Etikett: Ray Liotta

Publicerat

BLACKWAY

Det är konstigt, men ibland behövs det inte många sekunder av en förtext för att få en dålig vibb av en film och oftast är det både en korrekt vibb OCH en vibb som inte släpper.

Blackway är en film som är den första engelskspråkiga filmen på lääääänge som har samma dialogproblem som man brukar säga att svenska filmer ofta har. Det känns liksom krystat. Jag tror inte en enda sekund på det Julia Stiles rollfigur Lillian säger. Eller hur hon säger det. Jag tror inte på det hon gör heller förresten.

Blackway är alltså en snubbe, spelad av Ray Liotta (NEJÄRDETSANT? SPELAR HAN SKURKEN? VAAA???), som smyger omkring i skogarna och stalkar Lillian i hennes hus. Hans beteende är tydligen inget nytt i stan, inte ens sheriffen har stake nog att göra nåt åt det när Lillian anmäler detta, hans enda lösning är att hon ska sälja huset så fort hon kan och flytta från stan. Jaha? Det är ju ett troligt svar från en sheriff. Han tipsar sedan henne om att besöka en arbetsplats i andra änden av stan för DÄR finns det nån som kan hjälpa henne. WHAT?? Allt är så fullkomligt o-troligt, den där vibben hade rätt och står uppställd med rak rygg, gör honnör och skriker med hög röst  ”YES MAM, THANK YOU MAM!”

Anthony Hopkins är totalt felcastad, Alexander Ludwig är också helt fel PLUS att hans karaktär är otroligt infantilt skriven, Julia Stiles är obegripligt kass och nej, Ray Liotta är inte fel i sin roll men det måste vara tröttsamt att tvingas spela samma roll gång på gång på gång…

Daniel Alfredson har regisserat filmen och jag undrar om han är nöjd med slutresultatet? Mitt stalltips är….nej.

Publicerat

THE DETAILS

Tänker du ibland på att det är dom små detaljerna i livet som gör dom största skillnaderna? Att gå över gatan och nästan bli påkörd kan ge en lyckokänsla över att vara vid liv som i sin tur leder till att man byter jobb. Till exempel.

Jeff Lang (Tobey Maguire) har ett helvete med sin gräsmatta. När han misstänker att det är tvättbjörnar som förstör den blir han arg, så arg att han vill ligga med sin fru (Elizabeth Banks) som i vanlig ordning säger nej så han sätter sig och onanerar framför live-porr-brudarna på nätet och vips – en sak leder till en annan – och han är hux flux otrogen med sin bästa vän. Samtidigt är han läkare till yrket och kommer nära en av sina patienter, en svårt njursjuk man och det får honom att tänka på det här med livet, på om frun och sonen är friska eller om det är bra att testa sig och huset därhemma behöver byggas ut men dom ids inte hålla på med bygglov, istället charmar Jeff den mentalt instabila grannen (Laura Linney), hon lagar blåbärspaj och sen hamnar han i säng med henne också.

Det snurrar runt Jeff Lang kan man säga. Livet snurrar. Allt snurrar. Han snurrar. Samtidigt, detaljerna, det är DETALJERNA som är A och O. Karman. Ödet. Mirakel. Helveten. Var man hamnar. Vilka man omger sig med. Vem man släpper in nära, vem man håller på avstånd och tvättbjörnarna, vad gör alla tvättbjörnar i badrummet?

Sevärt för stunden är det utan tvekan. Bra skådespelare och helt okej hantverk överlag. Och nu finns filmen på Netflix också. Det måste vara ödet.

 

Publicerat

IDENTITY

Jag upphör aldrig att förvånas över på pappret duktiga yrkesmän som totalhavererar. Identity är regisserad av James Mangold, en namnkunnig herre med bra filmer som Cop Land, Stulna år och Walk the line på sitt samvete. Identity är inte en bra film. Identity är allt annat än en bra film. Identity är så dålig att den gör mig förbannad.

Jag blir normalt sett inte förbannad på filmer som är jättedåliga om dom har oerfarna människor bakom spakarna eller om filmen är gjord ”för att vara dålig”. Det finns ju såna också konstigt nog. Identity är dock inte en sådan film. Det finns liksom en story här, ett manus som jag tror skulle vara mer än okej vid genomläsning men nånstans på vägen har allt gått käpprätt åt helvete med produktionen.

För det första är fotot undermåligt. Det känns som att jag sitter och tittar på Sunset Beach eller nån annan skrattretande dålig TV-serie från slutet på 90-talet. Hela känslan i filmen andas ”billig”. För det andra finns det inte en skådespelare som överraskar och verkligen inte positivt.

Amanda Peet spelar prostituerad med samma trovärdighet som om jag skulle spela Sparven från Minsk. Dom där uppspärrade ögonen kan jag klara mig utan. Ray Liotta spelar Ray Liotta. Alltså, kan den där stackaren få någon annan roll att bita i någongång? Även Jake Busey spelar sig själv. Samma tröttsamma roll som alltid. Stor, tuff och arg.

John Hawkes begåvning underutnyttjas, Rebecca De Mornay spelar över å det grövsta, Alfred Molina säger ingenting och Pruitt Taylor Vince….vad fan ska man säga om honom? Han verkar ha anammat gängse skådisbeteende under filminspelningen: spärra upp ögonen så mycket du bara kan så ser du arg/elak/psykopatisk/(valfri egenskap) ut.

Sen är det John Cusack kvar. Hack-kycklingen John Cusack. Han som ligger i topp på min lista över skådespelare jag gärna undviker. Han är riktigt jävla urdålig här, ändå är han det bästa med filmen. Det säger väl en hel del om exakt HUR keckig filmen är!

I veckans avsnitt (nummer 3) av filmpodden Snacka om film pratar jag och Steffo om den här filmen. Eller mest jag, jag fick nämligen i uppdrag att se den. Klicka här för att komma till hemsidan (annars finns podden där poddar finns).

Publicerat

BACK TO THE 80´S: DRÖMMARNAS FÄLT (1989)

Ray Kinsella (Kevin Costner) är pappa, make, föräldralös, baseballintresserad samt nybliven bonde. En dag när han knallar runt på sitt nyligen införskaffade majsfält hör han en röst som säger ”if you built it, he will come”. Ray är en stabil man, han är ingen lallare som tror på andar, spöken och konstiga röster men han är samtidigt stensäker på vad han hört.

Han är den ”normala” familjefadern och är livrädd för att ses som en knäppis. Allt detta gestaltas med extrem övertydlighet i filmen då dottern tittar på Harvey med James Stewart på frukost-TV:n och Ray stänger av för ”han är en galning”, när Ray är i affären spelas Crazy med Patsy Cline och när han pratar med sin fru över middagsbordet spelas What a day for a daydream med Lovin Spoonful på radion. Jaaaaa *suck* vi fattar att den som skrivit manus tycker att han är kocko, sätt upp en skylt annars, en lättläst med STORA bokstäver så att även döva tittare verkligen förstår.

Den som enligt rösten ska komma om Ray bygger en baseballplan på majsåkern är den legendariske basebollstjärnan Shoeless Joe Jackson (Ray Liotta), den DÖDE legendariske baseballstjärnan Shoeless Joe Jackson.

Jag minns den här filmen som gullig, jag minns den som mysig, jag minns en stilig Kevin Costner i högt skurna Lee-jeans och jag minns baseballkläder. I princip är det bara minnena kring Kevin Costner som inte sviker mig. Filmen är inte gullig, den är banal. Filmen är inte mysig, den är irriterande. Och baseballkläder javisst, men gör baseballkläder nån glad –  egentligen?

Några halvtrevliga scener och Kevin Costners myckna screentid är det som gör att betyget håller sig borta från en etta.

Temat heter Back to the 80´s och idag går det i mål. Men först kommer en film kl 12 och en film kl 18, sen är åttiotalet slut på bloggen i alla fall i den här inramningen.

Publicerat

Veckans Cruz: BLOW

Den 27 november i år kommer en man vid namn George Jung få uppleva frihet för första gången på tjugo år. 1994 arresterades han i Kansas med 796 kg kokain i bagaget och dömdes till hela sextio års fängelse men nu har han alltså fått straffet tidsbestämt och aaaaningens lägre.

Blow är filmen om George Jung, om hur han startade kokainimporten till USA på 70-talet, om hans uppväxt, hans föräldrar, hans vänner, relationer och kärleken till dottern. Blow är också filmen där Johnny Depp ger 70-tals-swag ett ansikte. Jävlar, den mannen kan konsten att bära upp fula kläder! Jonah Hill, gå en kurs hos Johnny, I´m just saying.

För ett tag sedan skrev jag i en recension att jag var rädd för Ray Liotta, att han alltid ser så elak ut och aldrig spelar snäll. Nu får jag tänka om litegrann. I Blow spelar han Georges pappa Fred Jung, en pappa som inte kan göra annat än att stå bredvid och ledset och uppgivet se på medans sonen försätter sig i knipa efter knipa och förstör livet för sig själv och sin familj. George mamma Ermine spelas av den alltid på tok för underskattade Rachel Griffiths och Ermine och Fred som föräldrapar är en ganska ovanliga. Ser man till det här med normativt manligt och kvinnligt beteende så har mamman och pappan liksom bytt plats.

Johnny Depp och Penelope Cruz är naturligtvis a match made in heaven rent utseendemässigt så när George träffar på sin framtida fru Mirtha efter ungefär halva filmen sprakar det loss ordentligt. Dom är otroligt fina tillsammans och det är inte det minsta svårt att tro på deras kärlek.

Mitt enda krux med filmen är att jag aldrig tycker synd om George, jag känner aldrig för honom. Filmen blir bara en känslolös betraktelse men samtidigt är det inte så ”bara” när filmen är såpass välgjord som den är. 124 minuter viner förbi i ett rasande tempo, jag har inte tråkigt en sekund och jag undrar om jag någonsin sett Johnny Depp bättre än här? Jag tror inte det. Betygsmässigt kan det inte bli annat än en fyra, även om den inte är jättestark. Det är ett snyggt filmiskt hantverk, det är utomordentliga skådespelarprestationer, ett schysst soundtrack men det handlar om ett dumhuvve till snubbe som jag inte tycker om alls. Lite minus och en massa plus alltså.

Publicerat

THE ICEMAN

Det finns två skådespelare jag inte gärna skulle vilja möta på en dåligt upplyst gångväg en sen natt i februari: Michael Shannon och Ray Liotta. Båda är med i den här filmen. Ingen är snäll.

Men först måste jag lägga höger handflata på min högra kind och vänster handflata på den vänstra. Sen håller jag ihop fingrarna men spretar med dom utåt samtidigt som jag trycker in händerna mot kinderna så dom blir sådär ”putiga”. Sen tittar jag rakt fram med spänd blick och höjer rösten som om jag suttit i publiken hos Ricki Lake och säger: OOOOOOOOH MAAAAAAAJ GÅÅÅÅDDDDDDDDDDD! Ooh maaaaj gååååd Michael Shannon vad bra du är!

För det är han. Michael Shannon är så jävla bra som massmördaren Richard Kuklinski, mannen som under sin 22-åriga karriär som kallblodig mördare misstänks ha mördat över 100 människor men blev dömd för att ha dödat endast tre.

Det här är alltså ännu en based on a true story men skulle kunna vara en thriller vilken-som-helst. Att det är sant gör filmen varken bättre eller sämre. Det som gör filmen annorlunda är att flera av dom kända namnen i birollslistan (James Franco, Chris Evans och Stephen Dorff) knappt går att känna igen. Även Winona Ryder i den kvinnliga huvudrollen ser annorlunda på nåt litet sätt, sådär så man inte är riktigt hundra på om det är hon eller inte.

När jag tittar på The Iceman vandrar mina tankar ibland iväg mot Lawless, en av 2012-års bästa filmer och en film som ganska otippat gled in från sidan och hockeytacklade mig rätt mot den svinkalla sargkanten. Utan övriga jämförelser (såsom handling) så är dom båda genuina Filmer av ypperlig klass, otroligt välgjorda och med många skådespelare som verkligen presterar på toppen av sin förmåga. Det är också två filmer som inte alls fått den uppmärksamhet dom förtjänar.

Skulle jag möta Michael Shannon en mörk natt var det än må vara och skulle han titta på mig med Richard Kuklinski-blicken så skulle jag sannorlikt baja ner mig så till den milda grad att det bara vara att skicka kläderna i närmsta sopkorg och springa hem med bar underkropp. Att han kan spela sådär iskall, jag blir rädd, jag blir på riktigt rädd.

Publicerat

SON OF NO ONE

Misstag som görs när man är väldigt ung, går dom att rätta till? Går det att förlåta sig själv, går det att få förlåtelse från andra? Kan man någonsin gå vidare, växa upp och bli en helt igenom fungerande vuxen person med en hemlighet i bakhuvudet som bara gnager och gnager och en ständigt illavarslande rädsla om att någon gång bli påkommen och avslöjad?

Son of no one handlar om den lilla pojken ”Milk” och om polisen Jonathan (Channing Tatum), om ett olöst mordfall, om nitiska poliser, om att se mellan fingrarna, om att vilja göra sitt bästa, om rädslor, om en familj i förfall.

Dom kända ansiktena fullkomligt radas upp i denna på pappret mellanmjölksthriller och faktiskt, ansiktena gör nytta. Channing Tatum visar (igen) att han är mer än bara en musklig kropp. Katie Holmes beter sig genuint känslosam som hans rädda och arga fru. Juliette Binoche är en grävande journalist med slafsig urringning och tveksamt amerikanskt uttal. Al Pacino och Ray Liotta har man sett så ofta som poliser att det är lika hemtrevligt som att dricka varm choklad efter en hurtig promenad i kall nysnö.

Filmen presenterar inget nytt under solen i manusväg men det är tajt berättat, schysst filmat och precis lagom sevärt för dagar då hjärnan inte direkt kräver högspänning.

Publicerat

THE PLACE BEYOND THE PINES

Jag hade mina farhågor inför gårdagens biokväll med tonårssonen, det hade jag. Det var mycket snack om The Host och  actionvarianten av Hans och Greta men sen fick han en intensiv idé att vilja se Cloud Atlas. Det sistnämnda sa jag inte alls nej till även om jag redan sett filmen men när det blev snack om behov av nya handbollsskor så slängde han in brasklappen som tack, den han visste att jag inte kunde säga nej till: du får välja film. Och då valde jag!

Blue Valentine hamnade på andra plats över 2010-års bästa filmer och det är en plats den verkligen förtjänar då det är en film som håller för många omtittningar (har jag märkt). Derek Cianfrance skrev inte bara manus till Blue Valentine, han regisserade också och samarbetet med huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling gav mersmak. Jag tror att Cianfrance hade Gosling i tankarna när han skrev manus till The place beyond the pines (en för övrigt helt URUSEL filmtitel, den sätter sig verkligen INTE i skallen) för han är som klippt och skuren att spela den tatuerade snubben Handsome Luke som reser runt på tivolin och uppträder i en såndär bur där motorcyklister åker runt runt runt utan att krocka med varandra eller trilla ner.

Sista kvällen i stan/förorten/hålan/whatever där han just nu befinner sig får han besök av Romina (Eva Mendes), en kvinna han hade en kort fling med året innan när tivolit var på plats förra gången. Det visade sig att deras natt tillsammans hade gett frukt och blivit en liten några-månader-gammal Jason. Luke chockas en smula över nyheten att han är pappa men finner sig i situationen, säger upp sig från tivolijobbet och försöker finnas där för sonen och Romina. Men Romina har en annan man i sitt liv som inte är helnöjd över att Luke dyker upp titt som tätt. Och Luke har svårt att försörja en familj. Han vill så mycket men enkom vilja betalar inga räkningar.

Ja, det där är upptakten på filmen, den långa filmen som är som tre. Precis så känns det. Som tre episoder, tre delar men med en ganska klar röd tråd. Själv visste jag inte jättemycket om filmen innan jag såg den, sonen ingenting och det var bra för oss båda. Hade vi vetat innan vad vi visste efteråt kanske jag inte valt filmen och han kanske hade sagt nej. Det var många scener som klev lite för långt över vår personliga tröskel men inte på ett hemskt sätt, mer bara….ledsamt. Jag tyckte mig ha stenkoll på sonens reaktioner men kunde ändå inte gissa mig till vilket betyg han skulle sätta på filmen. Kanske skulle han bli sur att jag valt ett svart drama istället för Croodarna?

Ryan Gosling som Luke är givetvis strålande. Eller nej, han är beyond det. Han är jävlarimej magisk. Stentuff och mjuk på en och samma gång och inte för en sekund känns det som att han agerar. Han är bara självklar framför kameran. Bradley Cooper i rollen som den rättrådige polisen Avery Cross är också bra även om jag tycker att han är liiiite för snygg för sitt eget bästa just i den här rollen. Han har liksom inte ens skäggstubb och okammad morgonfrilla när han ligger på sjukhus, han är bara solbränd och toppenfrääääsch, nästan på gränsen till provocerande snygg mitt i eländet. Även Eva Mendes är bra som Romina men det är en karaktär som inte utvecklas jättemycket filmen igenom, inte jämfört med Michelle Williams Cindy i Blue Valentine i alla fall. Sen är det fallet Ray Liotta. Kan ingen förbarma sig över karln och ge honom en roll som snällis? En enda roll? En liten? Någon?

För mig är The place beyond the pines ingen ny Blue Valentine men den får en hedervärd och hjärtlig medelfyra i betyg. Det är ingen film som förändrar mitt liv men det känns som om sonen tänker annorlunda. Han tog den till sitt hjärta. Totalt.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Publicerat

Dagens Jim Sturgess: Crossing over

Max Brogan (Harrison Ford) är en polis med stort socialt patos. Han jobbar vid mexikanska gränsen och brottas dagligen med problem som rör illegala immigranter.

Gavin Kossef (Jim Sturgess) kämpar för ett uppehållstillstånd genom att låtsas vara jude och hans australiensiska flickvän Claire (Alice Eve) söker jobb som modell utan arbetstillstånd. Hon har verkligen maximal otur när hon krockar med Cole Frankel (Ray Liotta), en slemmig jävel till immigrationsbyråkrat som lovar henne ett green-card mot att han får utnyttja hennes kropp under en månads tid. Säger hon nej väntar omedelbar utvisning och hon tycker sig inte ha något val.

Det finns väldigt mycket med den här filmen som jag gillar. Jag gillar att den är filmad som en vanlig hyperamerikansk film men att det känns som att det är en ifrågasättande människa bakom kameran som droppat litervis med Clear Eyes i ögonen. Jag gillar att filmen vrider på fördomar, att 9/11-problematiken tas upp på ett sätt jag aldrig förut sett på film, att det är ordinära vita ungdomar som sitter i samma skit som fattiga papperslösa mexikaner och det känns som att manusförfattaren (och regissören) Wayne Kramer vet vad han pratar om. Han har vatten på fötterna och ingen del av filmen känns otrolig på något vis.

Jag satt som på nålar från början till slut trots att filmen inte direkt har ett pulshöjande tempo och det var befriande att se Harrison Ford som übersnällis. Jim Sturgess både sjunger och agerar med den äran och Ray Liotta är ett praktslemmo precis som vanligt. Ashley Judd är Ashley Judd även i hårfärgen BRUN och som jag ser det är hon det enda svaga kortet i hela filmen, en film som för övrigt är fullsmockad med kungar, damer och ess. Crossing over är riktigt bra. Riktigt riktigt bra!

Dagens Anne Hathaway-recension heter Get smart.