IDENTITY

Jag upphör aldrig att förvånas över på pappret duktiga yrkesmän som totalhavererar. Identity är regisserad av James Mangold, en namnkunnig herre med bra filmer som Cop Land, Stulna år och Walk the line på sitt samvete. Identity är inte en bra film. Identity är allt annat än en bra film. Identity är så dålig att den gör mig förbannad.

Jag blir normalt sett inte förbannad på filmer som är jättedåliga om dom har oerfarna människor bakom spakarna eller om filmen är gjord ”för att vara dålig”. Det finns ju såna också konstigt nog. Identity är dock inte en sådan film. Det finns liksom en story här, ett manus som jag tror skulle vara mer än okej vid genomläsning men nånstans på vägen har allt gått käpprätt åt helvete med produktionen.

För det första är fotot undermåligt. Det känns som att jag sitter och tittar på Sunset Beach eller nån annan skrattretande dålig TV-serie från slutet på 90-talet. Hela känslan i filmen andas ”billig”. För det andra finns det inte en skådespelare som överraskar och verkligen inte positivt.

Amanda Peet spelar prostituerad med samma trovärdighet som om jag skulle spela Sparven från Minsk. Dom där uppspärrade ögonen kan jag klara mig utan. Ray Liotta spelar Ray Liotta. Alltså, kan den där stackaren få någon annan roll att bita i någongång? Även Jake Busey spelar sig själv. Samma tröttsamma roll som alltid. Stor, tuff och arg.

John Hawkes begåvning underutnyttjas, Rebecca De Mornay spelar över å det grövsta, Alfred Molina säger ingenting och Pruitt Taylor Vince….vad fan ska man säga om honom? Han verkar ha anammat gängse skådisbeteende under filminspelningen: spärra upp ögonen så mycket du bara kan så ser du arg/elak/psykopatisk/(valfri egenskap) ut.

Sen är det John Cusack kvar. Hack-kycklingen John Cusack. Han som ligger i topp på min lista över skådespelare jag gärna undviker. Han är riktigt jävla urdålig här, ändå är han det bästa med filmen. Det säger väl en hel del om exakt HUR keckig filmen är!

I veckans avsnitt (nummer 3) av filmpodden Snacka om film pratar jag och Steffo om den här filmen. Eller mest jag, jag fick nämligen i uppdrag att se den. Klicka här för att komma till hemsidan (annars finns podden där poddar finns).

BACK TO THE 80´S: FÖRÄLDRAFRITT (1983)

.

.

.

1983 var Tom Cruise 21 år men såg ut som 17. Det ska han vara glad för. Han har rollen som Joel Goodsen i Föräldrafritt i tacka för mycket, kanske till och med allt?

Jag undrar om efternamnet Goodsen är en slump eller om det är meningen att det nästan ska låta som good son, den snälla ordentliga studiemotiverade sonen som mamma och pappa Goodsen tror sig ha. Varför skulle dom annars våga åka bort och lämna hela det stora huset, alla bilarna, spriten och stereon med den avancerade förstärkaren till den där hormonstinne tonårskillen därhemma?

Det som förvånar mig nu när jag ser om filmen en sisådär trettio år senare är att jag upplever Tom Cruise som förvånansvärt o-valpig. Jag trodde jag skulle tycka att han bara var en liten pinsam pojkvasker men icke, han var en duktig skådis redan då. Och att han gav Ray-ban-solglasögonen ett ansikte är ingen nyhet men det bör inte glömmas bort att han även satte bruna seglarskor på trendkartan.

Filmen är också mycket mindre glättig än jag minns den. Kanske är det för att den enda scen som frekvent visas från filmen är den när Tompa mimande dansar i vardagsrummet iförd skjorta och kalsonger men den scenen har inte mycket med filmen att göra egentligen och det var i ärlighetens namn den enda scenen jag tydligt mindes. Att finfina Tangerine Dream har skrivit filmmusiken kom jag dock ihåg.

Om det här var det värsta som kunde hända när det var FF hos en tonåring 1983 och jag jämför med detta i nutid då hade jag nog hellre varit både tonåring och förälder på 80-talet.

Det här är dagens första film i temat Back to the 80´s. Idag kommer två inlägg till om filmer från 1983, ett vid lunch och ett ikväll.