SOM EN DANS

Sandra (Imelda Staunton) har varit gift med sin man Mike, Den Store Advokten, i över 35 år och nu börjar dom planera för sin pension tillsammans. Mitt under en fest när han precis förkunnat sin kärlek för sin lojala fru hör hon ett frasande och krasande från förrådet. Hon öppnar dörren och tänder lampan och får se sin MAN tokhånglandes med en av sina nära väninnor! Det visar sig att denna utomäktenskapliga affär har pågått i över fem år och Sandra blir alldeles utom sig. Det här var INTE vad hon hade planerat!

Sandra packar sina saker och drar (finns det vissa likheter med en viss Britt-Marie här?) och flyr hem till sin vän Elizabeth (Celia Imrie) i London. Nu är det dags att försöka hitta sig själv igen, vem nu ”sig själv” är efter att ha levt i skuggan av sin man i alla dessa år. Flaskan blir en god vän och bitterheten en halsduk som är rätt skön att vira runt halsen. Men, såklart, det här är trots allt en brittisk feel-good-film, det är klart det vänder! Elizabeth och hennes kompis Charlie (Timothy Spall) dansar nämligen, buggar och har sig och vem kan vara ledsen när man dansar i grupp? Det är klart att prylarna faller på plats för Sandra och att till syvende och sist, det bästa som hade kunnat hända Sandra var det hon till en början tyckte var det värsta. Tänk så ofta det är så.

Är man ett fan av brittiska komedier som handlar om ”vanligt folk” är detta en perfekt liten film att kolla på. Den kräver ingenting av dig och den ger i sanning inte så mycket heller men lite putslustigt och gulligt är det. Ingen av filmens skådespelare är några personliga favoriter, kanske hade det hjälpt med andra ansikten i rollerna men det är ju jag det. Det finns säkert många som säger precis tvärtom. Imelda Staunton är ju trots allt…Imelda Staunton….MEN efter halva filmen släpper det. Tanterna och farbröderna känns som mina kompisar. Det är fint på något vis. Filmen är så himla medmänsklig och varm. Jag undrar om jag inte med facit i hand och blick i backspegeln kommer känna att min trea är lite snål men for now, en trea it is.

FEM TRAPPOR UPP

Ruth och Alex Carver, ett gammalt strävsamt par (Diane Keaton och Morgan Freeman), har bott i sin lägenhet vid Brooklyn Bridge i fyrtio år men vill flytta. Dom tycker kanske dom är för gamla för att bo fem trappor upp? Dom tycker kanske att dom vill se nåt annat genom fönstren? Eller….dom tycker kanske bara att det måste hända nåt?

Precis lagom när lägenheten är ute på marknaden och ska visas (av den jobbigt överexalterade mäklaren spelad av Cynthia Nixon) intar en presumtiv terrorist (och självmordsbombare?) Brooklyn Bridge. Det rapporteras om detta på nyheterna dygnet runt och man kan väl inte säga att det trissar upp priset direkt.

Makarna Carver är barnlösa och lever i stort sett för sin hund Dorothy – och varandra såklart. Dom är avundsvärt kära i varandra fortfarande och visar en respekt för sina olikheter som man sällan ser hon människor som varit gifta med varandra ett helt liv.

Att ploppa in Diane Keaton och Morgan Freeman i denna typ av oldies-romantiska drama är naturligtvis perfekt, det finns ingenting att reta sig på med dessa två och dom är mysighet personifierat på nåt vis. Hela filmen flyter på utan minsta tuggmotstånd och smak, den är lite som ljummet vatten mot normalvarma händer. Mer tidsfördriv än underhållning.