EXPENDABLES 3

Jag känner mig som dom där fem männen i lustiga hattar på julafton, dom som letar efter den starkaste och tuffaste tjuren till tjurfäktningen i Madrid och hittar Ferdinand just som han sätter sig på en humla.

Bravo! Excelente! Magnifico! Espléndido! Honom ska vi ha!

Jag vet inte hur många gånger jag fick lägga band på mina impulser att brista ut i superlativ under dom dryga två timmar Expendables 3-cirkusen pågick framför mina ögon, men det var många. Jag vet inte hur många tårar som sakta trillade nerför mina kinder trots att jag inte var ledsen en endaste gång. Jag vet inte hur många gånger jag skrattade, jag vet inte hur många gånger jag fnissade och jag vet inte hur många gånger jag la huvudet på sned, log och suckade sakta när ännu en barndomsidol visade sitt mer-eller-mindre-ålderdomsfåriga ansikte på vita duken.

Att Sylvester Stallones närvaro i en biosalong gör mig glad förvånar inte ens en lobotomerad ekorre men i den här filmen är det faktiskt tre andra som stjäl showen rätt rejält från min gamla idol.

För det första, Wesley Snipes. Denna undervärderade skådespelare har inte gjort mycket av filmiskt värde på länge så det var härligt att se honom igen, galen, skäggig och med smittande energi.

För det andra, Antonio Banderas. För såna som jag som håller Dödligt möte väldigt högt var det en kär återträff att se Banderas och Stallone spela mot varandra igen. Banderas karaktär Galgo var minst lika galet excentrisk och sugen på att döda som väl Miguel Bain någonsin var, skillnaden är att Galgo är rolig. Han är jättekul. Han är tokflippad och konstig, pratar oavbrutet och han är perfekt som comic relief, mycket bättre än Dolph Lundgrens Gunnar någonsin varit.

Den tredje skådespelaren som överglänser både Stallone själv och hela den övriga bunten är Mel Gibson. Jäklar alltså, vilken närvaro den mannen har. Vilken blick! Jag vet faktiskt inte varför jag blev överraskad av hans skådespelarinsats men jag blev det. Denna typ av film manar inte direkt fram dom högsta och starkaste förväntningar på just skådespelarprestationer, jag får skylla på det.

Alltså, det är nåt speciellt med det här gänget, uppenbarligen är det det. Det känns som att Sylvester Stallone i och med Expendables-serien uppfunnit en alldeles egen subgenre bland actionkomedier. Jag kan inte med all vilja i världen säga att det är spännande, jag kan inte för mitt liv tycka att dessa överdrivna pang-pang-scener som pågår i det oändliga är underhållande (speciellt inte när alla dummisar alltid dör och snällisarna aldrig gör det, eller ja, sällan i alla fall) men – ja det finns ett men – det märks att dom har roligt tillsammans och det är charmigt som fan. Det finns ett hjärta, det finns en grundmurad tilltro till manlig kramlös vänskap (ja, KRAMlös) och till den i film så populära hämnden som drivkraft. Expendables-gänget är som de tre musketörerna fast sexton och med betydligt mer avancerade vapen.

Att Expendables 3 i mina ögon är den överlägset bästa Expendablesfilmen tror jag man kan tacka regissören Patrick Hughes för. Simon West som regisserade tvåan lyckades helt okej, det blev en godkänd film trots allt men han som regisserade första filmen, vad heter han…Sylvester Stallone, han lyckades med nostalgitrippen men ingenting mer än så. Den filmen är verkligen rutten. Patrick Hughes tar trean till en helt annan nivå, främst för sitt sätt att använda sig av musik – rätt musik, bra musik, cool musik – i många av scenerna men också för att han har fått fason på just skådespelandet. Det känns som att samtliga inblandade faktiskt skärpt till sig.

Jo. En sak till.  Barney Ross (Stallone) erkänner att han blir åksjuk. Världens hårdaste man blir ÅKSJUK! Jag döööör, jag dör sötdöden.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke, jag tyckte han behövde lite hederlig gubb-bio-action i sitt liv efter att jag följt med honom på gubb-gitarr-action a la Neil Young. Så vad tyckte Henke om filmen och om att Neil Young faktiskt var representerad på soundtracket? Klicka här för att stilla din nyfikenhet.

Och Vrångmannen har sett filmen – och gillade den. Och Filmparadiset har sett filmen – och gillade den. Och The Nerd Bird-Cecilia har sett filmen – och gillade den. Det sistnämnda är riktigt jäkla omvälvande! Jag kan förstå om tilliten till min objektivitet och filmsmak är tämligen låg när det vankas Stallonefilm men hey, Cecilia hon är normalt sett inte alls som jag. Det är som om jag skulle ge ett godkänt betyg till en film om djur, typ Babe – Den modiga lilla grisen. Det hade varit lika konstigt. Fast det ballaste av allt var att hon såg filmen med Kellan Lutz´s (Smilee i filmen) stuntman, borlängebon Fredrik ”Frog” Berggren! Klicka här för att läsa Cecilias intervju med honom.

THE EXPENDABLES 2

Om inte Sylvester Stallone hade saknat sina gamla polare så mycket att han drog ihop projektet The Expendables så hade min lilla blogg antagligen fortfarande varit mikroskopiskt liten. Mängder med läsare hittade min blogg under några augustiveckor 2010 och ganska många har stannat kvar sen dess. Jag har alltså föga otippat Stallone att tacka för mycket.

Egenligen är det jag som borde fira honom, baka en jättetårta, sjunga en trudilutt, pussa lite på kinden men vad händer? HAN typ tackar MIG dels genom att göra en uppföljare till den där filmen som var sååå dålig och så nostalgisk underbar på en och samma gång OCH han odlar en långtradarmusche som jag tycker är det snyggaste som finns på var man med fungerande skäggväxt.

Stallone gav som grädde på moset fan i att regissera denna uppföljare och jag tror fler än jag gör vågen åt detta. Simon West (Conair, The Mechanic, Lara Croft: Tomb Raider) fick förtroendet och med honom bakom ratten så har The Expendables 2 blivit en långt mycket bättre film än ettan någonsin var.

Där ettan enbart var en totalt obegriplig historia med korniga actionscener ingen människa förstod sig på, där har tvåan morskat på sig i alla dimensioner. Historien är någorlunda vettig, fortfarande grovporig och hoppig men jag hänger i alla fall med på vad som ska hämtas, vem som ska räddas och ungefär varför. Actionscenerna är totalmaxade sett till ljud, våld och skottsalvor och jag kan inte för mitt liv förstå hur dessa expendablesmän kan se skillnaden på elaking och ortsbefolkning men det kanske dom inte ens gör? Det kanske inte finns hederliga människor i dom avkrokar gänget besöker? Nåja. Alla dör. Det kan jag skriva utan att spoila allt gör mycket. A L L A dör förutom dom själva. Det går inte att sitta i biosalongen och vara blödig på det viset, här är det klaffs och slaffs och pow och kabooook från början till slut and I loooooove it!

Självklart är det Sylvester Stallone som har mest screentime, hallåååå, han är ju den tuffaste av dom alla! Dessutom är han den av åldermännen som trots att han ser ut som en rik tant med nageltrång i ansiktet ändå åldrats med skön pondus och värdighet. Arnold Schwarzenegger är motsatsen, han ser precis ut som den där vaxdockan på Madame Tussaud som föreställer honom med halvt huvud i Terminator 2 och om han var en rackig skådis förr så är det ingenting mot vad han är nu. Sweet baby Jesus vad han bör hålla sig borta från filmmediet.

Jean-Claude van Damme är den nya stjärnan i gänget och han gav upphov till flera gapskratt hos mig. Med lite vitare puder i ansiktet skulle han nämligen vara en fotostatkopia av Heath Ledger´s Joker i The Dark Knight. Han är pinsamt pinsam som storskurken Vilain men bjussar på sig själv ändå på nåt underligt sätt. Annars är Dolph Lundgren klockren som galne Gunnar, Terry Crews (som var så rolig i White chicks) får in några oneliners så får mig att skratta så tårarna rinner och Jason Statham är sådär charmigt engelsk stenhård som bara han kan vara.

Det som gör att filmen höjs ett snäpp i mina ögon är scenerna mellan Stallone´s Barney och Liam Hemsworths´s Billy. Det är fina scener som känns äkta på ett sätt jag sällan ser i denna typ av film. Det är också dessa scener som gör att filmens andra halva fungerar riktigt bra och faktiskt – tro´t eller ej – gör filmen en smula känslosam.

Vad gäller kvinnlig fägring i filmen så är Maggie (Nan Yu) rätt ensam men bara för att hon finns betyder det inte att hon är väsentlig för handlingen. Amanda Ooms är med nån minut och gör det hon kan med sin lilla roll. Hon fick klappa Stallone på bröstmuskeln, något som jag själv skulle se som en redig lönebonus, men annars spelar hon mest östeuropeiskt uppriven.

För att sammanfatta mina känslor för The Expendable 2: Jag VET att det här är skitfånigt, larvigt, överdrivet, macholasse-nostalgi-dravel men det struntar jag i. Jag njöt av varenda sekund av filmen! Jag kan blunda för styltigt uttalad dialog, för hackiga klipp och för att det går att flyga mellan Nepal-Kina-USA på två minuter. Hela filmen är fullkomligt o-trolig men det är också det som gör att den funkar. Att se dom här farbröderna tillsammans gör mig varm i magen och jag känner mig alldeles kär nu.

Stallone har händer, underarmar och en mustasch jag skulle kunna döda för. Så är det. Fram med geväret. KABOOOM liksom.

Filmen:

Stallones truckermusche:

Andra filmbloggar som skrivit om filmen: Flickorna,  film4fucksake och Addepladdes j-la filmblogg.