Återtitt: PROMETHEUS

Innan Alien: Covenant hade premiär såg jag om alla Alien-filmerna, alltså dom fyra jag ansåg var relevanta i sammanhanget. Jag struntade alltså i Alien vs Predator samt Prometheus och det sistnämnda var dumt nåt så in i bängen.

Vi var många som inte såg Prometheus som en ”riktig Alien-film” när den kom och vad man än tycker om den saken så vävs handlingen i den filmen in rejält i Alien: Covenant. Jag hade alltså inte Prometheus i färskt minne när jag såg Covenant och det var JÄTTEDUMT. Jag har därför tagit saken i egna nytänkande händer och NU har jag sett om Prometheus bara för att senare idag se om Alien: Covenant. Här kommer alltså en uppdaterad text om Prometheus med BÅDE mina tankar från juni 2012 när filmen precis var nysedd OCH mina tankar om filmen nu sen jag sett om den. Jag känner mig en smula schizad, SÅ mycket kan jag säga. Men först en återblick.

Jag gillar verkligen Ridley Scott som regissör, jag älskar Alien, vad jag tycker om Michael Fassbender och Charlize Theron vet alla som följer min blogg så det är klart att Prometheus var en våt dröm för mig precis som för många många andra men det jag funderar kanske mest på såhär efteråt är att jag vill ta på allt på samma sätt som Noomi Rapace gör. Jag vill ta på allt men inte med hela handen eller med fingertopparna utan med den översta tredjedelen av fingrarna. Noomi gör så. Jämt. Hon har såna balla händer, helt klart den kvinnliga motsvarigheten till George Clooneys och på nåt sätt är hennes händer synonymt med hela hennes sätt att agera. Hon är liksom….sig själv. Inga långa lösnaglar, inte en massa lullull och silikon, inte en massa smink och överdrivna gester. Noomi Rapace duger precis som hon är och tack Ridley Scott för att du – också – sett det.

Elisabeth Shaw (Rapace) är en doktor-forskare-arkelolog-typ-ish som tillsammans med sin pojkvän Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) hittar en grottmålning i Skottland som får dom att förstå ett sammanhang mellan väggmålningar världen över där den gemensamma nämnaren är teckningar som föreställer ett annat solsystem och nåt slags ”bevis” för att det finns liv där. Sökandet efter mänsklighetens ursprung börjar och detta på ett rymdskepp på väg mot ”okänd destination” med iskalla Meredith Vickers (Charlize Theron) som expeditionsledare, kaptenen Janek (Idris Elba) som håller humöret uppe med sitt lilla dragspel och roboten David (Fassbender) som är programmerad av sin ”pappa” Peter Weyland (Guy Pearce i grotesk mask). Självklart finns det fler personer på skeppet men dom är mer eller mindre bifigurer,  inte på något sätt felcastade eller ointressanta för historien bara inte viktiga att skriva om här och nu.

Nu känns mitt velande viktigare. Jag har nämligen en hel del som måste uuuuuut.

Filmen är med sina 126 minuter ungefär en timme för kort. Ja, du läste rätt. För KORT. Jag älskar tempot i Alien, hur den börjar i koma för att avslutas i fyrverkeriactionexplosion. Sakta sakta byggs berättelsen upp och blir mer och mer spännande ju längre tiden går. Prometheus är i princip uppbyggd på samma sätt men det finns ett gäng solklara ”nödklipp” som jag retar mig på. Vissa delar av filmen går jättefort, vissa i behagligt tempo men hela tiden känner jag att det fattas scener. Det är många lösa trådar  som jag skulle vilja se tvinnas till ett tjockt garn för jag är övertygad om att virknålen finns och att Ridley har hela bordsduken glasklar på hornhinnan men av någon anledning måste han klippa, kapa och sudda och det känns inte riktigt bra.

Sen är det det där med effekterna. Helt makalöst fenomenala effekter blandas med hysteriskt skrattretande diton där Guy Pearces Weyland får J.Edgar att kännas som oscarsmaterial. Många fniss hördes i salongen även åt Fassbenders David men då hade jag full fokus på jubelidioten snett framför mig som uppenbarligen tyckte att facebookuppdateringar var intressantare än filmen.

Men hur jag än vrider och vänder på Prometheus som film så känner jag en enorm beundran för Ridley Scott som återigen så fint och läskigt lyckas gestalta tomhet och tystnad utan att det blir tråkigt (karljäveln framför mig skulle säkert inte hålla med mig om detta men det struntar jag högaktningsfullt i). Jag sitter och tittar och hela min kritiskt tänkande del av hjärnan försöker streta emot och tänka ”det där finns inte i verkligheten”, ”rymdskepp existerar inte”, ”såna monster finns inte, det är bara slajm”, ”dom är inte alls ensamma i en kladdig grotta, dom är i en filmstudio med tusen miljarders kameramän omkring sig” men filmen käkar sig in i sinnet, in i nackhåret, in i ryggmärgen och när Elisabeth trycker in sig i den där operationskapseln då kan jag inte sitta stilla. Med hela magen full av häftklamrar vet jag vad svaret är när en sköterska säger: 

”Nu ska du gå och kissa”.

HAHA. NÄE.

”Nu SKA du gå och kissa.”

Äru galen? Jag blev uppskuren för fem timmar sen, här ska fan inte gå och kissas nånstans. Jag kissar här, du får byta lakan.

”DU SKA RESA DIG UPP NU OCH DU SKA HASA DIG UT PÅ TOALETTEN. NU!”

Okejrå.

Och sen hasade jag mig upp ur sängen och ut på toan och sen dog jag. Typ. Elisabeth Shaw dör inte. Hon tar på sin uppskurna mage med översta delen av fingertopparna och hon ger sig fan på att överleva den här skiten. Också.  jävla tuff tjej det där!

Prometheushypen föll inte platt, inte för mig. Prometheushypen håller och jag längtar redan efter den där jättelånga Director´s cut-version. Det knepiga är att där Dr Jekyll säger ”ge den en trea” där säger Miss Hyde ”snåljåp, det är en superstark fyra”. Så jag leker diplomat med mig själv och ger filmen en fyra – med slajm på toppen.

Efter att ha sett om filmen i maj 2017 kan jag bara ställa mig framför spegeln, titta mig i ögonen och med hopbitna käkar väsa ”å vem faaaaaan ääääär du?”. Jag har sällan känt mig så alienerad i min egen kropp som efter denna återitt för jag fattar verkligen INGENTING av mina åsikter från fem år tillbaka. Prometheus är en illa skriven plastig produkt med snabbmatseftersmak och ett gäng skådisar som fan borde SKÄMMAS för sin yrkesutövning. Noomi Rapace tror jag inte ett dugg på, Charlize Theron spelar över, Logan Marshall-Green var inte ens lik Tom Hardy på den tiden.

Ofrånkomligt jämför jag Prometheus med Alien: Covenant nu när jag har den i färskt minne och trots att Ridley Scott regisserat båda filmerna kan jag inte annat än tro att även han ibland ställer sig framför spegeln och utbrister ”å vem faaaaaan ääääär du??? Det kan inte vara möjligt att du där i spegeln regisserat denna smörja!

Men jo, det ÄR möjligt och ja, man FÅR ändra sig. Luften är fri och det är härligt att känna förändringens vind ibland. Det är visserligen roligare när man kan jacka upp ett betyg än ner men i det här fallet är det ofrånkomligt. Prometheus är INTE en bra film. Alien: Covenant däremot, den ÄR bra.

 

Årets filmbloggsfilmer 2012

Jag gjorde det 2010 och 2011 och självklart ska jag göra det även igår: summera mitt filmbloggarår.

Den här listan handlar om mer än bara årets bästa filmer, den listan kommer som vanligt framåt vårkanten då jag sett dom flesta filmer från 2012 som är värda att se.

Det är svårt varje år att göra en årssammanfattning men i år känns det riktigt knivigt för jag tycker att 2012 varit ett ganska svagt filmår såhär långt. Men jag har ju sett filmer från andra år än det som tar slut idag och det har hänt andra grejer som gjort att både filmbloggen och jag fått en kick. Så håll i hatten, här kommer en liten återblick.

 

Årets filmbloggssnackis.

Prometheus och The Dark Knight Rises är självklara men Cabin in the woods sladdar in från sidan liksom The Innkeepers och The Raid som många av oss filmbloggare letade upp och skrev om.

 

Årets egoboost.

Malmö Filmdagar. Fantastiskt roligt på ALLA sätt!

 

 

 

Årets mest klickade inlägg.

En film om Olle Ljungström. Tänk vad ett deltagade i Så mycket bättre kan göra för min lilla blogg. 2289 klick och 99,99% av dessa är under dom senaste två månaderna.

 

 

Årets bloggnyhet.

I februari började jag med mina fredagsfemmor och dessa fullständigt menlösa listor tänker jag fortsätta med även nästa år.

 

 

 

Årets mysigaste sedda film.

City Island. Den har några år på nacken men 2012-års mysigaste film Friends with kids har ingenting att sätta emot, City Island vinner den här kategorien med hästlängder.

 

 

 

Årets mest kommenterade inlägg.

Fram till att en viss liten hob gjorde entré på filmduken var Citizen Kane (38 kommentarer) det mest kommenterade inlägget i år. Nu är den slagen med hästlängder. Hey ho, här är The Hobbit kungen av dom alla (68 kommentarer)

 

 

Årets knepigaste filmupplevele.

Holy Motors. Herregud alltså. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad det var jag såg men jag vet att det här är en film jag kommer köpa och se om, kanske till och med många gånger.

 

 

Årets överraskning.

Att  The amazing Spider-man var så bra som den var och mitt betyg på Holy Motors (kanske?)

 

 

 

Årets svenska film.

Bitchkram är så överlägsen att den får både guld, silver och brons – sen kommer Hypnotisören.

 

 

 

Årets mest brutala sågning.

War Horse? Cosmopolis?

 

 

 

Årets filmscen-som-inte-släpper.

Första tio i The Dark Knight Rises, kejsarsnittet i Prometheus, slutmusiken (och tårarna) i Bitchkram och dragspelsscenen i Holy motors.

 

 

 

Årets mesta skådespelare.

Susan Sarandon (21 recensioner) fick veckovis fokus under våren men har även setts i ett par sprillans nya filmer och det är kul. Tom Berenger (14 recensioner) är tvåa och han lever mest på gamla meriter. Joseph Gordon-Levitt ligger trea (6 recensioner).

 

 

 

Årets serietidningshjälte på film.

Mark Ruffalo som Hulken i The Avengers. Supercharmig, jätterolig och asgrön!

 

 

 

Årets mesta regissör.

Jane Campion (7) Hon fick fokus en hel vecka i sträck i september.

 

 

 

Årets huvudkliare.

Nej, det är faktiskt inte löss (tro´t eller ej, biolössen har hållt sig borta i år, *donk donk* ta i trä). Min tankenöt att knäcka är om jag ska twittra eller liveblogga mig nästa års Oscarsgala. Har du nån tanke om detta åt något håll får du gärna dela med dig. Söndagen den 24 februari vet du vad jag kom fram till.

 

 

Årets roligaste filmrelaterade händelse.

Tveklöst skapandet av Filmspanarna. Jag är så himla GLAD att jag är med i det där sköna gänget! Det enda som är roligare än att titta på film är att titta på film och prata om film med andra som gillar det lika mycket som jag. Tillsammans är man mindre ensam. Så är det.

Trots att det kommer ett inlägg till innan 2012 blir 2013 så passar jag på att säga Gott Nytt År här också. Imorgon är en annan dag, en annan månad och ett helt annat år och jag hoppas att du får en riktigt bra nyårsafton. Skål å tack för det här året!

Fredagsfemman # 18

5. Duo-charmiga David & Gillian

Eftersom jag var så DUM att jag önskade mig lite regn förra fredagen och jag borde ha lärt mig på snart fyrtio är att lite är ett ord som svenska vädergudar inte förstår så har det regnatåregnatåregnat dagar i sträck den här veckan. Det har å andra sidan fått mig att plocka fram årets ”semesternödis” vilket är en DVD-box, gärna en serie, som familjen kan plöja om semestern regnar bort. Nu är det inte semesterdags riktigt än men va fan gör man i stunder av regnpanik och den enda nya ”familjefilmen” på marknaden redan är sedd (Stig-Helmer-tramset) av samtliga inblandade? Jo. Jag bjuder in barnen till Dana Scully och Fox Mulder och njuter av den första säsongen av X-files som faktiskt håller fortfarande även om den stinker 90-tal. Den funkade till och med på barnen även om sonen var bra skeptisk innan vi började titta.

 

4. Modiga Merida

Det dröjer ett tag innan Disney/Pixars nya film Brave har premiär (den heter Modig på svenska och premiärdatum är 31 augusti) men jag gillar prinsessan Merida redan nu. Trailern är skön, hon är gullig, halvgalen och har superfint hår och jag hoppas – och tror – att filmmakarna vågar ta ut svängarna en hel del för att ge unga tuffa tjejer som tar ansvar för sitt eget liv en ny ball förebild. Jag kan i och för sig tycka att det är synd att hon prompt måste vara prinsessa men jag ska försöka bortse från det.

 

3. Stentuffa Sigourney Weaver

Efter dom senaste veckornas Prometheussnack, efter att ha sett om Alien och njutit av Ripleys tuffhet OCH efter att ha sett om en annan gammal favorit (recension kommer på söndag) så måste jag säga att jag saknar Sigourney Weaver. Vilken skådespelare hon var  och ÄR. Upp med filmfrekvensen Sigourney, jag vill se mer av dig!

 

 

2. Filmnördiga Filmspanarna

Lite drygt en månad har gått sen vi sågs sist och nu är det dags igen. Filmspanarna is in da house och det ska bli väldans skoj att träffas igen imorgon. Har du en filmblogg men inte har fått en inbjudan från oss och du känner att du vill vara med, mejla mig vettja.

 

1. ÄÄÄÄÄÄNTLIGEN!

Förlåt mig filmspanarvänner men idag börjar fotbolls-EM i Polen/Ukraina. Det är så roligt, det ÄÄÄÄÄÄR så roligt att det liksom inte finns nån annan etta denna vecka. Jag har längtat efter detta sedan VM tog slut 2010 och även den som väntar på nåt gott behöver till slut inte vänta längre.

 

PROMETHEUS

Så var den då signed, sealed, delivered, äntligen. Prometheus, försommarens film med stort F är upplevd, sedd och något sånär smält i sinnet och jag sitter här och knapprar på tangenterna och känner mig som Dr Jekyll och Miss Hyde. Det är mycket antingen eller i min skalle just nu, jag känner mig sjukt velig och det är inte likt mig. Jag må vara mycket men just velig är jag inte. Jag väljer, jag bestämmer mig, jag genomför. Oftast. Inte nu. Nu är jag flummigt comme ci, comme ça här i min Prometheuschock.

Jag gillar verkligen Ridley Scott som regissör, jag älskar Alien, vad jag tycker om Michael Fassbender och Charlize Theron vet alla som följer min blogg så det är klart att Prometheus var en våt dröm för mig precis som för många många andra men det jag funderar kanske mest på såhär efteråt är att jag vill ta på allt på samma sätt som Noomi Rapace gör. Jag vill ta på allt men inte med hela handen eller med fingertopparna utan med den översta tredjedelen av fingrarna. Noomi gör så. Jämt. Hon har såna balla händer, helt klart den kvinnliga motsvarigheten till George Clooneys och på nåt sätt är hennes händer synonymt med hela hennes sätt att agera. Hon är liksom….sig själv. Inga långa lösnaglar, inte en massa lullull och silikon, inte en massa smink och överdrivna gester. Noomi Rapace duger precis som hon är och tack Ridley Scott för att du – också – sett det.

Elisabeth Shaw (Rapace) är en doktor-forskare-arkelolog-typ-ish som tillsammans med sin pojkvän Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) hittar en grottmålning i Skottland som får dom att förstå ett sammanhang mellan väggmålningar världen över där den gemensamma nämnaren är teckningar som föreställer ett annat solsystem och nåt slags ”bevis” för att det finns liv där. Sökandet efter mänsklighetens ursprung börjar och detta på ett rymdskepp på väg mot ”okänd destination” med iskalla Meredith Vickers (Charlize Theron) som expeditionsledare, kaptenen Janek (Idris Elba) som håller humöret uppe med sitt lilla dragspel och roboten David (Fassbender) som är programmerad av sin ”pappa” Peter Weyland (Guy Pearce i grotesk mask). Självklart finns det fler personer på skeppet men dom är mer eller mindre bifigurer,  inte på något sätt felcastade eller ointressanta för historien bara inte viktiga att skriva om här och nu.

Nu känns mitt velande viktigare. Jag har nämligen en hel del som måste uuuuuut.

Filmen är med sina 126 minuter ungefär en timme för kort. Ja, du läste rätt. För KORT. Jag älskar tempot i Alien, hur den börjar i koma för att avslutas i fyrverkeriactionexplosion. Sakta sakta byggs berättelsen upp och blir mer och mer spännande ju längre tiden går. Prometheus är i princip uppbyggd på samma sätt men det finns ett gäng solklara ”nödklipp” som jag retar mig på. Vissa delar av filmen går jättefort, vissa i behagligt tempo men hela tiden känner jag att det fattas scener. Det är många lösa trådar  som jag skulle vilja se tvinnas till ett tjockt garn för jag är övertygad om att virknålen finns och att Ridley har hela bordsduken glasklar på hornhinnan men av någon anledning måste han klippa, kapa och sudda och det känns inte riktigt bra.

Sen är det det där med effekterna. Helt makalöst fenomenala effekter blandas med hysteriskt skrattretande diton där Guy Pearces Weyland får J.Edgar att kännas som oscarsmaterial. Många fniss hördes i salongen även åt Fassbenders David men då hade jag full fokus på jubelidioten snett framför mig som uppenbarligen tyckte att facebookuppdateringar var intressantare än filmen.

Men hur jag än vrider och vänder på Prometheus som film så känner jag en enorm beundran för Ridley Scott som återigen så fint och läskigt lyckas gestalta tomhet och tystnad utan att det blir tråkigt (karljäveln framför mig skulle säkert inte hålla med mig om detta men det struntar jag högaktningsfullt i). Jag sitter och tittar och hela min kritiskt tänkande del av hjärnan försöker streta emot och tänka ”det där finns inte i verkligheten”, ”rymdskepp existerar inte”, ”såna monster finns inte, det är bara slajm”, ”dom är inte alls ensamma i en kladdig grotta, dom är i en filmstudio med tusen miljarders kameramän omkring sig” men filmen käkar sig in i sinnet, in i nackhåret, in i ryggmärgen och när Elisabeth trycker in sig i den där operationskapseln då kan jag inte sitta stilla. Med hela magen full av häftklamrar vet jag vad svaret är när en sköterska säger: 

”Nu ska du gå och kissa”.

HAHA. NÄE.

”Nu SKA du gå och kissa.”

Äru galen? Jag blev uppskuren för fem timmar sen, här ska fan inte gå och kissas nånstans. Jag kissar här, du får byta lakan.

”DU SKA RESA DIG UPP NU OCH DU SKA HASA DIG UT PÅ TOALETTEN. NU!”

Okejrå.

Och sen hasade jag mig upp ur sängen och ut på toan och sen dog jag. Typ. Elisabeth Shaw dör inte. Hon tar på sin uppskurna mage med översta delen av fingertopparna och hon ger sig fan på att överleva den här skiten. Också. jävla tuff tjej det där!

Prometheushypen föll inte platt, inte för mig. Prometheushypen håller och jag längtar redan efter den där jättelånga Director´s cut-version. Det knepiga är att där Dr Jekyll säger ”ge den en trea” där säger Miss Hyde ”snåljåp, det är en superstark fyra”. Så jag leker diplomat med mig själv och ger filmen en fyra – med slajm på toppen.

Nu börjar Prometheustexterna rasa in på bloggarna omkring mig och det är ju alltid intressant att läsa andras åsikter så här kommer ett gäng länkar till recensioner jag hittills läst: Except Fear, Fripps filmrevyer, film4fucksake, Glory Box, All film ska ses, Allvarligt talat, Bra film, Captain Charismas filmblogg, Syndare i filmparadiset, Toppraffel, Viktor Jerner, The Velvet Café, Jojjenito, Movies-Noir och Yam Magazine.

Fredagsfemman # 17

5. Istället för film – förvirring.

Det är bara att acceptera, det finns vissa veckor om året då det inte är försvarbart att sitta inne och titta på film. Försommarveckor med strålande sol är sådana för mig. Dessa dagar är så få och skuldkänslorna jag får av att fokusera på en tv-skärm för massiva för att det ska vara värt det. Däremot inte sagt att det är en enkel uppoffring. Däremot inte sagt att jag inte känner mig förvirrad. Film är ju  min bubbla, mitt andningshål så lite regn nu tack. Bara några timmar nån kväll, det räcker fint.

 

4. Harrison Ford

Okej, han må ha passerat bäst-före-datumet med råge men det fanns en tid i världen när han var det bästa som fanns. Sent ikväll går Vittne till mord på TV4 och orkar du med att hacka i dig EN film med en miljard reklamavbrott så är Vittne till mord filmen du ska välja. 00:15 börjar den och du lär inte somna ifrån den.

 

 

3. Ally McBeal

Då jag är lite orolig för att min dotters Vänner-bubbla aldrig spricker och att DVD-skivorna i boxen snart är oläsbara av allt tittande fick hon första säsongen av Ally McBeal i födelsedagspresent av mig. En chansning som gick hem både hos henne och mig. Jag smyger utanför hennes dörr och fnissar åt den där serien så var så väldigt charmig då när den var ny och nu är den ny för henne. Att Ally-Calista Flockhart själv precis gick om sin äkta man med en placering är en annan historia.

 

2. Pernilla Wiberg

Mästarnas mästare är ett TV-program jag mer än gärna ser på. Idrottstjärnor som gjort något utöver det vanliga har en speciell plats i mitt hjärta och många är dom idrottare som växt enormt i mina ögon efter deltagande i detta program. Pernilla Wiberg är en sådan i år. Vilken kvinna! Bara tanken på henne får mig att vilja gå en redig tur med tönt-stavarna och svettas som en gnu. Synd bara att det är så varmt. Jag väntar in lite lägre temperaturer men då är det kanske för kallt…eller för blött….eller så har jag skoskav eller nåt.

 

1. Ridley Scott

Säga vad man vill men denne man har fått både filmskeptiker, science-fiction-fans, normala biobesökare och värstingnördarnas puls att öka å det grövsta med sin nya skapelse Prometheus. Hypen har varit enorm, förväntningarna är skyhöga, trailersarna är supercoola och jag är SÅ PEPP inför kvällens visning där jag kommer att sitta som förstenad med dom där förbannade 3D-glasögonen och bara njuta. Premiärer som denna växer inte på träd. Det här är stort. Stooort är vad det är.

Fredagsfemman # 15

5. Sacha Baron Cohen

Säga vad man vill om Sacha Baron Cohen men lång är han. Det är väl det enda positiva jag kan skriva om honom utan att få den där blicken, den där som säger ”ärudumeller? Gillar du Borat? Skrattar du år Brüno? Ser du fram emot The Dictator? Vem ääääär du egentligen?” Så jag säger att han är lång, för det ÄR han och att han är rolig, det är också sant. För mig alltså.

 

4. Niklas Wikegård

Jo, jag erkänner, mycket hockey blir det just nu. Jag tror inte TV:n har varit på så många timmar i sträck sen det var vinter-OS sist men det är bra att den värmer upp inför fotbolls-EM. Niklas Wikegård är en sportkommentator jag högaktar. Det är inte många som behärskar konsten att vara både personlig, arg och påläst i direktsändning men Niklas fixar biffen i varenda sändning. Imponerande och underhållande på ett sätt man sällan ser på TV4. Tack för det.

 

3. Noomi Rapace

Två veckor kvar till årets hittills största filmhype har premiär. Prometheus verkar locka alla och Noomi kommer bli välkänd och ökänd och hela tjofaderittan efter det. Det är inte utan att jag är lite spänd för att uttrycka det milt.

 

2. Eddie Murphy

Det kan tyckas lite otippad att denna föredetting hamnar så långt upp som på en andraplats den här veckan men otippad är inte samma sak som icke värdig. Efter att ha sett Tower Heist har min tycka-om-Eddie Murphy-gen vaknat till liv så till den milda grad att det numera står en handfull nyinköpta gamla härliga 80-tals-pärlor i min filmhylla. Det är lätt att glömma men att för att klassas som föredetting så måste man först ha varit någon och Eddie Murphy var THE SHIT under många år i min uppväxt.

 

1. Fiffis filmtajm

Veckan som varit har jag jobbat kanske lite för mycket, jag har tittat kanske lite för mycket på TV samtidigt som jag har totalrenoverat sonens rum, åkt skytteltrafik till återvinningen, köpt möbler, målat, tapetserat, skruvat, sågat och städat och däremellan sett bra många filmer och hunnit skrivit recensioner om dessa. Det gör mig så glad. Det gör mig så SJUKT glad att bloggen är ett sådant vattenhål i mitt liv att jag trots detta livskaos inte för en sekund ser bloggeriet som ett måste eller något som gör mig det minsta stressad. Fiffis filmtajm är BARA kul och positivt för mig och det har veckan som varit definitivt visat. En mer välförtjänt etta och skön pulssänkare kan jag inte komma på den här veckan.