Etikett: Paul Feig

Det finns väldigt många filmer som kategoriseras som tjejditon som får mig att känna mig som en man. Jag tittar, känner att jag förväntas både skratta, gråta och framförallt känna igen mig men näe, jag fattar inte ett skit. Kvinnor porträtteras som både det ena och det andra och jag tittar på mig själv och mina vänner och tänker nej, det där har ingenting med verkligheten att göra, sådär är inte vi.

Vi är förresten ett konstigt ord i sammanhanget. Som om vi skulle vara en gemensam nämnare för halva jordens befolkning. Vi har – i dom flesta fall – bröst och mens och kan – i dom flesta fall – bli gravida, that´s it liksom och det är mycket därför tjejiga filmer och speciellt bröllopsfokuserade sådana funkar ohyggligt illa på mig.

Men så kommer det lilla undantaget som bekräftar regeln: Bridesmaids. Jag sitter på bion och skrattar och jag nickar igenkännande flera gånger och fnissar gurgligt. Ja, fan, preciiiis sådär kan det vara att vara tjej. Preciiiiis sådär! Yaaay!

Annie (Kristen Wiig) har det inte helt lätt. Hennes kakaffär gick i konken och med konkursen försvann också  fästmannen och kvar stod Annie med skulder och en ganska cynisk inställning till livet. Hon bor inneboende hos en enerverande engelskman (Matt Lucas från Little Britain ) och hans syster, hon har en KK med looks men utan manners och ett jobb på en smyckesbutik där hon skrämmer iväg kärlekspar som letar förlovningsringar med sitt bittra prat om den stora lögnen som heter ”evig kärlek”.

När bästa kompisen Lillian (Maya Rudolph) ska gifta sig blir Annie första brudtärna och den som därmed ska organisera och fixa dom otaliga förlovningsfesterna/ planeringsmiddagarna/klänningsprovarträffarna/möhippor som alltid verkar följa med på köpet när det vankas amerikanskt bröllop. Annie har inte mycket pengar men Helen (Rose Byrne) har desto mer. Hon är Lillians väninna som nyligen seglat upp på himlen och som med skönhet och flärd retar gallfeber på Annie och tävlingen om vem som egentligen är den bästa kompisen är i full gång.

Så nu är det Annie som tillsammans med Helen, Rita, Becca och Megan ska se till att Lillians bröllop och tiden innan blir något alldeles speciellt. Vilket den blir på fler sätt än dom anar.

Jag skulle kunna drista mig till att säga att Kristen Wiig har ett av världens, ja, kanske VÄRLDENS bästa skådespelarfejs. Hon kan förändras från kalaspingla till gammal tant bara genom att snörpa till kinden en aning. Sen har hon en annan färdighet som väldigt få skådespelare besitter och det är känslan av att hon faktiskt inte spelar, hon bara ÄR och det är ofattbart behagligt att se. Hon är så hundraprocentigt rätt i varenda scen och har en sån komisk talang och tajming att jag blir smått förbannad att hon inte slagit igenom ordentligt för den stora massan förrän nu. Fast bättre sent än aldrig.

Det var inte många män i biosalongen och det är synd. Det här är nämligen en tjejfilm som precis lika gärna kan vara en killfilm, precis som med Baksmällan fast tvärtom. Det här är intelligent humor, det är elakt, bitskt, härligt, skitigt, galet, pinsamt och alldeles….alldeles underbart.

Det som gör att filmen inte får en fullpoängare av mig är att den inte riktigt litar på sina egna intentioner. För det kommer en period i filmen när det blir too much slisk, när det blir lösa trådar (var tog Rita och Becca vägen till exempel) och bröllops-lullilull som inte tillför något och då tappar filmen mig. Jag blir Fröken Tvärtom och tänker våga-vägra-gifta-mig-tankar och känner mig lite som en bilmekaniker igen. Fast det är bara en kort stund.