är. Mamman, Julie Hamilton, är lite av ett komiskt geni när hon tar sitt pick, pack och Ventolin och åker till Indien för att hämta hem dottern och när hennes roll i filmen försvinner så försvinner också det mest sevärda tycker jag. Den börjar på en stark trea och slutar på en svag tvåa och däremellan sitter jag mest förundrad.

Visst förstår jag att det inte kan vara en enkel match att toppa Pianot och Porträtt av en dam men hallå, nån form av självkritik måste väl ändå finnas? Eller är det så att Jane Campion nått översta baslägret i sin karriär och nu finns det bara en väg ner och den är jävligt snårig och väskbäraren Pedro har dragit med åsnan.

Det är två dagar kvar på detta tema, två filmer, två upplevelser. Två chanser som kan säga att jag har fel – eller kanske rätt. Jag vill gärna ha fel. Jag gillar ju Jane Campion!

JACKIE BROWN

Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) kommer gående på en flyplats till tonerna av Bobby Womacks Across 110th Street. Så börjar den här filmen. Quentin Tarantino lyckas än en gång att med en enkel melodi sätta tonen och känslan i en hel film och vad gäller musikplacering i film så är han okrönt världsmästare för det gottiga bara fortsätter.

Borgensmannen Max Cherry (Robert Forster) tittar upp och ser Jackie för första gången. Hon har åkt dit med en stor mängd droger i väskan och Max ska betala pengar till henne, pengar som skumraskmannen med den långa skäggtofsen Ordell (Samuel L Jackson) gav Max kontant. Jackie klapprar fram med ingångna blå jobb-pumps på asfalten som en slags utarbetad mamma med kluvna toppar och Max tittar på henne som en förälskad man gör på sin sedan många år tillbaka älskade fru och hans blick säger så mycket, närbilden på hans ögon och musiken, Natural high med Bloodstone är en så jättefin kuliss att jag bara ryser.

Även nästa scen med Max och Jackie får mig att reagera på liknande sätt. Han besöker henne i hennes hem och dom sitter och pratar vid frukostbordet, Jackie i beige morgonrock och Max med nykära hundögon och Jackie sätter på Didn´t I blow your mind this time med The Delfonics på grammofonen och allt blir liksom….perfekt.

Men vad handlar filmen om då – egentligen? Jo, Jackie är alltså flygvärdinna och tjänar lite extra genom att smuggla svarta pengar från Mexiko till USA. Pengarna är Ordells, han är vapensmugglare och saknar alla lagliga gränser och polisen har haft ögonen på honom länge men hittar ingen infallsvinkel god nog att sätta dit honom för. Tills nu.

Jackie har alltså två val: avslöja Ordell och gå mot en garanterad död eller vägra samarbeta med polisen och hamna i fängelse. Eller så är hon Jackie-Fucking-Tough-Bitch-Brown och kommer på en tredje variant, en som är på HENNES villkor.

Pam Grier var en av dom största skådespelarna under blaxploitationeran på 70-talet och hon blev känd genom filmer som  Coffy (1973) och Foxy Brown (1974) så självklart var hon given i rollen som Jackie. Grier provfilmade även för en roll i Pulp Fiction men med facit i hand blev den här lösningen nog den bästa för alla. Jackie Brown skulle dessutom ha hetat Rum Punch men Tarantino bytte titel som en homage till Grier och filmen Foxy Brown.

Trots att rollistan kantas med superkända namn som Robert De Niro, Michael Keaton, Bridget Fonda och Samuel L Jackson så är det Robert Forster som äger mitt hjärta filmen igenom. Vilken rollprestation! Jag tror jag älskar honom litegrann. Han blev oscarsnominerad för Bästa Manliga Biroll 1998 men fick se sig blåst på konfekten av Robin Williams som vann för sin roll i Will Hunting, ett beslut som oscarskommittén borde skämmas för. Dom borde få tusen nålar och bakläxa – gör om, gör rätt – för det där var Forsters gubbe, det stod hans namn på den banne mig och det retar mig som SATAN att han liksom bara glömts bort.

Jackie Brown hör inte till Tarantinos bästa filmer men den är låååångt ifrån lågvattenmärket Death Proof. För mig pendlar den mellan en jättestark trea och en svag fyra men Robert Forster fäller avgörandet. Jag friar hellre än fäller.

DET ÄR ALDRIG FÖR SENT LARRY CROWNE

Larry Crowe är en obildad man, åtminstone på pappret. Istället för några högre studier begav han sig ut på sjön och dom tjugo åren av verklighetslärdomar och streetsmartness är ingenting som ger betyg på pappret.

När hans arbetsgivare får reda på hans undermåliga skolgång får han sparken trots att han är väldigt omtyckt på jobbet och nio gånger har blivit utsedd till månadens medarbetare.

Världen går lite under för Larry. Nyskild som han är och med ensamt ansvar för räkningar och hus är ett liv som arbetslös inget alternativ och trots att han en stund känner att livet är slut så är det precis tvärtom, mattan dras undan och livet börjar.

Larry (Tom Hanks) sätter sig på skolbänken och läser in några ämnen som han tror sig ha användning för varav den ena handlar om konsten att tala. Kursens lärare heter Mercedes Tainot (Julia Roberts) och är en vacker men uttråkad och halvalkad uppenbarelse med långa ben och en porrsurfande slacker till äkta make och hon gör sitt bästa både för att klara av sina arbetsdagar och stå ut med snubben därhemma.

Larrys klass är en liten men naggande god samling människor och under ekonomilektionerna lär han känna Talia (Gugu Mbatha-Raw) som är en tjej som jag kommer återkomma till i ett annat inlägg men som förändrar Larrys liv på fler sätt än vad han kan ana.

Att jag tycker väldigt mycket om Tom Hanks vet du om du följt min blogg ett tag. Jag tycker väldigt mycket om Julia Roberts också. Tillsammans skulle dom kunna ta värvning som Sullivan och Mike i Monster´s Inc men istället för att samla in barnskrik skulle dom samla in charm. Jag blir alldeles varm i hela mellangärdet av att se dom tillsammans  och speciellt i en film som är så godhjärtad och genomsnäll att den skulle kunna få en anabolastinn hustrumisshandlare att börja spela på underläppen och nynna Bä bä vita lamm i rosa flanellpyjamas.

Tom Hanks har själv regisserat filmen och skrivit manus tillsammans med sin goda vän Mitt stora feta grekiska bröllop-Nia Vardalos och det märks att det är en kvinna inblandad för Julia Roberts karaktär är jäkligt kul och hon prickar sina oneliners med klockren komisk precision.

Filmen som sådan är en liten oansenlig bagatell men en glad sådan och en film där ingen inblandad är elak är rätt skön att se ibland. Jag hade i alla fall nittio mysiga minuter i biofåtöljen.