MY COUSIN RACHEL

Efter att ha sett kostymfilmernas kostymfilm på Malmö Filmdagar – The Favourite – lider jag av att jag inte kan se om den förrän den har premiär nångång i början av 2019 (eller med lite tur på Stockholms Filmfestival i november?). Jag lider dock på ett ändå rätt kreativt sätt. Jag försöker leta upp/se om filmer med någon av The Favourites huvudrollsinnehavare i centrum och det finns en hel del av välja bland – och en hel del jag hittills missat. My cousin Rachel är en sådan film.

Rachel Weisz spelar huvudrollen tillsammans med Sam Claflin (killen i rullstol i Livet efter dig) i en film regisserad av Notting Hill-mannen Roger Michell. Han har även skrivit manuset som är baserad på en roman av Daphne Du Maurier, den brittiska författaren som 1938 skrev romanen Rebecca och sedan The Birds och Jamaica Inn, tre böcker som gett upphov till tre filmer regisserade av Alfred Hitchcock. Hon har även hittat på storyn som ligger till grund för filmen Rösten från andra sidan (originaltiteln är Don´t look now, ja precis, den med en naken Donald Sutherland, scenen man aldrig glömmer *host* pubesbehåring a la lovikavante *host*), en story som tre år efter filmens premiär 1973 skrevs om till en roman vid namn Don´t look know (svensk översättning: Vänd dig inte om)

Daphne Du Maurier skrev My cousin Rachel 1951 och det här är tredje gången den filmatiseras. 1952 med Olivia de Havilland och Richard Burton huvudrollerna och 1983 med Geraldine Chaplin och Christopher Guard. Den här gången är det som sagt Rachel Weisz som spelar Rachel, kvinnan som blir änkling när maken dör, maken som är kusin med Philip (Sam Claflin). Philip börjar misstänka att det kan vara Rachel som mördat sin man aka kusinen men får svårare och svårare att hålla tankarna i styr när hans kärlekskänslor för Rachel blir starkare och starkare. Hon är ju så vacker och så charmig och framförallt, så mystisk.

Både Weisz och Claflin är spot on i denna film, hon i 1800-talsmudering (om än inte alls så storslagen som i The Favourite) och han med kombinationen kåta men valpiga ögon. Han verkar ha fastnat i ”stark-men-svag-mannen-facket” då han, trots att han ser ut som en snäll machoman, i film efter film är så pass ”svag” att han faller för  dessa”starka kvinnor” han inte borde falla för. Jag skriver vissa ord inom citationstecken eftersom jag inte anser det vara en svaghet att falla för ”starka kvinnor” utan precis tvärtom men i filmerna skildras det i viss mån som en brist på karaktär att han inte kan hålla sig borta TROTS att han borde veta bättre.

För alla som gillar den moderna kombinationen av svart och beige i inredning och kläder borde detta vara nirvana. Några andra färgtoner existerar knappt. Rael Jones har komponerat musiken, en generisk summa noter som gör sitt jobb men inte fastnar i det musikaliska muskelminnet.

I mångt och mycket symboliserar känslan av musiken hela filmen. Den gör jobbet medans jag tittar men ingenting stannar kvar. Det är inget fel på kemin mellan Weisz och Claflin, regin är okej, hela hantverket är stabilt. Ändå finns det inte en enda liten hulling i filmen som hakar sig fast. Berättelsen är antagligen inte tillräckligt hisnande eller unikt, det finns dussintals filmer i denna genre och jag undrar om inte dom flesta av dom är bättre? MEN, jag måste ändå säga att intensiteten i sista halvtimmen gör att jag ändå känner mig nöjd med filmen. Den är sevärd, det är den.

NOTHING LIKE A DAME

Det var inte meningen att jag skulle se Nothing like a dame på Malmö Filmdagar men när filmen jag skulle se (Holiday) inte gick att visa fick jag byta salong på två röda. Det är bland det bästa med Malmö Filmdagar för övrigt, det där att man kan gå på en hoppsan-visning av en film man inte vet något om. Ibland blir det ett riktigt bottennapp men allt som oftast är det så jag hittat dom riktiga guldkornen under filmdagarna. Som här. Det här min dam och herre är nämligen en riktig PÄRLA till filmisk upplevelse.

Det här är en lågmäld dokumentär om fyra tanter som dricker diverse saker runt ett bord. Te, champagne, you name it, tanterna underhåller med sin blotta närvaro men när dom öppnar munnarna är dom maxade citatmaskiner som sprudlar av tajt vänskap, vishet, bitsk humor och charm.

Notting Hill-regissören Roger Michell håller i spakarna och framför kameran står en kvartett i adlade brittiska skådespelare med många många års erfarenhet av teater och film. Dame Maggie Smith, Dame Joan Plowright, Dame Eileen Atkins och Dame Judi Dench. Vilka kvinnor, herreminjävlar vad jag tycker om dom!

Att se Nothing like dame är som ett parfymerat plåster mot åldersnojjor och dödsångest. Att bli gammal, blind och halvdöd känns hux flux inte så jobbigt längre.

Jag såg filmen med Sofia på Malmö Filmdagar. Länk till hennes recension finns här.

LE WEEK-END

Om du känner dig nyfiken på vad Jesse och Céline från Before-filmerna pysslar med på äldre dar så är den här filmen nåt för dig. Filmens Nick (Jim Broadbent) och Meg (Lindsay Duncan) skulle mycket väl kunna heta Jesse och Céline, dom är till och med lika utseendemässigt.

Det gamla strävsamma paret åker på en weekendresa till Paris, kanske för att återuppleva gamla minnen, kanske för att få några nya. Dom pendlar mellan att trivas gott i varandras sällskap och att gå varann på nerverna, något jag kan tänka mig är rätt naturligt efter ett helt liv tillsammans.

Att smaska är att visa sin förmåga att njuta, säger Nick när hans fru påpekar att han smaskar ”som en gammal häst vid krubban”. Själv tänker jag ”hur faaan har hon stått ut med detta läte i alla år?” Sen tänker jag på varför äldre människor sitter bredvid varandra när dom äter middag på restaurang istället för mitt emot? Sen tänker jag att hon faktiskt kanske inte stått ut med smaskandet. Att hon bara bitit ihop sådär som många gör. Det där jävla ”bita ihop”. Till vilken nytta kan man fråga sig? Nicks? Han är ju inte heller glad. Hur kul kan det vara att ha en fru som morrar hela tiden?

Häromdagen lyssnade jag på Vinter i P1 när fysikern Bodil Jönsson pratade om det här med åldrande (här finns programmet). Hon har skrivit boken Tio tankar om tid och har väldigt mycket intressant att säga om just detta. Tid. Om hur vi ser på tid, om hur tid definierar oss. Om att vi inte borde ha bråttom för vi har faktiskt tid, vi kommer hinna med det vi ska (vilket jag inte tror ett skit på men jag kanske omdefinierar det hela när jag är sjuttio plus). Men Bodils timme i kombination med denna film gav mig ett litet ”overload i oldies” som jag inte haft på ett tag och som omväxling är det inte så dumt. Jag känner mig lite klokare nu. Lite lugnare inombords. Lite….äldre.

Le Week-End regisserades av Roger Michell, samma snubbe som regisserade Notting Hill och Morning Glory. Han kan det här med mys. För även om det inte verkar som det så är den här filmen mys. Oldies-mys. Céline och Jesse kommer ha det bra på ålderns höst. Häpp.

Venus

När jag googlade efter en bild till den här recensionen och den här postern dök upp trodde jag att jag svalt ett halvkilo pompa utan att tugga först. Jag fick andnöd, bokstavligt talat.

Nåt så urbota jävla själsdödande som en sminkad och glosögd Peter O´Toole i tweedkavaj och mansscarf har jag aldrig sett på bild förut men efter att ha sett filmen slog det mig att den är än värre.

Jag tycker inte det räcker med att Peter O´Tooles gamla stöt Maurice hyr en limo för att impa på den unga tonårsmodellwannaben Jessie (Jodie Whittaker) och hon är sådär naivt svårt imponerad av biljäveln och utbrister ”Ohhhhiiiiii, kan jag öppna takluckan?” och chauffören öppnar luckan och hon ställer sig upp med sin lilla skoluniformskjol och bara ben och halva kroppen är utanför bilen och hon ler och volymen höjs på Corinne Bailey Rae´s låt Put your records on och jag förstår att här, här ska jag få hurven och tycka att wååååoooow vilken härligt frigjord engelsk myspysrulle det här är men min enda känsla är att jag hellre skulle vilja äta en kall korv bruna bönor fast det är den otäckaste maten jag vet.

Maurice kärar nämligen ner sig i Jessie och han är typ hundra år och hon knappt byxmyndig. Jag ser mig själv som rätt openminded vad gäller åldersskillnader och relationer men även jag har en gräns, tydligen har  jag det. Maurice är nämligen äcklig. Jessie kan tacka hans prostataproblem för att hon slipper gubbens riktiga hardcorenärmanden, nu blir det bara lite pussar på av henne noga utvalda ställen men det räcker för mig. Jag längtar efter hallonsylt till bruna bönorna för ingenting kan ändå bli äckligare än detta.

Hade jag inte svårt för Peter O´Toole innan så har jag det nu. Det vänder sig i magen. Filmen Sleeping Beauty är ingenting jämfört med detta. Regissören Roger Michell har tidigare gjort Notting Hill och det var ju kul för honom men man lever inte på gamla meriter huuuur länge som helst. Min behållning av filmen stavas Vanessa Redgrave, hon är toppen, superfin och begåvad och jag slutar där. Det räcker nu. Jag mår liksom illa.

Här finns filmen.

Morning glory

Att börja se en film när ögonlocken inte kan hålla sig uppe på naturlig väg är oftast ingen bra idé. Att sen se den i ett mörkt sovrum och nerbäddad, man behöver inte vara Archimedes för att inse att jag kommer somna och det fort.

Början av Morning Glory är ganska larvig. Mitten är ganska larvig. Eftertexterna rullar på i normal fart men är inte överdrivet intressanta. Harrison Ford spelar över, Rachel McAdams är söt men det är hamstrar i bur också och Diane Keaton har inte några av sina bästa dagar på jobbet men å andra sidan har Jeff Goldblum världens mysigaste fortsätt-gärna-prata-tills-jag-somnar-röst.

Det kändes liiiite orättvist mot filmen att skriva en recension baserad på  tjugo minuter random-tittande,  i koma dessutom, så jag beslutade mig för att se om filmen – utvilad.

Becky Fuller (McAdams) får sparken från sitt jobb på TV istället för att bli chef som hon hade hoppats. Hon får chansen att ta över ett sjunkande skepp på en annan TV-kanal, morgonprogrammet Morning Glory som med sina två nuvarande programledare är ett skämt. Hon får fria händer av chefen (Goldblum) bara förändringarna inte kostar en spänn, hon sparkar det ena ankaret och anställer Mike Pomeroy (Harrison Ford), en alkad gammal 60-minutes-typ-av-gubbe som varit med i gamet sen televisionsapparaten var både tjock och svartvit. Tanken är alltså att han och Colleen Peck (Keaton) tillsammans ska göra Morning Glory till ett fullt tittbart (och till och med lite mysigt) morgonprogram OCH därmed rädda Fullers framtida karriär.

Så, hjälpte det att vara vaken? Blev filmen bättre av att slippa tävla mot skön REM-sömn?

Diane Keaton har haft bättre dagar på jobbet, ja. Rachel McAdams är söt och klarar sig bra på det. Hon funkar fint här.  Jeff Goldblum är, som alltid när han har en biroll, med alldeles för lite.  Harrison Ford skulle ha behövt gå en kurs hos Robert Gustafsson i konsten att spela full och en hos Nicolas Cage i konsten att spela arg. Regissören Roger Michell visade att han behärskar det där med smarta romantiska komedier i Notting Hill men Morning glory kommer inte i närheten av den.

Det är inte utan att jag blir sugen på en power-nap, blunda lite bara, nån timme eller så. Frågan är vad som är hönan och vad som är ägget även denna gång. Var jag trött innan jag började se filmen eller var det filmen jag blev trött av ?