RED STATE

Det är fjorton år mellan filmen jag skrev om igår (Chasing Amy) och denna. Kevin Smith var tjugosju när han skrev och regisserade Chasing Amy och fyrtioett när han gjorde detsamma med Red State. Kan man ana att en stor portion livserfarenhet, nyhetssändningar och samhällsfunderingar runnit under broarna sedan 1997? Kan man ana att Kevin Smith har så mycket han vill säga, så många ämnen han vill beröra att en film på 88 minuter inte räcker långt? Ja det kan man ana.

Om Red State skulle jämföras med nån form av tallriksmodell så är den uppbyggd till en stor del samhällskritik, en stor del religionsfrågor och en liten del hjärndöd action. Sen tar man en ketchupflaska av familjesize och spruttar tallriken så full att flaskan tar slut, man tar ett par tre deciliter av klumpig bechamelsås med soppslev och släpper över ”maten” och sen flamberar man hela skiten med billig whisky.

Tre killar har fått kontakt med en äldre kvinna på nätet. Hon vill träffa dom alla tre, erbjuder dom gruppsex i hillbillyhusvagnen och killarna tycker sig inte kunna eller vilja göra annat än att åka dit.  Travis (Michael Angarano) lånar föräldrarnas Volvo och grabbarna drar iväg. Ibland är det tur att man inte vet vad framtiden har i sitt sköte fast om dessa tre killar visste nåt överhuvudtaget hade dom antagligen inte åkt. Eller hade dom? Ja, det hade dom kanske, grabbarna känns inte rätt igenom smarta.

Jag känner mig en smula förvånad när filmen är slut. Den var väldigt…konstig. Det är flera för filmen viktiga karaktärer som dyker upp tämligen sent i filmen och det blir liksom som att lära sig gå igen just som jag trodde att jag hade koll på åt vilket håll filmen var på väg. Ibland kan det sättet att göra film på vara riktigt bra men för mig funkar det inte den här gången. Jag tror filmen hade kunnat bli riktigt bra om historien hade varit enklare berättad.

Melissa Leo gör sitt livs bästa roll här tycker jag, till och med bättre än i Frozen River. Det är hennes film. Å lite John Goodmans.