ANKLAGET

Danmark har vunnit en Oscar för Bästa utländska film tre gånger – Babettes gästabud (1987), Pelle Erövraren (1988) och Hämnden (2010). Fjärde gången kommer om en dryg månad med Jakten, om detta känner jag mig tämligen säker.

Jakten kändes så fräsch när jag såg den. Nyskapande. En hemsk vardagshistoria berättad på ett helt nytt sätt. Mänskligt liksom. Köttigt. Den var så jobbig att se att syret tog slut i biosalongen men det var verkligen mödan värt även om jag behövt sugrör uppstoppade i näsborrarna för att få luft.

Det jag inte visst var att danskarna redan för sju år sedan gjorde en film med precis samma grundhistoria och problematik som Jakten. Anklaget heter filmen, Troels Lyby spelar Henrik, mannen/pappan som blir anklagad av sin tonårsdotter Stine (Kirstine Rosenkrands Mikkelsen) för att ha haft sex med henne. Mamman Nina (Sofie Gråbøl) står mitt emellan och ser familjen brytas ner. Dottern på fosterhem, den älskade mannen i häktet. Hur ska livet någonsin kunna bli normalt igen?

Normalt var det ja. Normalt är ordet som ekar mellan mina öron. Allt är så normalt. Det är vanliga normala människor det handlar om, det är en normal man som anklagas för detta ohyggliga brott, det är en normalt fungerande fru och mamma, en trulig  men normal tonårsdotter, det är vänner och arbetskamrater som försöker bete sig normalt, som vanligt.

Anklaget är en jättebra film. Det som gör Jakten till en ännu bättre film är Mads Mikkelsens skådespeleri, han klår Troels Lyby men det är banne mig inte med mycket. Att Jakten blivit en större film kanske beror på att regissörsnamnet Thomas Vinterberg är mer känt än Jacob Thuesen men som intressant film i incest/pedofili-genren är dom båda jämnbördiga. Jag satt och kippade efter andan nu med fast i soffan den här gången.