FILMSPANARTEMA: MARDRÖMMAR

Det är konstigt men direkt det blev klart att månadens filmspanartema skulle bli mardrömmar visste jag att det inte fanns någon återvändo. Jag försökte le och säga att det var ju ett toppenbra tema men jag log med ihopbitna käkar, stängd mun och en blick lika död som hos en gös i fiskdisk.

Svordomstouretten tog över min hjärna och jag försökte på ett kreativt sätt leda bort tankarna från filmen jag nu visste att jag skulle se, filmen jag lovat mig själv att aldrig se, den enda film hittills i min filmvärldshistoria som jag aktivt valt bort, skoningslöst nekat, fan, jag har vägrat att ens hålla i fodralet så fruktansvärt rädd har jag varit för den.

Jag har två fobier som jag brottats med genom livet. Ett är kontrollerbart men existerande, ett är bortom all räddning. Det sistnämnda är kanske snarare en mani än vanlig simpel fobi men filmen jag ska se handlar i alla fall om båda dessa fobier och det här inlägget kommer därför att bli lite mer av ett medicinskt experiment än en ren filmrecension.

Jag visste att jag inte skulle klara av att se filmen själv så jag bjöd in min bästa kompis C som har erfarenhet av filmens så-att-säga huvudpersoner OCH har hanterat mig i liknande sammanhang förut. Hon är alltså både min psykiska stöttepelare, nån form av akutläkare och samtidigt har hon till uppgift att dokumentera mitt beteende under filmens gång. Jag vågade inte riskera nån form av härdsmälta eller att jag skulle gå fullständigt bananas, safety first som man säger, med tillägget: allt för konsten.

Jag mår dåligt bara av att googla fram en bild men här är den i alla fall, filmen jag ska se. Fy fan alltså, jag måste vara dum i hela huvudet samtidigt.

.

.

Hej! C heter jag. Det är jag som skriver all text med kursiva bokstäver från och med nu. Jag sitter hemma hos Fiffi bredvid henne i soffan med hennes laptop i knät. Det är söndag eftermiddag och jag känner att det ska bli supermysigt med film, kaffe och bästa sällskapet. Men tittar jag på henne bredvid mig tror jag inte hon känner detsamma :/

Vi kör igång filmen. Fiffi hyperventilerar. Redan. Hon ser klart nervös ut fast det bara är semesterbilder på TV, Hawaii, surfbrädor med mera. Nu kommer två tonåringar in i vardagsrummet. Den ena säger; ”Jahaaa, ni tittar på Snakes on a plane”, sätter sig bredvid Fiffi och äter frukost, den andra gömmer sig i luvan sätter sig på soffkanten och tittar ut genom fönstret.

Fiffi säger: ”Om jag INTE blir rädd nu, då är filmen dålig… ” Hahaha, jovisst. Vi pratar om att den här filmen är ganska lik Hajen eller Jurassic Park eftersom allt man vill är att se ”monstren”. Uppbyggnaden och historien är inte så viktig. Nu visar sig planet på TV:n och Fiffi ser skeptiskt ut. Fast än då länge pratar hon. ”Flygplanet ser ut som en finlandsbåt!”

Jag som vet lite mer om filmen, jag rekade lite på youtube innan jag kom hit, jag vet ju redan nu att Fiffi inte kommer sitta still i soffan så länge till… undra om hon kommer gömma sig på toaletten eller bara dyka ner under det där täcket hon släpat ut i soffan.

En Chiuaua (ok, så stavas det inte) är precis lika flygrädd som Fiffi och nu kommer första ormen. Fiffi skrattar, hihi. Nervöst? Planet skakar, blinkar, piper, ryker – Fiffi tycker inte det är läskigt – kanske har filmen botat flygrädslan. Hon kliar sig i huvudet, blundar lite, jahapp –  kräkreflexen funkar. Ofidofobi heter det visst, ormrädslan. Bra film, man lär sig nya saker. Jag måste påminna Fiffi att önska sig en elpistol i julklapp.

Nu tyckte JAG det var äckligt! En MICRAD orm! Splaff.

Det är tydligen läskigare med slingrande ormar än huggande och dom där ormarna hugger ju överallt. Fiffi är så DUKTIG. Blundar inte, springer inte, skriker inte. Fast den där elsladden på sidan av soffan var visst lite läskig nu. Haha. Ormarna är läskigare än planet, jo, så verkar det… Jag fattar faktiskt inte hur Fiffi kan se så lugn ut, hur cool som helst… på utsidan i alla fall.

OCH DÄR RYCKTE HELA SOFFAN TILL….! Ett par minuter kvar av filmen nu bara. Hon FIXAR det tame tusan!!

Ja, herregud, I made it! Jag såg den enda film jag någonsin tokvägrat se och jag överlevde. Det var nog tur i oturen att jag inte hade tillgång till en pulsmätare för jag trodde ett tag att hjärtat skulle lämna kroppen, hoppa ut i hallen och sätta sig där och vänta in eftertexterna. Filmen är nämligen absolut överjävlig bitvis. Däremot är bitarna inte så många och så långa som jag befarade innan.

Ormarna ser betydligt mer äkta ut än jag trodde dom skulle göra. Jag trodde det skulle vara en plastig CGI-känsla på ALLA ormarna och det är det INTE, på gott och ont. Grundhistorien är svindum men heller inte viktig för om filmen ska funka eller inte. Ormarna har huvudrollen.

Vad jag än tycker om filmen så måste jag ändå ge den godkänt. Den funkar för det den är till för, skrämma skiten ur folk som jag och ge mig fortsatta mardrömmar.

.

.

.

Hoppa gärna vidare in i  filmbloggosfären och läs mina filmspanarvänners infallsvinklar på samma tema. Maaassor med (o)härliga mardrömmar alltså. Rörliga bilder och tryckta ord, Except Fear, Fripps filmrevyer, Flmr, The Velvet Café, Jojjenito, Filmitch, Filmparadiset och Fredrik on film.

ROAD TRIP

Josh (Breckin Meyer) har varit ihop med sin Tiffany (Rachel Blanchard) typ hela livet. Nu går dom på två olika college med massor av mil emellan sig men har ändå lovat varandra att hålla ihop och vara trogna. Lättare sagt än gjort.

Josh får för sig att Tiffany träffat en annan så när han blir förförd av Beth (Amy Smart) kan och vill han inte säga nej, inte ens när han märker att Beth filmar hela tjottaballongen. Dagen efter får han reda på att en släkting till Tiffany dött och att det var därför hon varit okontaktbar. Han har alltså varit otrogen och bandet han spelat in med gulliga hälsningar har blivit utbytt mot den nyinspelade nakna varianten och är nu postat och på väg till Tiffany. Josh får panik och bestämmer sig för att försöka hinna till Tiffany före brevet och för att göra det behöver han en bil och gärna lite sällskap. Tre polare hänger på och roadtrippen är igång.

Road trip är på ett sätt en ganska vanlig halvgalen collagefilm med några få höga berg och en hel del brådjupa dalar men på ett annat sätt är den mer än så. Road trip är nämligen begåvad med en skådespelare som jag tycker har en märklig utstrålning, en skön stil och är annorlunda på det där sättet som jag inte kan värja mig emot. DJ Qualls heter han och här spelar han rollen av bilens ägare Kyle. Innan jag såg den här filmen var han mest känd för mig som Theodore Donald ’Rat’ Finch från filmen The Core men nu är han Roadtrip-Kyle för hela slanten. Råttlik, smal som en sticka, underlig men han har mer karisma än vilken Ben Affleck som helst. Jag hoppas få se honom i nån riktig höjdarroll framöver.

Road trip är en film som klippt och skuren för starköl, snacks och kompisgäng. Ju fler som är med och skrattar ju roligare blir filmen. Jag skrattade gott några gånger men det är ingen Eurotrip, inte för mig. Men det är det å andra sidan inte många komedier som är.